”Spårlöst försvunnen” av Linnea Karlsson (plats 2)

Berättelser

ÅTTOLOGIN 20/21. Att några timmar. Några få timmar kan kännas som en evighet. Jag kände hjärtat åka upp i halsgropen, paniken spred sig som en löpeld genom kroppen och kvar stod jag, förstenad med en oroskänsla som jag aldrig förut känt. 

När alarmet ringde såg jag mig förskräckt om. Det var kämpigt att slå upp ögonen, nästan som om det varit måndag morgon. Skola, idag igen. Hur kunde helgen gå så fort jämfört med vardagarna?

– Esmeralda, du måste gå upp nu annars kommer du försent! hördes mammas gälla röst från nedervåningen.

– Jag ska ändå inte gå till skolan idag, sa jag bestämt.

Det tog inte många sekunder innan jag hörde hennes suckande och tunga steg på vägen upp för trappan. 

– Är du sjuk? frågade mamma men med en lite vänligare ton. 

– Ja, eller nej, jag pallar bara inte. 

– Du vet mycket väl att du inte bara kan strunta i att gå till skolan. Du mår inte bra av att sitta hemma, sa hon.

Inte hemma, inte i skolan. Hon vet inte hur det är där. Hemma har vi haft det tufft men i skolan var det på en annan nivå. Ryktet om den sjuka familjen i det avlägsna och ganska slitna röda huset på Bogården 1 spred sig snabbt efter pappas bortgång. Vart man än gick hörde man folk viska bakom ryggen på en “stackars familj, ja Henrik kunde ju inte annat än ta livet av sig”. Det gjorde lika ont varje gång jag hörde någon säga det, även fast att det gått lång tid sedan pappa valde att begå självmord. Ingen visste varför han hade kommit till den punkten. Alla antog att det var för att han var sjuk. Men jag vet inte om det var den enda anledningen. 

Folk i skolan började strax efter hans begravning anklaga mig för hans död på grund av att mamma sagt att det var mina konstiga idéer och ständiga tjat som var anledningen till att pappa blivit deprimerad och gått in i väggen. Min bror Elias var den enda som aldrig gett mig skulden för det som hänt. Min kära storebror Elias. Han ville inget annat än att andra skulle vara lyckliga, han gick alltid emellan och lät mig aldrig komma till skada. Hemma var det oftast stökigt. Inte bara på golvet utan mellan oss i familjen. När någon började argumentera var det svårt att komma till ett bra avslut. Vi alla hade alldeles för starka personligheter. Det var till slut jag som gav upp först. Varje gång, jag fick ta skiten. 

Kan folk verkligen kräva att jag alltid ska orka gå till skolan? Nej, tänkte jag. Idag får bli ett undantag. Allt som ska göras kan ändå bli gjort hemifrån. Jag gjorde min morgonrutin i vanlig ordning för att sedan gå ut och trycka bakom den vita husknuten tills jag såg mammas gamla slitna Volvo rulla utom synhåll över grusvägen.

Jag gick och satte mig på en av pinnstolarna i köket och kollade ut genom fönstret. Uppenbarligen var det inte bara jag som inte ville gå till skolan idag. Ytterdörren öppnades med ett ryck och instapplande kom Elias. Han slängde av sig väskan och ytterkläderna i hallen och verkade inte bry sig om mig som fundersamt följde hans rörelser med blicken. 

– Vad gör du för något? frågade jag. 

– Skolkar, vad ser det ut som? fräste han tillbaka.

Han sprang upp för trappen men var snabbt tillbaka och såg ut som att vara på väg någonstans.

– Vart ska du?

– Ut, sa han kort och drog på sig jackan igen.

Vad har flugit i honom? Elias skulle aldrig fräsa åt mig sådär. Det var uppenbart att något inte var som det skulle. Jag drog på mig min kappa och följde efter honom så diskret som möjligt med hjälp av hans fotspår som tydligt syntes i den decimetertjocka snön. Det gick en lång stund innan jag till slut hann ikapp och hade honom inom synhåll. Vi hade gått över hela den stora ängen bredvid huset och korsat järnvägsspåret, sedan fortsatt in skogen och jag var fortfarande osäker på vart han var på väg. Det finns väl ingenting här att göra? 

När jag gick där på stigen kom minnen forsande tillbaka, ungefär som om en låt spelas på repeat. Jag såg bilder i huvudet när jag gick på samma ställe där jag befinner mig nu. Jag höll pappa i handen och vi var på väg till ån för att meta abborre genom den tjocka isen. Doften var densamma, avgaser och granskog. Det knarrande ljudet av kramsnö under mina kängor var något alldeles speciellt, det fick mig att känna en konstig typ av lugn. Vinden susade genom det täta grenarna och vidare in genom min kappa, jag frös. 

Under tiden jag var fast i mina egna tankar hade Elias återigen försvunnit ur synhåll. Hans fotspår hade blivit täckta av det kraftiga snöovädret och jag började fundera om jag skulle vända om hem till värmen igen. Det var då tanken slog mig, tänk om Elias var på väg mot ån? Men idag hade han inte med sig ett metspö. Vad var det han skulle göra? Jag ökade tempot och sprang sedan så snabbt jag bara kunde. På en gran bredvid ån såg jag hans röda jacka hänga och skorna han hade haft på sig var prydligt parkerade bredvid det stora runda hålet i isen. Paniken spred sig i min kropp. Håret reste sig på mina armar och för en sekund trodde jag aldrig mer skulle få se min storebror igen. Alla det gånger jag hört människor säga att man aldrig ska ta andra för givet, nu förstod jag precis vad det menat. Vem skulle jag nu vända mig till? Vem skulle vara där för mig när jag inte mådde bra? Vem skulle stå upp för mig? Känslan av panik ersattes med förtvivlan.

Bara en meter från där jag stod hördes en duns under isen. Jag sprang och föste bort all snö med armen och under isen såg jag en skepnad av vad som liknade en människokropp. Det fanns ingen tid att tveka. Ett litet hopp om att Elias skulle kunna överleva var allt som behövdes för att jag med all min kraft började slå hål på den tjocka isen bara med hjälp av mina egna händer. Blodet droppade men jag var för upptagen att ens tänka på smärtan. När isen sprack omfamnade jag kroppen och drog upp honom ur vattnet. Där låg han, stilla. Vinden hade lagt sig och atmosfären fylldes med ett ekande tyst tomrum. Hans mörkbruna lockiga hår täckte ansiktet. Jag böjde mig fram för att höra om han andades. Men det var för sent. Elias var borta. 

Jag vaknade av att pappa satte sig på min sängkant och kände på min panna. 

– Hur mår du? frågade han.

– Du är här, sa jag lättat. 

Det tog någon minut innan jag förstod att allt det jag just varit med om bara varit en dröm. 

– Vad menar du? Vart skulle jag annars vara? frågade pappa. 

– Nej det var inget, sa jag.

– Ok, du verkar ha fått feber, sa pappa. Tror du att du klarar dig hemma på egen hand medan jag och mamma tar en runda och kollar efter Elias?

– Elias? sa jag frågande.

– Han kom aldrig till skolan igår. Jag fick ett SMS om att han skolkade och när jag kom hem låg hans väska slängd på hallgolvet, han har säkert bara sovit hos en polare. Klarar du dig ensam? upprepade han.

– Japp, sa jag snabbt. 

Så fort pappa lämnat rummet satte jag mig upp och kollade ut genom fönstret. Snön yrde men än syntes frusna fotspår som fortsatte bort över ängen. Elias fotspår?

(Linnea Karlsson 8f)

Inga kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Berättelser
”Min dag är kommen” av Lill Vestman (plats 1)

ÅTTOLOGI 20/21. Flaskan vinglade ostadigt när jag försökte balansera den på handen. Att hålla ett löfte är svårt, särskilt när man vet att det aldrig var tänkt att hållas. Ändå vill jag tro att det kan förändras, men det är ju nästan omöjligt? Flaskan gav ifrån sig ett skvalpande ljud …

Berättelser
”Knutar” av Julie Framnes (plats 3)

ÅTTOLOGI 20/21. Press. Bara en jävla massa press. Varje kväll kantas av bråk. Skrik, gråt och otrygghet. Jag börjar vänja mig vid det men det svider fortfarande. Det bränns. Mamma och pappa har målat upp en bild av mig. De vet exakt hur de vill att min framtid ska se …

Berättelser
”När ett plan inte flyger” av Lowe Ahlberg (plats 3)

ÅTTOLOGI 20/21. Det var inte förrän jag stod där på fältet som jag insåg hur allvarligt det var. Vi skulle bomba Tyskland, mer exakt skulle vi bomba Dortmund. Vi var 48 piloter och tolv skyttar som stod där. 40 av piloterna skulle få varsitt plan för att försvara de fyra …