”Min dag är kommen” av Lill Vestman (plats 1)

Berättelser

ÅTTOLOGI 20/21. Flaskan vinglade ostadigt när jag försökte balansera den på handen. Att hålla ett löfte är svårt, särskilt när man vet att det aldrig var tänkt att hållas. Ändå vill jag tro att det kan förändras, men det är ju nästan omöjligt? Flaskan gav ifrån sig ett skvalpande ljud när den skakades. Jag drog in luft genom näsborrarna och kände hur den bekanta lukten stegrade inom mig efter den något bittra smaken. Efter att de första klunkarna runnit ned var det hur lätt som helst att fortsätta. Smaken var så tillfredsställande när den passerade strupen. Tårarna rann stilla nerför kinden. Jag vet att jag lovade dig att kämpa tills dagen då det blir bättre. Trots allt lovade du mig att den dagen skulle komma. Var vi båda naiva eller fruktade vi den grova sanningen?

Blev du lika skrämd som jag, första gången jag berättade om mina tankar för dig? Modet att berätta mitt mörkaste mörker var inget att räkna med. Därför var jag tvungen att berätta det innan modet återvände till sin grav. Jag tror inte du förstod stundens allvar. Du slog till mig på armen och när blicken till slut lyftes mötte jag ditt extremt fina leende, för en sekund blev allt runt omkring oss suddigt och det enda jag kunde se var dig. Menade du på riktigt det du sa? “Allt kommer bli bra ska du se, du kommer klara dig.” Märkte du inte när jag skakade på huvudet? Du kanske uppfattade det som en snedvinklad nickning. Jag visste att det du sa aldrig skulle bli sant, jag visste att du aldrig verkligen menade det och jag visste egentligen att detta aldrig skulle få ett stopp.

Att ta saker förgivet har jag förstått sedan länge att man inte ska, men var det så fel att förvänta sig en kram eller en empatisk blick när tårarna inte kunde kontrolleras? Istället vinkade du avfärdande med handen och gav mig en flaska med alkoholhaltig dryck, medan du förklarade för mig hur man har kul. Godtrogen som jag var litade jag på dig och greppade tag i flaskan som du räckt mig. I början var jag tvungen att bekanta mig med smaken, den smakade som munskölj fast med en mer bitter eftersmak. Det var som att nosa varandra i baken och sedan vifta på svansen. Vi blev snabbt vänner, alkoholen och jag.  

Jag är inte den typen av människa som pratar om känslor, det vet du. Men jag försökte berätta för dig att det hade blivit värre men du ignorerade det som luft. När vi var ute för att “ha kul” gick det ofta snett. Var fanns varningssignalerna när jag skrek på festen att jag skulle avsluta lidandet? Du såg ett fyllo och inte ett rop efter hjälp. Trodde du att jag var ute efter att ha kul när jag egentligen bara ville få ett slut? Det började först som lattjande men jag hade fastnat. Jag fastnade i en bubbla och kunde inte ta mig ut, ropen på hjälp, tolkade du som ingenting. Jag var ingenting för dig. Du behandlade mig som en accessoar och inget annat. 

Jag vet att gårdagen blev kaos. Vi båda sa saker vi ångrar och förmodligen kommer vi aldrig glömma de tunga orden. Kunde vi inte bara sätta oss ner och förstå varandra? Då hade inte vinflaskan behövt slängas mot väggen, slagen mot min kropp hade inte behövts kännas och orden behövde aldrig ha sagts. Varför omfamnade vi inte varandra och bad om ursäkt? Jag behöver dig, oavsett om du lyssnar på mig eller inte. Utan dig orkar jag inte kämpa. Att jag ens lät dig gå, efter allt som sagts? För dig kanske det blev hårdare än du själv menat? Men för mig var det verkligt och inom mig ekade orden kvar. “Gå fan och dö!”.

Jag orkade inte mer. Jag behövde ett slut för mitt lidande. Trodde aldrig att jag skulle komma hit, där jag var idag, att jag verkligen inte orkar mer. Ingen skulle någonsin förstått hur jag mådde och speciellt inte över vad. På utsidan visas den glada tjejen som aldrig någonsin skulle ha ett bekymmer i sitt liv. På insidan äter snart mörkret upp mig. Jag känner mig som en tom vinflaska, alla har fått ut de goda av en och nu är man helt tömd med tankarna som snurrar som en tornado i huvudet och känslan att tsunamin är på väg. 

Mina händer darrar non stop. Knäpper ihop dem för att dölja hur rädslan växer inom mig. Biter hårt i läppen för att inte skrika. Smärtan går inte att kontrollera, den måste ut, ut från mig. Att bita hårdare i läppen hindrar inte tårarna från att rinna. Jag är medveten om att jag är svag. Med flaskan i handen närmar jag mig kanten och viskar tyst för mig själv: “Du har rätt min vän, det kommer en dag när allt blir bra.” Flaskan sträcks ut över kanten, för att sedan falla mot marken. Du har rätt min vän, idag är det den dagen. 

Min högra fot rör sig ett steg framåt och den nuddar ingenting. Den kalla vinden som omfamnar, får mig att känna trygghet. Den tryggheten känner jag igen. Innan allt började fann jag den tryggheten hos mitt gamla jag. Innan jag slutade att vara mig själv. 

(Lill Vestman 8b)

Inga kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Berättelser
”Spårlöst försvunnen” av Linnea Karlsson (plats 2)

ÅTTOLOGIN 20/21. Att några timmar. Några få timmar kan kännas som en evighet. Jag kände hjärtat åka upp i halsgropen, paniken spred sig som en löpeld genom kroppen och kvar stod jag, förstenad med en oroskänsla som jag aldrig förut känt.  När alarmet ringde såg jag mig förskräckt om. Det …

Berättelser
”Knutar” av Julie Framnes (plats 3)

ÅTTOLOGI 20/21. Press. Bara en jävla massa press. Varje kväll kantas av bråk. Skrik, gråt och otrygghet. Jag börjar vänja mig vid det men det svider fortfarande. Det bränns. Mamma och pappa har målat upp en bild av mig. De vet exakt hur de vill att min framtid ska se …

Berättelser
”När ett plan inte flyger” av Lowe Ahlberg (plats 3)

ÅTTOLOGI 20/21. Det var inte förrän jag stod där på fältet som jag insåg hur allvarligt det var. Vi skulle bomba Tyskland, mer exakt skulle vi bomba Dortmund. Vi var 48 piloter och tolv skyttar som stod där. 40 av piloterna skulle få varsitt plan för att försvara de fyra …