”När ett plan inte flyger” av Lowe Ahlberg (plats 3)

Berättelser

ÅTTOLOGI 20/21. Det var inte förrän jag stod där på fältet som jag insåg hur allvarligt det var. Vi skulle bomba Tyskland, mer exakt skulle vi bomba Dortmund. Vi var 48 piloter och tolv skyttar som stod där. 40 av piloterna skulle få varsitt plan för att försvara de fyra bombplanen. De åtta andra skulle flyga de stora bombplanen i par. Med sig skulle bombpiloterna ha tre skyttar per plan för att försvara dem om vi 40 andra inte skulle lyckas. Jag var pilot nummer 13. Jag skulle flyga plan 13. Bredvid mig stod George, en god vän jag träffade på pilotutbildningen och som stått mig väldigt nära. Han var en stor man, mycket längre än mig. Han hade varit på många uppdrag som marksoldat innan pilotutbildningen och var känd för att vara en mycket bra soldat. Han hade på sig samma säckiga pilotuniform. Samma glasögon. Samma stövlar. Enda skillnaden var att han hade på sig sitt armbandsur som han alltid brukade ha. Det var ett fint ur som han hade byggt själv. Det var i stil med höjdmätaren i planet som vi skulle flyga. Lastbilarna som tagit oss till flygplatsen med sina motorer och körde iväg och bakom dem dök de fyra enorma hangarerna upp.

Vi 40 piloter som skulle flyga ett plan delades upp i grupper om tio och började marschera till våra hangarer. Vi var några meter bort när hangarernas enorma metalldörrar började öppnas med ett skrikande gnissel. När de hade öppnats tillräckligt för att en person skulle få plats mellan dörrarna började vi gå in. Där inne stod det tio flygplan och väntade. Varje plan var markerat med ett nummer. Jag visste var jag skulle och tog mig till plan nummer 13. Planet var en Spitfire. Sagt att vara det bästa jaktplanet i Europa. Jag klättrade upp på vingen och kastade mig ner i hytten. När jag satt där bakom styrspaken ställde sig en äldre man i öppningen av hangaren och började vifta aggressivt med armarna. Den signalen betydde att vi skulle starta våra motorer.

En efter en startade planen sina enorma motorer med ett öronbedövande vrål. Man kunde höra hur piloterna från de andra hangarerna också startade sina motorer. När alla plan startat sina motorer och gjort en snabb check började mannen i öppningen kalla ut planen med en annan signal. Ett plan i taget fick lämna hangaren. Jag var nummer tre för vår hangar och lämnade den tidigt. Vi taxade ut ur hangaren med ett kort mellanrum mellan våra fordon. När jag kom ut ur hangaren blev jag träffad av solens starka ljus. Jag såg de fyra stora bombplanen ståendes på landningsbanan redo att lyfta när vi lämnat våra hangarer. Jag såg mig omkring. Plan rullade ut ur alla fyra hangarer och ställde sig på ett led. När alla 40 piloter ställt sig på sin plats lyfte de stora planen.

Tätt efter varandra lämnade de backen och särade snabbt på sig när de var i luften. Jag funderade på om jag verkligen skulle klara uppdraget men tankarna överröstades av de lyftande flygplanens vrål. Det kom fler män som började vinka åt oss. Aggressiva kommandon. Alla planen började långsamt rulla mot banan. Varje plan som nådde banan satte gasen i botten och lyfte kort efter att de fått lite fart.

Jag kände hur hela jag började skaka när jag rullade upp på banan. Jag såg mig snabbt åt höger där George sträckte sig ut ur sitt plan och skrek åt mig:

”Vi träffas över högra vingen på bomb två!”

Han fick en vikning och ett leende tillbaka för att visa att jag förstod. Jag märkte att han inte hade på sig sitt armbandsur längre men jag tog tag i gasreglaget och förde spaken framåt. Motorn gav ifrån sig ett skrik av ren kraft samtidigt som propellern snurrade snabbare än den gjort på hela dagen. Jag kände hur jag trycktes bak i sätet och när planet nått en värdig hastighet drog jag långsamt spaken mot mig och planet lämnade marken. Jag sträckte mig efter spaken för landningsställen och fällde upp dem, petade in gasen lite för att inte överhetta motorn, lutade mig bak och bara flög. Jag flög ikapp bombplan nummer två som jag blivit beordrad och flög över den högra vingen som George sagt åt mig. Jag hängde där och efter en stund dök han upp där. Vi gav varandra en nickning till och intog våra försvarspositioner runt bombplanet som var högsta prioritet.

Det var nu det tråkiga började. Vi flög inte högt över molnen och det fanns inte mycket att se. Allt var bara vitt, blått och högljutt. Tiden gick långsamt. Minuter kändes som timmar. Jag kollade på motorns flygtimmar och använde det som ett sätt att ha koll på tiden. Vi hade suttit där i två timmar utan att något speciellt hände. Sedan förändrades allt. Jag såg något snabbt resa sig ur molnen framför oss. Den följdes av massor fler. Jag kollade närmare på vad som nu kom upp ur molnen och såg att det var andra plan, och de närmade sig snabbt. De var målade i andra färger än våra. Det var då det slog mig. Tyskarna. TYSKARNA! De hade kommit för att möta oss, skjuta ner oss innan vi hunnit fram till målet. De hade säker sett oss när det blev ett hål i molntäcket. Deras plan var BF109. Kanske den enda värdiga motståndaren till Spitfire. Jag insåg att alla andra också hade sett dem när planet plötsligt började klättra aggressivt för att få höjd som var en fördel i luftstrid.

”Tyskarna kommer!” hörde jag någon skrika över radion.

Utan att tänka tryckte jag fram gasen så långt det gick och började stiga jag med. Vi steg i en kort minut och som att planen var dansare på en show så vände alla sina plan och dök mot tyskarna. När jag var kort över ett av tyskarnas plan så ryckte jag tillbaka spaken för att räta ut planet. Krafterna i svängen fick mig att bli yr och synen började svartna till. Jag kunde höra smällar av skott som gick av. Motorer virrade runt mig och jag visste inte vart jag var. Mina sinnen kom tillbaka till mig samtidigt som blodet rusade tillbaka till hjärnan och jag visste precis var jag var men inte vad jag skulle göra. Jag såg mig omkring och såg numret 18 susa förbi. Det var George som flög nummer 18. Kort efter kom ett plan till, med ett helt annat ljud. Ett helt annat utseende. En helt annan form. Mina ögon låstes vid det svarta korset som stod för den tyska militären. Sedan på numret bredvid, nummer 27. Jag insåg att tysken var efter George. Så jag satte kurs efter tysken och tänkte stå upp för och kanske till och med rädda livet på min vän genom att skjuta ner tysken.

”Nummer 18 klockan sex!” skrek jag över radion för att George skulle ge uppmärksamhet till vad som fanns bakom honom.

Jag såg att det rök från planet som George flög i och hoppades att det inte var för sent. Jag sköt några varningsskott mot tysken för att skrämma bort honom från George. Det fungerade. Han vek av och jag följde efter. Vi cirklade runt varandra genom svängar och volter. Till slut fick jag ett läge, tryckte ner den röda knappen och skotten gick av. De träffade bakom hytten och i vänstra vingen som började brinna. Jag följde tysken tills hans vinge brann av och han började falla ur himlen för att snart träffas av den hårda backen. Jag släppte spaken en sekund för att vifta mina armar och fira över den besegrade tysken. Glädjen ersattes däremot snabbt av skräck. Ljudet av ett skott som gick av bakom mig fick mig att rysa och känslan av glassplitter som träffade min nacke fick mig att vända mig om för att se vad som fanns där. En tysk var bakom mig och han hade skjutit mycket vid det här laget. Jag hade glömt bort att se bakom mig när jag sköt ner tysken innan. Jag försökte vända och vika av men insåg att tysken skjutit av mina kontrollytor på vingarna. Jag kunde inte styra planet längre. En brand på högra vingen började och det gick bara några sekunder innan vingen lossnade från planet.

Jag kunde se den brinnande vingen flyga sin egen väg samtidigt som planet snurrade våldsamt på väg mot backen. Det gick snabbare och snabbare och när jag bröt igenom molntäcket såg jag var jag skulle landa. En skog, nära kusten och där borta kunde jag se mitt hemland Storbritannien. Jag förstod att jag var någonstans nära Frankrikes kust men jag hann inte tänka länge innan planet ryckte till och rätade ut sig lite grann. Jag spände varenda muskel i min kropp och förberedde mig för smällen. Sedan träffade planet backen.

Jag vaknade täckt av löv och skrot. Allt gjorde ont men jag hade inte brutit något. Jag ålade mig ut ur hytten och ställde mig på marken bredvid det som en gång var ett fullt fungerande plan. Det luktade starkt av vätskorna som läckt ur planet och det sved i mina sår av bränslet som låg frätandes på min hud. Jag kunde höra havets vågor men ville inte gå ifrån mitt plan än. Jag ändrade mig snabbt när jag hörde hur krutet i skotten började smälla från resterna av den brinnande vingen. Jag la benen på ryggen och sprang mot ljudet av vågorna. Det var inte långt och snart stod jag där vid stranden. Bakom mig hördes en smäll högre än något annat jag tidigare hört följt av ett eldklot som reste sig över träden. Krutet sprätte i luften och det såg ut som ett enormt fyrverkeri. Allt jag kunde tänka på var hur mycket fint material och teknik som hade gått upp i rök.

När mina öron slutat pipa insåg jag att jag skulle behöva ta mig därifrån men jag såg ännu en rökpelare längre bort på stranden. Jag såg inte vad det var men rökpelaren var inte särskilt långt bort. Jag började ta mig mot den. Ett haltande steg i taget. Jag rörde mig långsamt mot rökpelarens botten då jag såg att det som röken kom ifrån var ett annat flygplan. Planet brann fortfarande så det hade störtat nyligen. När jag kom närmare såg jag att planet aldrig träffat backen. Det hängde i ett träd precis på kanten till stranden. Piloten som satt i planet låg livlös lutad över instrumentbrädan. Jag tog mig lite närmare och såg att han hade två skotthål i huvudet och en gren genom bröstet. Jag betraktade det främmande planet och såg att det stod numret 27 i stor vit text. Det var samma nummer som jag skjutit ner innan jag själv störtade. Jag insåg hur mycket tur jag hade eftersom jag fortfarande var vid liv. Jag funderade på om jag bara skulle ge upp och lämna min kropp till döden. Precis som jag tagit livet från tysken. Lukten av bensin och olja sved i näsan och fick mig att ryckas tillbaka ur mina tankar. Jag började höra hur det sprätte i branden och visste återigen att planet kunde explodera. Jag tog mig därifrån, inte lika snabbt den här gången. Jag gick ut på stranden och satte mig ner i den varma sanden. Jag såg ut över havet och såg en stor ö över horisonten.

Det där måste vara Storbritannien, tänkte jag och blev plötsligt ivrig över hur lätt det kanske skulle bli att komma hem. Man kunde ju se Storbritannien från Frankrike. Frankrike där jag trodde att jag var. Jag visste dock inte hur jag skulle ta mig över den stora sträckan av vatten mellan Storbritannien och Frankrike. Jag behövde en båt men jag kunde inte gå in i staden och låna en. Då hade de tagit mig som en krigsfånge. Jag gick vidare längst med stranden. Såg mig omkring. Men där. Inte långt från tyskens grav stod en eka. Den var gammal och murken men såg ut att hålla tätt. Den kom med två åror och jag visste att jag skulle behöva ro till mitt hemland. Jag ryckte och drog i den gamla båten och fick långsamt ut den ur sin övervuxna plats i skogskanten. Jag drog den över stranden och dumpade den i vattnet. Den flöt och höll tätt.

Jag klättrade i båten. Smärtan var enorm men jag behövde fortsätta. Jag tog årorna och började ro. Varje tag med årorna var en ny våg av smärta. Jag rodde och rodde. Tag efter tag med årorna. Jag blundade och försökte slappna av mentalt för att glömma smärtan. Jag bara fortsatte att ro. Jag öppnade ögonen och såg att jag nästan var halvvägs. Armarna hade börjat verka och allting gjorde mycket mer ont nu än det gjorde innan. Men jag behövde fortsätta. Jag slöt mina ögon igen och fortsatte ro.

Jag vaknade i en båt. På en främmande strand. Allting började komma tillbaka till mig. Jag kom plötsligt ihåg att jag rodde över vattnet bakom mig. Jag måste ha somnat av utmattning eller svimmat av smärtan. Jag ställde mig upp då det slog mig att jag kunde ha svepts upp på vilken strand som helst. Jag kände däremot inte igen platsen där jag var. När jag vaknat till lite mer och låtit mina sinnen komma tillbaka överröstades havets ljud av motorer och hjul som rullar mot asfalt. En väg. Med smärtorna strömmandes genom mig så tog jag mig ur båten och uppför backen bakom den smala stranden. Jag klättrade uppför lutningen och möttes av en väg. Bilar kom förbi då och då. Det var brittiska registreringsskyltar så jag visste att jag hade kommit rätt. Till slut fick jag stopp på en taxi. Bilen stannade och chauffören betraktade mig. Han tog en titt på mig, såg mitt blodiga ansikte, mina sönderslitna kläder men framförallt min uniform som visade att jag var i militären.

”Hoppa in jag kör dig gratis, berätta vart du ska”, sa han med en oro i sin röst.

”Brightons flygfält”, fick jag ur mig med en tyst röst. 

Han vinkade in mig i bilen och jag satte mig i framsätet bredvid honom. Han började köra och han körde ganska snabbt. Han såg väl på mig att jag inte skulle ha lätt för att tala så han sa ingenting under färden.

Jag måste ha somnat igen eftersom jag vaknade av att chauffören petade mig på axeln.

”Vi är framme”, sa han. 

Jag nickade åt honom.

”Tack, verkligen”, svarade jag och tog mig ut ur bilen. 

Jag vände mig om och vinkade en sista gång innan chauffören körde iväg. Framför mig låg flygfältet. Det var ingen riktig flygplats, bara hangarer och små byggnader. Inga terminaler och sådant. Jag tog mig till den lilla byggnaden där flygfältets ledare sitter. När jag stod vid dörren så knackade jag lätt och gick in. Han satt där och jobbade med pappersarbete. Han var en stor skäggig äldre man. Man såg inte mycket mer av honom när han satt där i sin gamla trästol. Han lyfte sitt huvud och såg på mig. Han betraktade mig och hans ögon blev stora som hjulen på en bil. Han stammade ur sig: 

”Alla trodde du var död”.

”Ändå står jag här”, sa jag.

”Ja, jag är mer än förvånad. Din historia ska bli rolig att höra på”, svarade han. ”Förresten”, fortsatte han. ”Jag har ett kuvert från George som han ville att jag skulle ge till dig och om du inte redan visste, så har George dött. Han hade enorma skador på planet och tros att ha störtat i havet”.

Jag var för trött för att ha starka reaktioner men jag gav honom en osäker nickning. Tog emot kuvertet och kände hur en tår rullade nerför min kind. Jag öppnade kuvertet och tog ut ett brev och på brevet var ett armbandsur fasttejpat. Det var hans ur. Jag tog uret och höll det i ena handen samtidigt som jag tog brevet i det andra och läste det. I brevet stod det: 

Jag visste vad som skulle hända redan innan jag satte mig i planet. Jag hör hemma på backen, inte i luften. Jag vet att du kommer sakna mig men jag vill inte att du hänger upp dig på det. Jag vill också att du bär mitt ur med stolthet och jag vill att du bär det som ett minne av oss. Du var en mycket bra vän och jag hoppas att vi ses igen. 

Klockans läder var mjukt och slätt mot min hud. Slitet till en slät yta på insidan av bandet. Jag kunde känna hur tårarna rann när jag ställde armbandsuret efter klockan som flygledaren hade på väggen.

Det var inga stora känslor bland folket när vi höjde ett vitt kors för George. För dem var det bara en person till förlorad i krig. Jag var den enda där som visade tecken på sorg. Korset reste sig högre och högre. Jag stod där och tänkte på vad jag gått igenom de senaste dagarna. Man kan tro att någonting sådant här skulle skrämma någon från flygplan resten av deras liv. Men jag. Jag visste att jag alltid skulle förbli stridspilot och förhoppningsvis inte råka ut för det igen. Stunden då ett plan inte flyger.

(Lowe Ahlberg 8h)

Inga kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Berättelser
”Min dag är kommen” av Lill Vestman (plats 1)

ÅTTOLOGI 20/21. Flaskan vinglade ostadigt när jag försökte balansera den på handen. Att hålla ett löfte är svårt, särskilt när man vet att det aldrig var tänkt att hållas. Ändå vill jag tro att det kan förändras, men det är ju nästan omöjligt? Flaskan gav ifrån sig ett skvalpande ljud …

Berättelser
”Spårlöst försvunnen” av Linnea Karlsson (plats 2)

ÅTTOLOGIN 20/21. Att några timmar. Några få timmar kan kännas som en evighet. Jag kände hjärtat åka upp i halsgropen, paniken spred sig som en löpeld genom kroppen och kvar stod jag, förstenad med en oroskänsla som jag aldrig förut känt.  När alarmet ringde såg jag mig förskräckt om. Det …

Berättelser
”Knutar” av Julie Framnes (plats 3)

ÅTTOLOGI 20/21. Press. Bara en jävla massa press. Varje kväll kantas av bråk. Skrik, gråt och otrygghet. Jag börjar vänja mig vid det men det svider fortfarande. Det bränns. Mamma och pappa har målat upp en bild av mig. De vet exakt hur de vill att min framtid ska se …