ÅTTOLOGI 20/21. Press. Bara en jävla massa press. Varje kväll kantas av bråk. Skrik, gråt och otrygghet. Jag börjar vänja mig vid det men det svider fortfarande. Det bränns.

Mamma och pappa har målat upp en bild av mig. De vet exakt hur de vill att min framtid ska se ut, vad jag ska jobba med och vem jag ska gifta mig med. Sjukt va? Okej, kanske inte vem jag ska gifta mig med, men de har absolut ritat upp en bild av hur de vill att min framtida man ska se ut. Jag kan varken vara mig själv eller ha mina egna framtidsplaner hemma. 

Det är dags för gymnasieval, vad fan ska jag välja? Jag känner mig som en hjälplös hundvalp vars husse har lämnat på gatan. Det är början av januari, inte nog med att jullovet var piss, det är skolstart. Det är vårterminen i nian och jag har en termin kvar på högstadiet, sedan är det dags för gymnasiet. Ärligt talat är jag nervös, kommer jag inte få några nya vänner? Kommer jag bli klassad som klassens förlorare? Det känns som att det snurrar runt en halv miljard frågor i mitt huvud just nu, så fort jag tänker på gymnasiet och gymnasievalet knyter magen ihop sig till ett stort trassel av knutar. Ångest. 

Jag har länge vetat vad jag vill bli när jag blir stor, jag vill bli elektriker. Mamma och pappa har alltid velat att jag ska utbilda mig till läkare eller något annat överskattat yrke. Det vill inte jag. För det första har jag varken tid eller motivation till att höja mina betyg till toppbetyg, och för det andra så är elektriker mitt drömyrke. Ända sedan jag varit liten har jag velat jobba med något konkret, jag skulle aldrig i hela mitt liv klarat av att sitta på en fucking kontorsstol tills jag går i pension. Liksom kom igen, det går bara inte.

Klockan är 08.24. Perfekt, jag kommer komma försent andra skoldagen efter jullovet. Men som tur är, har min bästa vän Iben, också försovit sig, så vi ska mötas vid skogsbrynet precis bakom skolan. Fy fan vad pinsamt att glida in på en lektion sen, speciellt när man är själv. Men när jag är med Iben blir allting en aning mindre pinsamt. Vi har varit bästa vänner sen sjätte klass. Jag avskydde henne hela lågstadiet och större delen av mellanstadiet. Hon var högljudd, arrogant och orealistisk. När jag tänker tillbaka så var det nog bara jag som var blyg och tillbakadragen.

Där står hon. Iben, med sitt långa, lockiga röda hår. Ansiktet fullt med fräknar och som vanligt, det där fåniga leendet som smittar. Faktum är att hon är en ängel som vandrar jorden. Både personlighetsmässigt och utseendemässigt. Jag förstår inte hur någon någonsin skulle kunna såra henne, de där stora grönbruna ögonen som bara stirrar upp på en. Jag har aldrig sett en så vacker människa i hela mitt liv. 

– Oline! ekade Ibens ljuva röst därifrån hon stod.

– Tja Iben, sa jag tillbaka. 

– Du vet att vi redan är en halvtimme sena? frågade jag Iben efter vi gått en stund då hon verkade ovanligt bekymmerslös idag.

– Såklart jag vet och om du ska vara så här tjurig hela dagen får du fan ta och skaffa nya vänner, för jag klarar inte av din bitterhet idag, sa Iben.

– Nej då.

– Okej bra, sisten till skolan är ett ruttet ägg! skrek Iben.

Vi lyckades smita in i klassrummet utan att dra på tok för mycket uppmärksamhet till oss, Janne Mörkgrön (han har alltid en vedervärdig mörkgrön fleece på sig, därav smeknamnet, Janne Mörkgrön), vår förvånansvärt efterblivna NO-lärare, verkade inte märka oss när vi smet in och fnittrade som små skoltjejer.

Skoldagen flög förbi ovanligt snabbt, jag skulle precis traska iväg hem när Janne rycker tag i min svarta jackärm och frågar:

– Oline, kan inte jag få låna dig en stund?

– Umm, jo visst, säger jag tillbaka.

Vi går mot sal 612, vad ska han göra? Är det nu han säger att han ska sätta F på mig i alla NO-ämnen? Eller kanske kidnappa mig? Vi får se. Vi kommer fram till sal 612, Janne öppnar dörren och låter mig gå in först, sedan stänger han försiktigt dörren efter sig.

– Så, Oline… Jag har hört en grej…

Åh herregud, det här bådar trubbel. Adrenalinet pumpar och är det bara jag eller är det varmt här inne?

– Din mentor pratade med mig igår och säger att du hade tänkt att söka el- och energi, är det så?

Inte så farligt som jag tänkt mig.

– Ummm, asså ja, svarade jag. 

– Okej, erm… sjysst! sa Janne.

Är det bara jag eller verkar han lite fördomsfull?

– Jag vet att jag låter lite skeptisk, men det är jag absolut inte. Du presterade jättebra på alla tekniklabbar under höstterminen. Du har god kunskap, du är stark och har mer än stor potential.

– Oj, tack antar jag?

– Jag tror på dig, men för att du ska komma in där du vill måste du se till att du inte sänker dina betyg. Jag vet att du har kunskap men det är inte alltid du visar det. Sååå eh, ett tips från coachen: se till att du presterar bra på lektioner och prov så ska du se att du kommer in där du vill, sa Janne.

– Ska bli, sa jag och hintade mot dörren som ett ”får jag gå?”.

– Lycka till, sa Janne med alldeles för mycket entusiasm. 

Efter mitt och Jannes snack fick jag äntligen gå hem. Klockan var kvart i tre och himlen redan becksvart. Det enda som lyste upp den våta asfalten på trottoaren var de långsmala gatlamporna. Januari, vad är det för jävla piss månad? Det är bara grått, kallt och mörkt liksom, månaden borde få pris för den mest deprimerande månaden på hela året. Jag tror nog bara att det är jag. Många tycker nog att januari, den första månaden på året är en möjlighet för en fräsch nystart. Något nytt. Jag själv har aldrig riktigt sett det på det sättet men det kanske kommer när man blir äldre? 

Jag kommer hem till vår lilla villa i utkanten av stan. Så fort jag öppnar ytterdörren möts jag av den bekanta doften av hem. Det är ovanligt tyst. Mamma och pappa brukar alltid tjafsa eller höja rösterna åt varandra. Det har varit så här ett tag. Höjda röster och krossade vaser. Hot om att ringa polisen eller kanske bara ett ”fy fan vad jag hatar dig”. Denna fasad som mamma, pappa och barn börjar rasa. Men nog med skitsnacket, jag börjar bli hungrig. 

Efter att jag ätit en tallrik med spaghetti och köttfärssås sköljer jag av den och ställer in min tallrik, mitt glas och mina bestick i diskmaskinen. Sedan hör jag ytterdörren öppnas. Det är mamma och pappa. De har inte ens kommit in genom dörren och jag hör redan de stränga rösterna. Jag är trött på den här skiten. Varenda jävla dag ska de bråka om småsaker som middag, jobb eller fucking sängkläder. Jag orkar inte mer. Under alla dessa år har jag aldrig haft en egen talan. Det är alltid mamma och pappa som bestämmer vad jag ska göra, hur jag ska göra det och varför jag ska göra det. Jag är som en fånge i deras sjuka spel.  

Jag går mot mitt rum, medveten om vad jag bestämt mig för att göra. Jag försöker gå så snabbt som möjligt för att slippa skriken och otryggheten utan att mamma och pappa ska misstänka något. Jag kommer till mitt, som till skillnad från alla andra rum i detta hus, kontrastfyllda rum. Jag tar fram min blåa Kånken-väska. Jag packar den. Sedan kollar jag busstiderna. 20.34 går bussen. Perfekt. Jag ringer Iben, berättar min plan och hon hänger förvånansvärt lätt med på den. 

– Vi möts om 30?

– Perfekt.

Jag ska precis ta min jacka när jag känner den där känslan igen. Magen är som ett stort trassel av knopar och knutar. Ångest. Jag tänker inte på det så mycket, tar min jacka och öppnar dörren så försiktigt jag kan. Precis när jag ska kliva ut stoppas jag av den bekanta handen som greppar min överarm. Mamma. Adrenalinet pumpar. Ska hon skrika på mig? Berätta för mig om vilken besvikelse till dotter jag är? Men hennes ansiktsuttryck säger tvärtom. Nästan som att hon vill säga att ”det är okej”, men att någon hindrar henne. Hon tar mitt ansikte i sina varma, lena händer, ger mig sedan en puss på kinden och mimar ”jag älskar dig”. Hon viskar ”hejdå”, och jag går. Nu bär det av mot tjejen jag älskar mest i hela världen, min Iben. 

(Julie Framnes 8h)