”Livet efter dig” av Agnes Öberg (plats 7)

Berättelser
1

ÅTTOLOGIN 20/21. Jag springer så fort jag bara kan men jag vet inte vart. Jag bara måste fram, vet att det är något jag måste göra. Marken är blöt och kall och jag fryser om mina fötter. Det är mörkt och jag ser ingenting, bara månen som lyser på himlen högt däruppe. Plötsligt avtecknas hon framför avsatsen. Paniken växer och jag försöker springa ännu snabbare men det går inte. Jag snubblar och faller ihop på marken. En tår faller ner för kinden, det gör ont i hela kroppen men jag ställer mig upp och börjar springa igen. Nu är jag nära, jag kan nästan nå henne nu. Jag ska precis greppa tag i hennes tröja men plötsligt flammar en eld upp framför mig och skiljer oss åt, jag skriker av frustration och smärta. Nej, jag måste få tag i henne. Jag drar snabbt bort handen och försöker ta mig ur elden, hitta en väg ut, men den är överallt runt mig. Det finns ingen utväg och den tränger sig ännu närmare mig. Jag tittar in i hennes ögon, de är sorgsna, tomma och livlösa. Då vet jag att det inte finns någonting jag kan göra, hon säger något men jag hör inte vad det är. Sedan slappnar hon av i kroppen och faller bakåt. 

Skrikande vaknar jag upp. Lakanet är blött av svett och tårar. Jag gråter och tårarna bara faller ner för min kind. I en hastig rörelse åker dörren upp och mamma kommer in. Lugnet faller över mig: det var bara en dröm. Jag drar av täcket och sätter mig upp med fötterna dinglande från kanten av sängen. Sidenpyjamasen känns mjuk mot min kropp och jag blir snabbt kall igen utan värmen från täcket. Mamma sätter sig ner och kramar om mig, då växer sorgen och slukar mig som i ett svart hål. Jag gråter igen, jag hatar dem, tårarna. Jag är trött på dem, orkar inte vara ledsen men jag kan inte styra över det. Mamma drar mig tätare intill henne och hennes värme ger mig trygghet. 

– Det var inte ditt fel Vilda, det var hennes eget val, säger mamma med en mjuk och medlidsam röst. 

– Jo allt är mitt fel, jag kunde gjort vad som helst, allt, om jag bara inte varit så feg, piper jag mellan snoret och snörvlandet. 

– Du måste komma över det här nu. Vi kunde alla ha gjort annorlunda, men det spelar ingen roll i efterhand för nu är det som det är. 

Skulden växer inom mig, det spelar ingen roll vad mamma säger. Om jag bara hade sagt något, gjort något, inte varit så feg kanske allt skulle vara annorlunda nu. Vi kanske fortfarande skulle ha varit en lycklig och hel familj. 

Ingen av oss säger något på länge och vi sitter bara där tillsammans i mörkret medan mina tårar droppar oavbrutet ner för min kind. Ibland faller tårar som inte är mina. Då önskar jag att det var jag som hade orken att trösta mamma istället, men det finns liksom inget att ge inom mig. Allt är tomt, det finns inget där. 

Senare vaknar jag upp, mamma är borta och jag ligger nerbäddad under täcket igen. Jag tittar upp i taket och bara stirrar och ligger där, tänker. Jag är på väg att slumra till igen när jag avbryts av larmet. Det skriker högt i mina öron och jag skyndar mig snabbt för att stänga av det. Jag tittar på klockan, den är sju. Jag tvingar mig upp och går bort mot fönstret och drar upp mörkläggningsgardinerna. Det är fortfarande mörkt ute men solen har precis börjat lysa upp himlen. Gatulamporna är fortfarande tända och det är svagt dimmigt. Gatan som slingrar sig mellan alla gråa radhus är folktom. På det flesta buskar och träden sitter bara några enstaka ensamma löv kvar, resten ligger och skräpar på gräsmattor och vägkanter. Jag suckar, drar handen genom mitt slitna blonda hår. Sedan tar jag upp några smutsiga kläder från golvet och drar på mig. 

I köket är alla redan igång. Pappa sitter vid köksbordet, han läser tidningen och mamma står vid köksbänken och fixar frukost. De säger inte något till varandra, som vanligt, men jag kan känna spänningen mellan dem. En osäkerhet skjuter upp genom mig, på senaste tid har den där känslan av osäkerhet funnits hos mig så fort jag ser pappa. Men jag kan inte hjälpa det. 

Jag kastar en blick på tv:n som är igång på svag volym. En nyhetsreporter står och pratar men jag tar inte in det han säger. Jag går fram till kylen och letar fram smöret och osten i det stökiga kylskåpet, det skulle verkligen behöva städas som allt annat i hela huset men det är ingen som ens orkat tänka tanken på det. Jag fixar en macka till mig och häller upp mjölk i ett glas och sätter mig vid köksbordet, även fast jag hellre skulle vilja äta på mitt rum. Bordet är fyrkantigt och vitt, som allt är i vårt kök. Det svider att se den fjärde stolen, som är tom. Jag önskar att vi hade tagit bort den, men nu står den där och gör saknaden ännu större. Jag lutar mig bakåt i stolen och tar en klunk av mjölken. Pappa ger en menande blick till mamma och allt hon kan göra är att vända bort blicken.

– Vadå? säger jag. 

Jag menade inte att säga det men det bara slank ur mig. 

Pappa lägger ner tidningen på bordet och tittar på mig irriterat. 

– Det borde du väl förstå, säger pappa vasst. 

Jag tittar mot mamma som ger mig en rädd blick och tillbaka till pappa.

– Behöver du verkligen ta det här nu? avbryter mamma väldigt försiktigt. 

Med det sagt dras pappas ilskna och hårda sida fram. Den som aldrig ens funnits innan Elvira dog. Innan allt var han den bästa, mest ödmjuka pappan man någonsin kan tänka sig, nu är allt tvärtom. Nu finns där något som förvandlar honom till ett monster: sorgen. Men det är ingen ursäkt, inte för något. 

– Är det så ni vill ha det!? säger pappa och ställer sig upp i en hastig gest så att stolen nästan faller omkull, adrenalinet kickar in i min kropp. 

Jag och mamma säger inget vi bara tittar ner i bordet, det finns inget vi kan göra. Inget vi kan säga, det kommer bara göra allting värre. Vi har redan sagt för mycket. Min kropp är spänd och det känns som om jag ska explodera av alla osäkerhet. 

– Svara mig då!! Hans röst är fylld med ilska. 

– Nej, säger jag lågt. 

Min röst låter skamsen och jag biter mig själv i läppen, jag spänner kroppen ännu mer. 

– Tänkte väl det, säger pappa och sätter sig ner igen. 

Jag slappnar av något. 

Min kropp vill fly, försvinna härifrån, jag orkar inte vara kvar här. Det krävs så mycket uppmärksamhet och försiktighet att vara runt pappa och tyngden av att hålla upp allt, att alltid behöva vara vaksam kring pappa och skydda mamma som aldrig vågar göra någonting för att görs något bättre. Snabbt tar jag mackan och nästan halvspringer från matbordet, jag vill inte vara kvar här. Jag slänger på mig jackan och trycker ner mina fötter i skorna. Mammas röst ropar efter mig men jag bryr mig inte, slänger väskan över ryggen och flyr ut genom dörren. Nu får mamma klara sig själv med pappa. Jag hör hur pappas röst stegras inne i huset och i takt med det ökar min steg. Jag känner en känsla av skuld, vem vet vad han kommer göra med mamma? Men jag skjuter snabbt undan den, det är inte mitt ansvar. 

Det är en bitande kyla ute och jag fryser. Mina händer är kalla och jag önskar att jag hade tagit på mig ett par vantar innan jag drog. Jag pressar in den sista biten av mackan i munnen samtidigt som jag stiger in på kyrkogården, den ser så grå och ledsam ut. Den brukar vara så vacker, men när hösten svepte in med sin kyla dog alla vackra växter och blommor. Jag letar mig fram bland alla tusen gravstenar, jag vet precis vart jag ska, här har jag varit många gånger. Inte för att jag riktigt vill det men för att jag inte vågar släppa taget om henne, vägrar att förlåta mig själv för vad jag gjorde eller snarare inte gjorde. Mina steg stannar framför den alltför välbekanta gravstenen, ett svart hjärta. Av någon anledning får den här platsen mig att känna mig trygg, här får jag vara ensam utan någon som stör mig eller någon att hålla koll på. Jag tittar på den snirkliga ingraveringen och hur många gånger jag än tittar på den kommer luften alltid gå ur mig när jag ser datumet på stenen. Jag sätter mig ner på huk och drar bort alla bruna löv med min hand som uppenbarar de korta små vissna grässtråna, som endast hann sticka upp ur jorden innan de dog igen. Jag önskar att hennes grav var som alla andras: täckt med en matta av gräs, men hennes är brun av jord som vittnar om att hon nyligen dog. Jag rättar till de fina höstblommorna, alla ängladekorationerna och ljusen, sedan sätter jag mig på min ryggsäck i kylan. Då kommer de där tårarna igen. Jag gråter igen över allt, över pappa, Elvira, skulden, smärtan, allt.  

En stund senare sitter jag fortfarande på väskan, jag gråter fortfarande men inte lika mycket, det sticker i hela kroppen. Mobilen surrar, jag ställer mig upp och letar fram den ur väskan. Jag hinner precis få upp den när vibrerandet slutar igen, det är Ebba. Klockan är kvart i nio och skolan började för en kvart sen men jag orkar inte bry mig. Om jag går till skolan kommer alla se hur nedbruten jag är, alla blåmärken och de kommer undra varför. Skärmen lyser upp igen.

– Hej? säger jag frågade även fast jag vet precis vad hon vill. 

– Vart är du? Vi började för en kvart sen.

– Jag vet.

– Okej men varför är du inte här då?

– Behöver jag ens svara på den frågan? 

Jag låter stöddig utan att ha menat det.  Ebba suckar i mobilen, i bakgrunden hör jag Julia. 

– Hon kommer inte eller?

– Nej tydligen inte, säger Ebba menade för att förmedla att det är riktat till mig också.

För en kort stund vill jag berätta för dem om allt som händer hemma och om hur jag egentligen mår. Men jag kan inte göra så mot pappa, vad skulle hända med honom? Jag älskar honom.

Jag blir stum, vad ska jag säga nu? Jag har varit i den här stationen många gånger. Vad jag än säger kommer de inte förstå mig, de kommer bara fortsätta tycka att jag är lika patetisk och jag förstår det. Det har gått flera månader nu men hålet inom mig är fortfarande lika stort om inte större än det var innan, om de bara visste vad som pågick skulle de kanske förstå. 

– Ni förstår inte, mumlar jag bara tyst. 

Det brusar i telefonen, de båda är tysta. Jag suckar, sedan lägger jag bara på. Efter att Elvira dog trodde jag faktiskt att de skulle hjälpa mig och finnas där, men istället började de tycka att jag var irriterande och jobbig. Det fick mig att känna mig så mycket ensammare än jag någonsin gjort; jag trodde att det alltid skulle finnas där för mig, men det svek mig precis som alla andra i de stunder där jag behövde dem som mest. 

Resten av dagen spenderade jag genom att gå runt på stan, vissa ger mig brännande blickar, som om de undrar varför jag är här när jag egentligen borde vara i skolan, men jag bryr mig inte. Vid runt 16:00 tvingar jag mig själv att gå hem, min kropp vill liksom inte men jag tvingar mig själv. 

När jag svänger in på gården så öser skulden och oron in över mig igen och min kropp blir spänd igen. Jag vet vad som väntar hemma, jag har skolkat från skolan hela dagen, men det är inte förrän nu som jag har kommit att tänka på vad som kommer hända när jag kommer hem. Ett illamående skjuter upp i mig och för några sekunder är jag säker på att jag kommer spy. Jag går in på den lilla stengången som leder upp till dörren. Jag tvekar en stund, andas in och andas ut, sedan samlar jag mig och går in genom dörren. Värmen slår emot mig och i en snabb rörelse sparkar jag av mina skor och hänger försiktigt upp jackan på klädhängaren. Jag tassar lätt på tå och försöker att inte gå för hårt mot golvet. 

Men det hjälper inte för plötslig står han där framför mig. Jag ryggar tillbaka och försöker ta mig förbi honom men han greppar tag om min handled, hårt. Det smärtar till och jag vill skrika men det jag håller tillbaka det. Hans ansikte brinner av ilska och jag vet inte vart jag ska ta vägen, jag är rädd. 

– Vad får dig att tro att du kan skolka hela dag!? Va??

Jag svarar inte tillbaka för att jag har faktiskt inget bra svar på den frågan. Den enda som snurrar i mitt huvud är vad som kommer hända härnäst. Jag är rädd och min kropp är spänd, jag vill inte att det ska vara såhär längre. Jag vet inte vem pappa är. 

– Sluta, pappa, piper jag. 

Det känns så fel att kalla honom just pappa. 

– Är det allt du har att säga!? 

Jag gråter ännu mer, jag är trött och hungrig. 

Plötsligt avbryter något oss, mamma. Hon står en bit bort och hennes ögon är fyllda med tårar. Men det är något annat i hennes ansikte, en bestämdhet. 

– Vad gör du? säger hon stadigt men det finns skräck blandat i rösten. 

– Vad håller du på med? 

Hon skakar med hela kroppen, men en värme sprider sig i min kropp. 

Pappa stannar upp, han tittar från mig och till henne sedan fylls hans ansikte med skräck. Han vänder sig om stormar ut genom rummet. Jag slappnar av och sjunker ner på golvet. Även fast hela min kropp bultar så ler jag. Mamma sätter sig ner på golvet och hon kramar om mig. Jag älskar henne, hon var modig även fast hon var rädd. 

– Tack, säger jag. Tack. 

Hon kramar om mig, den här gången svek hon mig inte.

(Agnes Öberg 8i)

1 kommentar

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Berättelser
”Min dag är kommen” av Lill Vestman (plats 1)

ÅTTOLOGI 20/21. Flaskan vinglade ostadigt när jag försökte balansera den på handen. Att hålla ett löfte är svårt, särskilt när man vet att det aldrig var tänkt att hållas. Ändå vill jag tro att det kan förändras, men det är ju nästan omöjligt? Flaskan gav ifrån sig ett skvalpande ljud …

Berättelser
”Spårlöst försvunnen” av Linnea Karlsson (plats 2)

ÅTTOLOGIN 20/21. Att några timmar. Några få timmar kan kännas som en evighet. Jag kände hjärtat åka upp i halsgropen, paniken spred sig som en löpeld genom kroppen och kvar stod jag, förstenad med en oroskänsla som jag aldrig förut känt.  När alarmet ringde såg jag mig förskräckt om. Det …

Berättelser
”Knutar” av Julie Framnes (plats 3)

ÅTTOLOGI 20/21. Press. Bara en jävla massa press. Varje kväll kantas av bråk. Skrik, gråt och otrygghet. Jag börjar vänja mig vid det men det svider fortfarande. Det bränns. Mamma och pappa har målat upp en bild av mig. De vet exakt hur de vill att min framtid ska se …