”Flickan i vedboden” av Ludwig Hallbäck (plats 7)

Berättelser

ÅTTOLOGI 20/21. ”Förhör påbörjas med William Johansson, intagen på mentalsjukhuset Karsudden 12.35 tisdagen femte augusti.”

Jag vet inte vad jag ska tro, men jag ska berätta en händelse som jag var med om när jag skulle sommarjobba för första gången när jag var sexton år. Jag hade bara varit hemma i två dagar på sommarlovet innan jag skulle åka till Gotland för att sommarjobba. Mamma hade fixat så att jag kunde bo i familjens sommarstuga på Gotland, i närheten av Visby där jag hade fått sommarjobbet. Jag skulle vara där hela sommaren och jag var väldigt taggad och lycklig att äntligen få jobba en sommar.

Jag var på mitt rum och packade när mamma ropade nerifrån hallen att taxin var här. Jag slängde ner den sista t-shirten, stängde väskan och sprang ner. När jag sprang ner för trapporna kom jag att tänka på när jag var liten och åkte ner för trapporna på en matta. Jag måste ha varit fem, sex år och hade sett Alladin för första gången. Tänk vad mycket som hänt sedan jag var så liten, då hade jag aldrig kunnat tänka mig att börja jobba och bli vuxen.

När jag kom ner så stod mamma och pappa och väntade. Mamma kramade om mig och var nära på att börja gråta. Jag hann tänka att det är väl ingenting att gråta över, jag tyckte hon var knäpp. Jag sa till henne att jag kommer hem snart, och om ni vill så kan ni komma och hälsa på. Det sa jag bara för att mamma inte skulle misstänka något, för jag ville absolut inte att de skulle komma över och hälsa på! När jag skulle krama om pappa såg jag hur ledsen han var men han ville inte visa det för mamma och mig. Jag skulle dock få reda på varför han inte tyckte om att jag skulle åka.

Pappa hjälpte mig ut med väskorna och placerade dem i bagageluckan på taxin, så jag hoppade in i bilen. Taxichauffören vände sig om och sa: 

”Du skulle till färjeterminalen i Nynäshamn va?” 

Jag tittade på chauffören och fick inte riktigt ihop situationen, det var verkligen nu det hände, jag skulle börja min resa mot Gotland. Jag nickade mot chauffören och tänkte att han nog inte duschat på ett tag: det stank av svett och billig parfym i bilen. Taxin drog iväg hastigt och när jag vände mig om mot bakrutan så såg jag mamma som höll om pappa, och nu hade båda börjat gråta.

När jag klev på båten mot Visby i Nynäshamn så kände jag en olustig känsla, som om någon eller något tittade på mig, jag rös. Hytten som mamma hade bokat var opersonlig och ful, men hon måste ha glömt att boka hela hytten för jag möttes av tre stycken 20-åringar som var ”lite lätt” berusade. Jag stannade inte länge i min hytt innan jag gick upp på däck. Vädret var fantastiskt! Vindstilla och blå himmel. Jag var nästan helt ensam förutom ett pensionärspar på en bänk längst bak i aktern. Jag gick och satte mig på en bänk en bit ifrån dem, plockade upp mobilen och tittade igenom Snapchat. Min tjej Maja hade skickat en bild på när hon och hennes lillebror satt på klipporna i Fjällbacka, ute på badholmen bredvid hopptornet. Jag var där med dem förra sommaren, de hade en liten stuga vid stora hotellet och bryggan, jag svarade med en bild på mig själv i solen. Efter jag hade scrollat på Instagram en stund så försvann internetuppkopplingen. Jag kollade på klockan, det var lunchtid och jag var hungrig. Jag gick och köpte en räkmacka som var extremt dyr. 

När jag klev av båten så blev jag glad, solen sken fortfarande och det var full aktivitet i hela Visby. Det var fullt med båtar i hamnen och det gick knappt att komma fram på gatorna. Jag skulle till en kille mitt i Visby och köpa en moppe som jag skulle ha hela sommaren så att jag kunde ta mig fram och tillbaka från stugan till jobbet. Jag hade hittat moppen på Blocket dagen innan. När jag kom fram till honom så var jag lite sen, han såg lite småsur ut och luktade konstigt, som en blandning av svett och terpentin.  

När jag med moppen kom till vår sommarstuga som låg femton minuter utanför Visby, så kom den där känslan igen som jag hade känt på båten tidigare under dagen, men lika fort som den kom så försvann den. Jag tyckte det var jättekonstigt, men jag tänkte inte mer på det. När jag gick in i stugan så luktade det unket och instängt, jag öppnade alla fönster för att vädra. Jag mådde illa av lukten och tänkte för mig själv att här kan jag inte vara förrän lukten var borta. Men den försvann fort och jag kunde fixa i ordning allt och sen stupa i säng.

När jag vaknade nästa morgon så var jag helt svettig, jag hade drömt om att en tjej som var runt femton år hade tagit med mig ut till vedboden. Jag försökte inte göra motstånd i drömmen men jag ville verkligen inte gå in där! Det var som om hon hade någon magisk kraft för att få in mig i boden utan att jag kunde göra något, jag var som förtrollad av hennes skönhet. Allting var så verkligt men ändå inte, när jag kom in så var det upplyst med en eldring i mitten av rummet, i mitten av elden så var det en snara, repet var tjockt och fnasigt. Hon gick mot elden och som av ett mirakel så flyttade sig elden för henne, och hon ställde sig i mitten. när hon stod där så omslöts elden henne och hon tog repet i sina händer och trädde det omsorgsfullt över sitt huvud. Direkt efter att hon hade trätt den över huvudet så blev lågan mycket högre, hon som förut var så vacker blev helt vanställd och grotesk. Det långa blonda håret hade blivit till små tussar mitt på huvudet, den fina klänningen hade blivit till trasor. Allting hade förändrats, till och med hennes fina hy hade blivit bränd med stora sår. Allting kändes så verkligt, kunde det verkligen bara vara en dröm?

Efter att hade dragit mig själv upp ur sängen tog jag en snabb dusch för att åka till min första dag på jobbet. Det var varmt och jag skulle stå i glasskiosken hela dagen. När jag äntligen hade slutat mitt första pass så tog jag mig hem, käkade snabbnudlar och stöp i säng. Helt slut efter dagen så somnade jag med kläderna på.

Jag vaknade dyngsur och i panik, jag hade haft mardrömmen igen. Hon hade hämtat mig och gått med mig till vedboden. Där hade hon tvingat mig att göra en snara och sätta fast den i taket, sedan så låste hon dörren och hängde sig, men när jag kollade på henne igen så såg hon helt förskräcklig ut, som om hon höll på att förmultna. Jag fick panik och var tvungen att springa ut i vedboden och kolla. Men det enda som fanns där var en snara som dinglade i taket.

Jag kunde inte tro mina ögon när jag gick tillbaka till sängen igen. Jag låg och tänkte på snaran i taket, hur kom den dit? Jag låg och tänkte längre än jag trodde, för helt plötsligt så ringde mitt alarm på mobilen. Hur länge hade jag varit vaken egentligen? Men jag hann inte tänka den tanken innan mitt alarm ringde igen. Jag klev upp och klädde på mig, men innan jag skulle sticka till jobbet, så var jag tvungen och gå ut i vedbon.

Jag öppnade dörren men det var ingen snara där. Det såg ut som det brukade, hela dagen så tänkte jag på den, hur kom den dit och hur den försvann. På min lunchpaus så gick jag till Elgiganten och köpte en liten övervakningskamera, som jag skulle sätta upp i vedboden. Jag körde så fort jag kunde hem efter jobbet, när jag kom hem så satte jag upp övervakningskamerorna över hela lantstället. 

När det var klart så gick jag och la mej, men det kändes som jag bara hade slutit ögonen innan den hemska drömmen kom igen. Men den här gången när jag vaknade så vågade jag inte röra mig och kunde efter en stund somna om.

Nästa dag hoppade jag upp ur sängen, och sprang för att kolla övervakningsfilmen. Jag satte mig och kollade övervakningsfilmen på min TV. När jag hade scrollat förbi massvis tid av bara mörker så kom det helt plötsligt in nån i vedbon. Jag undrade vem det var men snart såg jag, det var hon. Hon var klädd i en vit klänning med jordfläckar, och ett par smutsiga sandalliknande skor i tyg. Hennes hår såg så silkeslent ut att det glänste i månljuset, håret var långt och blond med inslag av brunt. Jag spolade fram filmen och bytte kamera till den som var inne i vedboden. Plötsligt så kollade hon mot kameran, hennes ansikte var vackert men på samma gång skräckinjagande. Plötsligt drog hon fram ett rep och fäste det i taket, sen gick hon ut ur vedboden. Jag kollade med övervakningskamerorna och hon gick in i huset och ställde sig vid mig. Hon kollade på mig tills jag gick upp, hon ledde mig ut i vedboden och tvingade mej att se på medan hon hängde sig. Plötsligt gick jag och la mig för att sedan vakna. Så det jag trodde var en dröm var verklighet. Jag blev jätterädd, vad skulle hända nu? Då kollade jag på klockan och det var dags att åka till jobbet men jag kunde inte sluta tänka på tjejen i den vita klänningen. Vem var hon och hur kom hon dit?

Den kvällen när jag kom hem beslöt jag mej för att låsa vedboden och alla andra dörrar. Jag kände mej trygg men det var en kortvarig känsla för den här natten så drömde jag det jag hade drömt de andra nätterna. På morgonen så kollade jag övervakningsfilmen och på något konstigt sätt så kom hon in i huset och tog med mig och nycklarna till vedboden, så jag kunde låsa upp åt henne. Men det var någonting som skilde sig från de andra gångerna. För hon tog fram en kniv och skar en konstig sak på min arm. Jag drog genast upp tröjan för att titta och där var det ett skärsår som liknade ett namn men vad stod det? Blodet hade redan börjat koagulera, det var så otydligt så man knappt såg vad det stod. Jag gick in på toan och torkade av det koagulerade blodet, det sved som helvetets eldar. 

Jag körde till sjukhuset så fort jag kunde, det var lugnt på sjukhuset. Det var bara jag och en tant lite längre bort. När läkaren kollade på såret så upptäckte han att det var ganska djupt. Rätt som det var så började såret att blöda hysteriskt. Det var också det sista jag minns. 

När jag vaknade såg jag en sköterska som kollade på mig som om hon hade sett ett spöke. Jag hade svimmat av blodförlust från såret på underarmen. Läkaren sa till mig att det stod HJÄLP. Vem var den där flickan och varför skrev hon HJÄLP? Jag fattade ingenting. Mamma ringde och undrade hur det var, hon tyckte att jag skulle komma hem, nästan tvingade mig. Det slutade med att hon skulle komma till Gotland och hälsa på en vecka istället. Så fort jag hade blivit utskriven åkte jag hem och la mig i sängen. 

Mina ögon öppnades så plötsligt att det kändes som om jag fortfarande sov. När mina ögon efter någon sekund hade vant sig vid mörkret, såg jag en gestalt vid fotändan av sängen. Det var hon. Som om hon svävade kom hon närmare mig och räckte ut sin hand. Jag tog den lilla och silkeslena handen, gick upp ur sängen och följde efter henne. Jag hade ingen aning om vad jag kände men det var inte positivt. Allting runt mig började förändras. Det som förut var en strand var nu en gräsmatta med fina små blommor. Där vårt hus stod var nu ett annat lite mindre och äldre hus, den enda byggnad som fanns kvar var vedboden. Hon började dra mig dit, jag kämpade emot så benen vek sig under mig av orkeslöshet, ingenting kunde hindra henne, men den flickan som var så vacker hade förvandlats. Det var inte någon som drog mig längre, utan en enorm gammal man med stripigt halvlångt hår, åtsittande skjorta och ett par slitna byxor. Det var istället flickan i vedboden som blev dragen av den stora mannen. Jag var inte längre i min kropp, jag var ingen men ändå allting. 

När vi kom in i vedboden smällde han igen dörren och haspade igen den. Han började gå mot ett rep som låg i en hög bredvid dörren, gjorde en snabb knop och gick fram emot henne, trädde in hennes händer och drog åt, slängde upp repet över en bjälke i taket. Plötsligt hängde hon i luften, allting hade gått så fort men ändå så långsamt. Han slet av henne alla kläder. Han hade plockat upp ett ridspö från marken som han höll i ena handen och började piska hennes rygg. Ridspöt ven i luften och blandades med hennes skrik. Man såg massvis av gamla ärr på ryggen, vissa var halvläkta, vissa var bara bleknade sträck. Jag ville bara stoppa honom, men jag kunde inte.

”Förhör med William Johansson intagen på mentalsjukhuset Karsudden avslutat 15.03 tisdagen femte augusti.”

(Ludwig Hallbäck 8o)

Inga kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Berättelser
”Min dag är kommen” av Lill Vestman (plats 1)

ÅTTOLOGI 20/21. Flaskan vinglade ostadigt när jag försökte balansera den på handen. Att hålla ett löfte är svårt, särskilt när man vet att det aldrig var tänkt att hållas. Ändå vill jag tro att det kan förändras, men det är ju nästan omöjligt? Flaskan gav ifrån sig ett skvalpande ljud …

Berättelser
”Spårlöst försvunnen” av Linnea Karlsson (plats 2)

ÅTTOLOGIN 20/21. Att några timmar. Några få timmar kan kännas som en evighet. Jag kände hjärtat åka upp i halsgropen, paniken spred sig som en löpeld genom kroppen och kvar stod jag, förstenad med en oroskänsla som jag aldrig förut känt.  När alarmet ringde såg jag mig förskräckt om. Det …

Berättelser
”Knutar” av Julie Framnes (plats 3)

ÅTTOLOGI 20/21. Press. Bara en jävla massa press. Varje kväll kantas av bråk. Skrik, gråt och otrygghet. Jag börjar vänja mig vid det men det svider fortfarande. Det bränns. Mamma och pappa har målat upp en bild av mig. De vet exakt hur de vill att min framtid ska se …