”Läker tiden alla sår?” av Ikka Malmberg (plats 10)

Berättelser

ÅTTOLOGIN 20/21. Jag står på perrongen vid halvtre tiden, lugnet före stormen. Luften som kom ut ur min mun ser ut som ånga. Kylan biter sig tag i mina kinder. Mina händer fryser till is. Medan allt inom mig bara känns tomt och det enda jag hör är buller från inkommande tåg. Är det nu, nu som jag ger upp?

Det var en helt vanlig måndag morgon, solen lyste och fåglarna kvittrade. Min kropp var fylld av glädje. Mitt hjärta hoppade extra slag, det var som om mitt hjärta gjorde en volt. Den här dagen skulle blivit en bra dag tänkte jag för mig själv. Det jag inte visste var att allt skulle bli tvärtemot som jag hade tänkt mig. Jag klev upp ur min säng, började klä på mig kläderna och gav mig av till skolan. Kylan bet mig i kinderna och händerna frös till is. Jag plockade upp min mobil från min högra bakficka och såg meddelandet från Emelie: ”Tja bitch, kommer du idag”.

Jag kände hur min dag bara rasade ihop. Mina händer tryckte ner mobil i fickan igen utan att svara. Jag kände en till vibration i min högra bakficka min hand drog upp mobilen och jag läste meddelandet som fick mig fälla den där tåren som smakade salt i min mun och jag kände att luften inte räckte till. Mina knän vek sig, plötsligt låg jag nere på marken. Mina ögon fylldes, det kändes som om jag var under vatten, allt blev bara suddigt. ”Hallå tjockis, svara när jag skriver till dig”.

Jag tog några djupa andetag, reste mig upp och gav mig av till skolan. Framme på skolan stod Emilie vid skåpet. Bakom mig dök Klara upp, jag skrek till. Hon skrämde livet ur mig. Vi gav varandra en kram och gick till skåpet. Jag öppnade mitt skåp och hörde Emilies röst.

”Oj, vad ful du är idag”.

Jag behövde inte ens fråga vem det var till, det är klart att hon skulle säga det till mig. Ilskan inom bara bubblade upp, jag vände mig om såg hennes fula tofs och hennes äckliga ansikte. Det kändes som om min frukost skulle komma upp igen. Jag visste inte vad jag skulle svara.

”Mm jag vet”, var det enda jag fick ur mig.

Varför sa inte Klara ifrån tänkte jag för mig själv. Jag smällde igen mitt skåp och gick till min engelskalektion. Efter lektionen såg jag att Emilie såklart stod med killen jag tycker om. Varför alltid killar jag tyckte om? Jag kände hur mina tårar ville tränga sig fram för andra gången denna dag, men jag tryckte tillbaka dem. Gick vidare till mitt skåp och bytte böcker och gick vidare till nästa lektion. Men jag kunde verkligen inte släppa att Klara inte sa ifrån i morse. Varför gjorde hon så emot mig? Vafan släpp det Ida, det är en bagatell, tänkte jag för mig själv. Det här gjorde att jag kom försent, fick fem minuters frånvaro och jag visste att mamma skulle bli arg på mig. På lunchen satt jag med Klara och Emilie. Jag var jättehungrig men valde att inte äta för jag orkade inte med hennes kommentarer. 

”Ey tjockis varför äter du inte? Det kanske är bra att du inte äter för vem vill bli mer tjock?” sa Emelie.

Allt bara rasade inom mig jag visste inte vad jag skulle svara. Återigen ville mina tårar tränga sig fram genom mina ögon, men jag var van att tränga undan mina tårar, så jag satt helt tyst lunchen ut. Kände den goda doften av spagetti och köttfärssås jag ville så gärna äta men jag visste att det skulle komma fler kommentarer om jag åt. Ännu en gång blev jag besviken på Klara hon som skulle vara min allra bästa vän som inte stod upp för mig. Jag gick genom korridoren till mitt skåp, det var helt tyst, det låg en skum känsla i luften. Min skåpnyckel låste upp skåpet men det var trögt att få upp. Jag tog ut min gröna tunga NO-mapp, stängde skåpet och gick mot NO-salarna. 

Äntligen var skoldagen slut, jag packade ihop mina saker, gick till skåpet och lämnade min NO-mapp. Jag tog på mig min varma The North Face-jacka, min ljuslila Acne-mössa och gick ut genom den stora entrén. Ute var det rått och kallt, jag drog upp dragkedjan så högt man kunde och började gå. När jag gick längst med gatan kändes mina ben tyngre än sten, men när jag väl svängde runt hörnet såg jag mitt vita hus lite längre bort. Kände hur min hastighet ökade. Jag tog fram mina nycklar och låste upp dörren. När jag steg in i huset kände jag doften av nybakade bullar. Jag tog av mig mina ytterkläder och gick till köket. Där stod mamma med nybakade bullar, jag tog fram ett glas med mjölk och en nybakad bulle. Jag gick till vardagsrummet med fikat i handen, jag satt mig i den vita mjuka fåtöljen, jag slog på TV:n och såg ett avsnitt av Ex on the beach

Somnade visst till i fåtöljen men vaknade av ett pling i mobilen, jag tog upp den såg på klockan och insåg att jag hade missat min dansträning. Vafaaaan, den här dagen kunde inte blivit sämre, tänkte jag för mig själv. Jag plockade undan mitt mellanmål och ställde ner i diskmaskinen. Gick igenom hallen och upp för den mörkbruna knarriga trappan. Inne i mitt rum var det kyligt, på den svarta sminkbordsstolen låg det en grå hoodie som jag satte på mig. Jag kröp ner i min 160-säng och la det ljusrosa täcket över mig. Tog min mobil som jag hade lagt på mitt sminkbord och tittade på mina sociala medier. Såg att Emelie hade lagt ut något på sin Instagram. Min magkänsla blev orolig, fick som ett pirr i magen fastän det inte var en positiv känsla. Klickade mig in på hennes profil och såg en bild på mig, en bild hon lovat att aldrig lägga ut. Under inlägget hon stod det: ”Här har ni fina elefanten Ida”.

Jag bara låg i sängen och skakade, visste inte vad jag skulle ta mig till. Tårarna bara föll ner som ett vattenfall längst med mina kinder. Jag fick in tårarna i munnen och de smakade salt. Tog fram inlägget igen och tittade på alla 51 kommentar hon hade fått. Såg att folk faktiskt hade stöttat mig. Jag kände att mitt hopp hade kommit tillbaka. Folk hade på riktigt brytt sig om mig, lilla Ida som ingen kände till. Jag hörde en svag knackning på min dörr men jag svarade inte, ville bara vara för mig själv. Tog upp min mobil satte på min deppigaste spellista, låg där helt ensam och tänkte på det där talesättet ”tiden läker alla sår”. Jag ville tro på det där talesättet men längst inne i mitt hjärta visste jag att det inte stämde, tiden läker inte alla sår.  

Min mage kurrade till, det var som om min mage hade sug efter mat. Jag klev upp ur min säng gick till badrummet och tvättade av mig mitt smink, bytte om till mina mjuka fluffiga mjukisbyxor och satte på mig en röd långärmad tröja. Trappan knarrade när jag gick ner för den, jag gick med tunga steg in i köket och såg att det var spagetti och köttfärssås till middag. Jag blev helt överlycklig och såg att det också fanns en god fetaostsallad. Det stod en tallrik på bordet med ett glas och bestick. Jag tog tag i den gråa tallriken och började lägga på spagetti och köttfärssås med fetaostsallad. I det vita kylskåpet fanns det Vitamin well-dryck som jag tog fram och hällde upp i ett glas. Efter maten plockade jag bort min disk och gick upp på mitt rum.

Jag la mig i sängen, satte på Youtube och kollade in Emelies Instagram, men jag hittade inte hennes konto. Folk hade rapporterat hennes konto för de tyckte att hon behandlade mig illa. Jag kände hur mina läppar började åka upp för att jag var så glad. Att en dålig dag kunde sluta bra. Jag kröp ner i sängen och släckte lampan. Jag drömde en hemsk dröm, att jag stod på en perrong och hoppade framför tåget. Vaknade av ett ryck, mitt alarm hade ringt. Klockan var 06.45 och en ny skoldag hade börjat. Allt kände tungt när jag klev upp ur min varma säng. Kände ett kallt drag längst med golvet på mina fötter. 

När jag väl kom fram till skolan var det helt tyst när jag gick längst med korridoren. Jag var helt ensam i den stora mörka skolan där jag hatade att vara. Det kändes som om jag gick helt själv men tydligen gjorde jag inte det. Lite längre bort såg jag att folk stod och pratade med Emelie, hon såg ganska ledsen ut medan de andra såg arga ut. Jag kände en glädje inom mig. Äntligen vågade folk säga till Emelie, äntligen får hon känna på hur det känns att vara den som får ta all skit, tänkte jag medan jag gick till mitt skåp. Jag hörde hur Emelie gick förbi, hon knuffade till mig och kallade mig hora. Mina tårar började rinna längs med mina kinder, jag kunde inte hindra dem längre. Jag sjönk ner på en bänk, tittade ut genom fönstret, såg hur 6-åringarna med prickiga overaller sprang runt på skolgården och var lyckliga. 

Jag hör hur ett tåg kommer in på perrongen i motsatt riktning. Jag vet att efter tåget avgått kommer det ett till tåg på den perrongen jag står på. Mitt hjärta gör ont, det känns som om flera tusen hugg i hjärtat. Mina händer fryser till is det måste vara minst minus tio grader. Jag hör hur tåget sakta rullar iväg. Lite längre bort ser jag ett vitt ljus som kommer emot mig i hög hastighet. Är de nu, nu som jag ger upp?  

Ikka Malmberg (8g)

Inga kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Berättelser
”Min dag är kommen” av Lill Vestman (plats 1)

ÅTTOLOGI 20/21. Flaskan vinglade ostadigt när jag försökte balansera den på handen. Att hålla ett löfte är svårt, särskilt när man vet att det aldrig var tänkt att hållas. Ändå vill jag tro att det kan förändras, men det är ju nästan omöjligt? Flaskan gav ifrån sig ett skvalpande ljud …

Berättelser
”Spårlöst försvunnen” av Linnea Karlsson (plats 2)

ÅTTOLOGIN 20/21. Att några timmar. Några få timmar kan kännas som en evighet. Jag kände hjärtat åka upp i halsgropen, paniken spred sig som en löpeld genom kroppen och kvar stod jag, förstenad med en oroskänsla som jag aldrig förut känt.  När alarmet ringde såg jag mig förskräckt om. Det …

Berättelser
”Knutar” av Julie Framnes (plats 3)

ÅTTOLOGI 20/21. Press. Bara en jävla massa press. Varje kväll kantas av bråk. Skrik, gråt och otrygghet. Jag börjar vänja mig vid det men det svider fortfarande. Det bränns. Mamma och pappa har målat upp en bild av mig. De vet exakt hur de vill att min framtid ska se …