ÅTTOLOGIN 20/21. – DU DU DU!!! DU ÄR EN SKAM FÖR FAMILJEN, EN SKAM FÖR FAMILJEN. De nio orden ekar i mitt huvud varje dag om och om igen. Det är helt ofattbart hur bara några ord kan träffa själen så hårt, att du går sönder i tusen bitar om och om igen. Att bara nio ord får ögonen att bli uppsvullna och helt rödgråtna medan ögonen släpper ut tår efter tår som sedan blir till en flod vid kinden.

När min pappa säger dessa ord går jag sönder om och om igen, och jag vet att min pappa säger detta för han vet hur hårt det tar på mig. Han vet att jag alltid försöker prestera bättre och bättre så att jag nästan går sönder på grund av stressen och pressen jag har på mig själv. För jag måste ju vara perfekt, inget annat än perfektion är ju acceptabelt. Att jag tänker så dödar mig inombords och ger mig ångest och gör mig deprimerad, för det viktigaste för mig är att familjen och släkten ska vara stolt över mig. Men det är som att pappa inte bryr sig om mig eller mina syskon. Ibland slår tanken mig; varför vill han ha barn om han ska göra detta mot dem? Misshandla, mobba och bryta ner dem tills det knappt finns någon person kvar? Men det sjukaste av allt är att pappa till och med börjat slå mamma och skrika på henne, trots att hon inte har gjort något. Ibland är det så grovt att hon får stora blåmärken av slagen. Det är helt sjuk att mamma inte lämnar honom, men hon säger alltid att hon stannar kvar, för att vi inte ska bli omhändertagna av socialen. För hon tror att socialen tror att en svart, ensamstående muslimsk mamma med tre barn inte klarar sig själv i detta samhälle.

Utifrån ser min familj helt perfekt ut. Alla tror vi har det så bra. Mamma, pappa och barn som bor i ett fint villaområde. Barn med bra betyg. En mamma som jobbar på en förskola och kör runt sina barn överallt bara de ber henne. En pappa som jobbar som advokat och ger sina barn precis vad de vill bara ha. Några jävla bortskämda snorungar som får allt serverat på ett silverfat, det är den bilden andra har målat upp. Min familj kommer idealet. 

Tankar som virvlar runt i huvudet hör jag ett ljud som överröstar allt annat, en röst som säger:    

– KHADIJAAAA, gör dig klar, vi åker om fem minuter NUU!!!

Jag fattar i den sekunden att det är mammas röst, så jag sliter mig upp ur sängen och tar tag i min telefon som ligger på fåtöljen med min skoldator och böcker. När jag tar tag i min telefon och skärmen startar, ljuset från den rosa bakgrunden med moln och en text i sidan där en klocka i mitten lyser upp. Jag ser snabbt på klockan. Den står på 8.20. Jag känner hur hjärtat börjar dunka hårdare och stressen börjar smyga sig på medan jag susar ner från trappan för att gå ner till nedervåningen och sätta på mig jacka och ytterskor. Jag vet inte vilka skor jag ska ha på mig idag, mina vita Nike Air eller svarta Adidas, men sätter på mig mina svarta Adidas bara, utan att tänka på det ännu mer. Efter jag har satt på mig skorna lägger jag märke till att jag har glömt datorn och böckerna uppe på fåtöljen i mitt rum, så jag springer upp för att hämta dem snabbt medan mamma och mina småsyskon går ut till bilen på parkeringen. När jag har hämtat mina saker springer jag också snabbt ut till bilen på parkeringen, då har mina syskon suttit på plats med bältet på en lång stund. De väntar bara på mig och jag sätter mig i baksätet med min jacka i ena handen och i den andra handen mina böcker och dator. Sedan säger mamma snabbt att jag ska sätta på mig bältet och hon börjar köra iväg. Jag fixar i ordning mig i bilen, satte på mig jackan och fixar till min sjal ordentligt. 

Efter en kort stund i bilen ser jag att vi börjar närma oss den stora rondellen, om man kör rakt fram i rondellen kommer man till min skola, men om man svänger till höger i rondellen kommer man till min lillebror Davids skola. Han har precis börjat i sjuan och han har hamnat i en stökig klass med stökiga killar från hans dåvarande skola. Det har lett till att han redan inom fem månader haft fyra möten på skolan om slagsmål och tjafs mot personalen. Mamma vill att han ska byta klass men rektorn säger att det önskemålet inte är lätt att uppnå, för det finns andra elever på skolan som behöver prioriteras mer i den här frågan.

Vanligtvis brukar vi alltid släppa av David först och sen mig, men idag kör mamma rakt fram och släpper av mig först och det får mig och tänka till om det hade hänt något, medan jag gick ur bilen och mamma hälsade mig att jag ska en bra dag.

När jag har slagit igen bildörren vänder jag mig om och ser skolan. Den där jävla fyrkantiga byggnaden, som får min mage att vända sig sjuhundra gånger på tusen olika sätt att det känns som jag kommer dö snart. Jag ser mig omkring tills blicken träffar Sara och de andra som sitter på en bänk en bit bort vid ingången till skolan. Sara vinkar att jag ska komma och jag går fram emot dem. Jag hälsar på alla och börjar prata, jag frågar hur de mår och de svarar och frågar mig hur det står till. Som vanligt säger jag att allt är bra, inga bekymmer eller något annat, för alla tror ju att jag lever det perfekta livet med toppbetyg, en mamma som kör runt på en, en snäll och roliga pappa. Helt enkelt en perfekt familj.  

Ibland undrar jag hur det skulle vara om någon visste hur det verkligen var? Hur hade man reagerat på de stora blåmärkena? Men det är för riskabelt och jag tror inte att någon skulle vågat säga det till någon. 

Mitt i vårt småprat tar jag upp min telefon från jackfickan och ser på klockan. Jag ser att den står på 8.30 och vi börjar franskan 8.40. Jag frågar de andra ifall vi ska gå in nu, för det är snart dags för franskan. De ställer sig upp och vi rör oss alla mot ingången. När vi går in ser jag franskläraren försöka skynda sig igenom den täta korridoren och alla elever. Hon drar i en vagn med massor av böcker och material, men min blick träffar först den röda mobillådan högst uppe på vagnen. Då inser jag att jag har en lång och tråkig skoldag framför mig. 

– Hej då Sara, vi ses ikväll, säger jag efter en lång dag i skolan. 

Jag står vid den stora parkeringen på skolan och läser ett sms från mamma ”Hej hjärtat. Hoppas du har haft en bra dag i skolan idag. Såg på ditt schema att du slutar 15:50 idag, så jag hämtar upp dig 16:00 om det är okej annars om det är något annat så skriv. jag älskar dig gumman”. Sms:et avslutas med ett rött hjärta. Jag svarar tillbaka ”det är okej mamma”. Klockan närma sig tid för upphämtning, den står på 15.59. Att läsa mammas sms gör mig alltid lite gladare, för att hon alltid finns där för mig och mina syskon. Att hon alltid ler och är glad eller ser glad ut, får mig att bli motiverad och att orka mer. 

En liten stund efter tar jag upp blicken från telefonen och ser ut på parkeringen. En vit BWM svänger in och jag ser att det är mamma, så jag går fram. Jag sätter mig i framsätet bredvid henne och ger henne en kram. Vi börjar småprata om skolan och allt medan mamma kör hemåt. Mamma berättar hur det var på jobbet idag och att en liten kille börjat hos dem idag. Jag berättar bara om de gamla trista lektionerna där allt är som vanligt. 

Vi närmar oss vårt hus och mamma kör in på vår parkering och parkerar. Vi går ur bilen och går in tillsammans. Jag frågar jag mamma om hon inte skulle ha hämtat upp Anisa och David idag, men hon svarar att pappa skulle göra det. När dörren öppnas ser jag att min lillasyster rusa rakt fram mot mamma och krama henne med tårar i ögonen. Mamma frågar nervöst vad det är som har hänt. Anisa svarar med gråten i halsen och säger svagt att pappa slagit henne för att hon glömt lägga skorna på skohyllan. 

Jag blir förbannad och går in till vardagsrummet. På den stora gråa soffan med ett glasbord framför sig sitter David och gråter. Jag går fram sakta och ser hur det är med honom. Jag frågar David vad har hänt, han svarar inte tillbaka, utan sticker bara ut överarmen och visar mig. Mitt hjärta går sönder i tusen bitar. Han har ett stort blåmärke som ser infekterat ut, det är helt svart omkring, lite mörkblått i och mörkrött i mitt. I den stunden tappar jag tålamodet och går fram till pappa som står i köket och lagar mat. Jag går först fram till en av kökslådorna och tar fram en kniv innan jag börjar skrika åt min egen pappa. All ilska jag har hållit inne i alla dessa år släpper jag fram. Jag säger hur hemsk pappa han är, hur han bryter ner oss, hur äcklig och ful han är, att jag lätt hade kunnat döda honom. Detta gör jag medan jag sakta går fram emot honom med kniven i handen. Han säger till mig att jag ska lugna ner mig och inte göra något som jag senare kommer ångra. Men jag skiter i honom fullständig. Mitt hjärta dunkar så hårt att det känns som att det ska hoppa ut, men all min ilska döljer det. Min mamma och mina syskon står bakom mig och mamma tar också tag i en kniv, för hon blir så rädd att pappa ska göra något mot oss. Hon viskar till min lillebror att ringa polisen. 

Inom loppet av bara sex-sju minuter hör jag sirenerna från polisbilarna. Jag ser pappas skräckslagna blick mot mig, polisen som springer in för att arrestera pappa, mamma som faller ner till golvet med en flod av tårar i ögonen, pappa som spottar mot mamma när han blir arresterad och mitt i allt kommer en tjej från polisen fram till mig och frågar om hon kan få prata med mig. I den stunden bryter jag ihop och bara gråter. Jag frågar om jag förstört min familj nu? Min lillebror svarar mig och säger:

– Nej, nej Khadija, du har räddat oss från den här mannen.

Hamdi Elmi (8c)