SAGA. En gång för länge sedan i ett gammalt slott fanns det en prinsessa. Hon var inlåst i ett högt, gammalt torn och hon fick bara gå ut för att plocka bär i skogen. Prinsessan hade vackert långt blont hår och vackra ögon som var grönare än gräset. Hon hade en vacker rosa klänning med lager och lager av vackert tyg. 

Även fast hon var så vacker och man skulle kunna tro att hon hade allt hon ville ha, så fanns det en sak som hon tyvärr inte kunde få… Hon ville bli en riddare. 

Prinsessan hade frågat alla, sin familj, sina vänner, men det fanns ingen som trodde att hon skulle klara det. Men en dag när hon var ute i den mörka och lite kusliga, men ändå mystiska skogen, så hände det något. Hon var i skogen, plockade bär precis som vanligt men någonting kändes konstigt. Hon gick samma väg som hon hade gått så många gånger förut. Hon kände igen det stora trädet full med grönt lysande mossa till höger, den stora stenen som hon hade försökt komma upp på så många gånger men aldrig lyckats med till vänster. Den övergivna kaninhålan som nu bara såg ut som ett mörkt hål i marken. Hon fortsatte gå framåt, hon höll i sin korg hårt. Hon hade aldrig känt sig rädd när hon gick i den här skogen som hon kände igen som sin högra hand. Hon ville gå hem. Inget var som det skulle, det blåste för mycket, det var bara lite ljusare än vanligt. Hon vände sig om och började följa stigen tillbaka. 

Efter flera timmar kom hon hem. Hon gick in i den stora salen, hennes far talade med några män i skinande rustningar. Om hon bara fick bli som dem. Hennes far talade om den stora, läskiga draken som hade hotat deras hem i generationer. En vacker dag måste de göra sig av med den. De lovade alla riddare att om de kunde döda draken så skulle de bli belönade. Men de som gick ut för att slåss kom aldrig tillbaka. Hennes far såg att hon stod halvgömd i ett hörn och började skrika. 

-Gå till ditt torn! Det är inte säkert här, skrek han med tårarna glänsande i ögonen. 

Nästa morgon när prinsessan vaknade gick hon ut i skogen. Precis som igår så var något, annorlunda. Hon gick samma väg som hon hade gått så många gånger förut. Hon kände igen det stora trädet full med grönt lysande mossa till höger, den stora stenen som hon hade försökt komma upp på så många gånger men aldrig lyckats med till vänster. Den övergivna kaninhålan som nu bara såg ut som ett mörkt hål i marken. Hon fortsatte gå framåt och höll i sin korg hårt. Prinsessan kände igen allting men precis som igår var något konstigt. Men idag kände hon inte för att vända om, hon ville fortsätta. 

Med raska steg gick prinsessan framåt. Den här gången skulle hon klara det. Prinsessan svor att hon skulle hitta det okända som gömde sig i mörkret. Det var något som glänste i marken som fångade hennes uppmärksamhet. Med långsamma, tunga steg gick hon sakta mot det mystiska föremålet och plockade upp det. Det var en hjälm, en riddarhjälm. Hon kände hur den där hemska känslan bara lämnade kroppen. Hon kände ett skratt välla upp inom sig när hon insåg att det som hade skrämt henne så mycket bara var en hjälm. Hon tog på sig hjälmen och låtsades vara en riddare. Hon sprang runt och skrattade av lycka. Hennes ögon sken upp som de aldrig hade gjort förut. 

Men efter ett tag hände något märkligt. Ett glittrande sken formades runt henne. Hon kände hur hennes axlar tyngdes ner, kroppen blev tyngre och de var svårare att röra sig. Hon kände sig så stel så hon kunde knappt böja huvudet framåt. Hon sprang till vattnet för att se sin spegelbild, hon kollade ner och såg något som hon aldrig trodde hon skulle få se. En riddare. Var det verkligen hon? En skinande rustning, en ståtlig fläder på sin hjälm. Hon kände knappt igen sig själv! En tanke kom upp i hennes huvud. Om hon inte kände igen sig själv, skulle de andra göra det?

Hon gick med tunga, långsamma steg hemåt. Hon var så exalterad att komma hem så hon ville springa men den tunga rustningen tyngde ner henne. Hon kom närmre för varje steg men det kändes som hon gick på stället. Efter flera timmar såg hon det höga, mossiga gamla tornet bortom de höga träden. Hon var nära nu. Hon ökade farten men sedan stannade hon. Ett högt ryt hördes ut över skogen. När hon insåg att de kom från hennes hem så sprang hon. Hon andades tungt och snabbt och hennes ben värkte. När hon kom till gläntan i utkanten av skogen såg hon det. Den stora draken höll sig fast vid ett av tornen och morrade ut över slottet. Eld spred sig snabbt över de krigare som kämpade för sina liv. Hon sprang i skräck.

-Ner med vindbryggan! skrek hon så högt hennes lungor orkade. 

Hennes röst var så ljus så man hörde knappt skriket men precis som hon ville så föll vindbryggan ner och hon sprang över. Hon såg de krigare som hade dött i försök att rädda sitt hem. Hon kände sitt ansikte bränna, hela hennes kropp spände sig och hon ville inte stå och se på längre. Hon var trött på att vara den stackars prinsessan i tornet.

Hon tog en häst och red upp för de trappor hon hade gått i så många gånger. Hon hoppade genom fönstret och lämnade sin häst inne i tornet. Det trasiga glaset flög ut och kraschade hårt mot marken. Hon landade på den smala vägen mellan tornet och den stora salen. 

Draken bet mot henne men hon lät den inte ta henne.

– Vem är denna riddare, modigare än den modigaste björn, listigare än den listigaste räv, kvickare än den kvickaste hare.

Hon hörde sin fars röst. Hon vände sig om i bara några sekunder och draken tog tag i hennes arm. Hon trodde det var över. Hennes kropp blev helt avslappnad och hennes hjärta dunkade långsammare. Men det kunde inte sluta så här. Prinsessan svingade sitt svärd mot drakens hals och den delades i två. Tillsammans med henne så föll drakens stora gap mot marken. Hon låg helt stilla, hjärtat dunkade hårt. Hon hörde fotsteg komma. De lät som de läderklädda träskor hennes far bar. Hon kände någon ta av henne hennes hjälm. Hon såg hennes far i ögonen. 

– Jag är så stolt över dig, sa hennes far med tårar i ögonen.

Hon bara såg upp på honom och log. För första gången hade hon gjort något rätt, något som hjälpte.

Hon satt aldrig i sitt ensamma torn efter det. Hon fick vara med och slåss mot fienderna i norr. Hon fick vara med och planera och utforska. Hon skulle aldrig tro det, men nu kunde hon äntligen leva lycklig i alla sina dagar. 

Ellinor Holmqvist (7g)