SAGOR. Det var en gång en vacker sommarnatt ute i den vilda skogen. Trädens löv och grenar vajade till den susande vinden. Kylan hade lagt sig och mitt i skogen låg en vargmamma och diade sina vargungar. De var precis nyfödda.

Vargmamman tittade på sina små vackra ungar när hon upptäckte att något inte stämde… Hon kollade på en av dom och sa: ”Den där är inte min. Den ser helt knäpp ut” till den ena vargen som var blå. Han kollade på sin mor som var lika vacker som månens sken och hörde sin syster med skönheten av en orkidé skratta bakom honom. Blåvargen skämdes och gömde sig med sina små tassar för ansiktet.

Dagar gick och blev till veckor som blev till månader, varje dag fick han höra skratt om sitt utseende. Mamma varg kollade med en sträng blick på honom och sa:

”Jag är trött på det här. Jag har hört om en häxa långt borta i bergen förbi dalar och byar, det är en lång
resa men hon må kanske kunna hjälpa dig se ut som en riktig varg. En vacker varg”.

Blåvargen kollade på sin mor och nickade och gav sig iväg med detsamma.

”Jag ska göra dig stolt”, tänkte Blåvargen när han vandrade förbi sjön in mot byn.

”Herre min gud, kolla på den där!” sa en man och pekade på Blåvargen och skrattade. Till slut skrattade hela byn.

Blåvargen sprang iväg ut ur byn, där han på en stig upp mot bergen såg en gammal tiga bärande på kassar med bröd.

”Hej, gamla gumma. Vet du vart den gamla häxan håller hus?” frågade Blåvargen den lilla gumman.

”Haha och vad är du för en?” svarade hon och skrattade åt Blåvargens utseende och kollade Blåvargen bakom öronen för att inspektera vad hon såg.

”Förlåt mig, kära tiga, jag är en varg fast… blå och jag behöver hjälp att hitta häxan som kanske kan göra så jag ser ut som en vanlig varg” svarade Blåvargen.

”Nå…fortsätt upp till bergen mot den gamla eken, där går du in i bergväggens springa sedan låter du ödet ta dig dit.
Nåväl, stick iväg nu” svarade gumman.

”Tack kära gumma!” sa Blåvargen och sprang iväg.

Till slut nådde Blåvargen den gamla eken och gick emellan sprickan i bergväggen. Det hade redan blivit natt och Blåvargen var trött så han la sig ner för att sova en stund.

”Och vem är du?” sa en knarrande kvinnoröst.

Blåvargen kollade sig omkring och vettskrämd blev han när han såg kvinnas utseende. Den långa näsan, vårtan på hakan, lysande gröna ögonen och trasiga rocken.

”Förlåt mig, damen. Jag letar efter en häxa som kan hjälpa mig ur denna märkliga kropp.”

Blåvargen kollade sig omkring. Han låg i en grotta över lysande grönt vatten med tunna, ostadiga broar.

”Mhm mhm…” mumlade kvinnan. ”Nåväl, då har du väl kommit rätt.” svarade kvinnan. Jag är häxan du vandrat efter. Gratulerar må jag säga. Du måste vara speciell som hittade hit helt själv.”

”Tack gamla häxa, men jag fick hjälp.”

”Tyst! Låt mig se hur jag kan hjälpa dig.”

Hon tog fram glas fyllda med lila, gröna och blåa vätskor. Häxan gick fram till sin gryta och mumlade några ord han inte kunde tyda medan hon hällde i precisa mängder drycker och örter.

Det gick nån timme tills hon kom fram till honom.

”Drick, varg” sa häxan och hällde i drycken i min hals.

”Åh fyy!”

Blåvargen var äcklad av dryckens beska och sura smak. Tiden gick och inget hände… häxan testade med allt möjligt och inget hjälpte! Det var lönlöst…

Häxan tog fram sitt trollspö och viftade tre gånger runt i en cirkel och glodde på Blåvargen.

”Detta är det enda jag har kvar att ge dig. Gå iväg, tillbaka dit du kom från. Gå till sjön, se dig omkring i vattnet innan solen går upp så ska du se ren skönhet.”

Blåvargen gjorde som häxan bad honom. Snabbt skyndade han sig hem genom den sovande byn i en tävling med tiden. Blåvargen rusade förbi skogens alla träd och fåglarna kvittrade när han flög förbi.

”Vad håller du på med? Vi sover här!” skrek Blåvargens syster, men Blåvargen ignorerade henne och fortsatte ner mot vattnet.

Han ställde sig i morgonsolens sken som speglade i vattnet och väntade tills han såg sin egen spegelbild. Blåvargen kunde inte tro sina ögon, han var så vacker och ändå så lik sig själv som det bara går.

”Vad tjuter du om Blåvarg?” skrek hans syster och mor åt honom.

”Ser ni inte? Jag är vacker!” skrek Blåvargen av lycka.

Hans mor och syster himlade med ögonen och gick tillbaka till sömns medan Blåvargen kollade på sig själv med stolthet i vattnet.

Ja, Blåvargen var fortfarande blå och hans mor hade fortfarande negativa tankar om sin speciella son. Och hans syster skämdes över sin bror. Men blåvargen var nöjd och lyssnade inte på dom för Blåvargen, han hade lärt sig älska sig själv.

Snipp snapp slut så var denna saga om Blåvargen slut.

Clara Landblom (7l)

Bild: Pixabay; Comfreak