Pojken med de tre önskningarna

Berättelser

SAGOR. Det var en gång, för länge, länge sedan en liten, liten stad som låg långt, långt bort. 

Där bodde en ensam föräldralös pojke som med ömmande fötter haltade fram längs kullerstensgatorna. Pojken hette Gabriel. Det här var en dag då han fått vara hungrig då ingen hade gett honom några mynt i hans smutsiga hand. Gabriel tittade ner på sina nakna fötter och suckade. Tänk om han hade haft råd med ett par skor. Solen hade precis gått ner vid horisonten när pojken slog sig ner vid det ena hörnet på bageriet. Lukten av nybakat bröd fick det att kurra i magen på pojken. Han la sig ner och hoppades på att det skulle bli en bättre dag imorgon.

När Gabriel vaknade nästa morgon så låg en liten, liten ask bredvid honom. Han strök fingret över den släta ytan på asken. Den var gjord av skinn och var något av det vackraste han någonsin sett. När han öppnade asken såg han att där låg ett pappersark. Gabriel vecklade ut arket. Det verkade vara ett brev. Han stirrade på de konstiga krumelurerna som bildade ord. Han ljudade långsamt och upptäckte att det var ord till honom.

Du som har fått denna ask, du som nu läser detta brev, har belönats med tre pärlor. Dessa tre pärlor har varsin önskning. Du får önska dig vad du vill men var försiktig.

Gabriel stirrade tomt framför sig. Han kunde önska sig vad han ville i hela världen. Han öppnade än en gång asken. Under en silkesnäsduk så låg tre pärlor, en grön, en röd och en blå. Där låg även en silverkedja. Han ville tro det, han ville verkligen det. Tänk om någon drev med honom? Men just nu hade han inget och förlora, han hade ju ingen som brydde sig om honom. Han tog fram den gröna pärlan, det var en glaspärla. Han trädde den på silverkedjan och hängde den över huvudet. Gabriels mage kurrade och munnen var torr av törst.

– Jag önskar… jag önskar… jag önskar att jag blir rik, sa Gabriel misstroget.

Han väntade och väntade men inget hände. Gabriel suckade och reste sig upp. När han gick runt hörnet på bageriet så fick han tvärstanna. Framför hans fötter låg massor med säckar med guld, den stora högen reste sig långt över bageriets tak. Han tittade med stora ögon på allt guld. Utrusande från alla håll kom människor i märkliga kläder. En kvinna i en vinröd klänning med gulddetaljer började rycka i pojkens kläder.

-Kom, kom ska du få se, sa kvinnan och tog tag i pojkens arm.

De gick mot ett hus gjort av guld.

-Vem bor här? frågade Gabriel osäkert.

-Du bor här. Du önskade det här, sa kvinnan.

Då kom Gabriel på vad han hade önskat. Hade hans önskan verkligen gått i uppfyllelse? Hela hans kropp fylldes av en varm känsla. Han visades till ett sovrum, där allt var guldfärgat. Han fick nya vackra kläder som även de var i guld. Efter det fick han äta med guldbestick på en tallrik i guld, ja han fick äta tills han blev proppmätt. Gabriel hade aldrig känt känslan av att var mätt.

Då betjänterna arbetat klart för dagen blev Gabriel ensam. Han gick runt i huset och såg sig omkring. Snart tröttnade han och la sig ner i den stora guldsoffan i sällskapsrummet. Gabriel kände ett sting av ensamhet. Det var inte alls så här han hade tänkt sig att det skulle bli. Men kanske, kanske behövde han bara gå ut i staden så att alla kunde se hur rik och annorlunda han hade blivit. 

Han var glad när han rörde sig längs de smutsiga gatorna. Människorna i staden gav honom blickar men han tänkte att det var för han hade förändrats. Men när blickarna blev till glåpord, spottloskor och krokben förstod Gabriel att ensamhet inte kunde botas av rikedom. Han lunkade förvirrad hem. 

Det hade inte blivit som han hade tänkt sig. Innan han blev rik så hade han inget, nu hade han allt han kunde önska sig men kände sig fortfarande lika ensam. Han förstod sig inte på livet. Det var ju det han skulle önska sig! Han snabbade på sina steg. 

Väl hemma drog han ut lådan där asken med pärlorna låg. Han plockade fram den röda pärlan och silverkedjan. Där hängde den gröna glaspärlan. Den var nu mer grumlig än innan hans första önskan. Han trädde den röda kulan på silverkedjan och önskade att han skulle hitta meningen med livet. Han satte sig ner och väntade.

Efter ett långt tag knackade det på dörren. Gabriel öppnade men där stod ingen. På farstutrappan av guld låg ett hoprullat pappersark. Han rullade ut det på matsalsbordet och upptäckte att det var en karta. En plats var markerad med ett stort kryss. Det måste vara platsen där han skulle få veta meningen med livet. Kartan visade att han skulle börja vid bageriet och sedan fortsätta ut i skogen. Han packade en väska med kläder, mat och vatten. Han packade även med en läderpung med guldmynt.

Morgonen därpå åt han frukost och gav sig av. Han gick förbi bageriet och kände lukten av nybakat bröd. Han kom och tänka på varje kväll han hade sovit vid bageriet. Varje kväll hade magen kurrade vid den underbara doften av nybakat bröd. Gabriel hade kommit till stadens slut och såg den stora skogen resa sig framför honom. Den såg läskig ut, så mörk och dyster. Gabriel studerade kartan och såg att han snart skulle fram till en källa. Efter ett tag av vandrande kom pojken äntligen fram. Han satte sig ner och plockade upp en smörgås ur väskan. Det hade börjat bli mörkt och pojken började leta efter ett ställe som kunde skydda honom från regn och vind när han sedan skulle sova. Han hittade en stor gran vars grenar sträckte sig som ett tak över pojken. Han la sig ner under granen och såg upp mot den höga stammen som reste sig högt, högt upp över pojkens huvud.

Gabriel sov oroligt och vaknade flera gånger över att han tyckte att han hörde kvistar brytas. Då de första solstrålarna letade sig in mellan granens kvistar bestämde han sig för att fortsätta. Han plockade ihop sina saker men upptäckte att något saknades. Kartan var borta. Han sökte desperat men utan något resultat. Då kom han att tänka på den sista pärlan. Han satte sig upp och tog fram asken. Han var tveksam och funderade på om han skulle använda sin pärla, men bestämde att det var det han måste.

-Jag önskar att jag får en vägvisare, sa pojken.

Det tog en sekund. Då hörde han fotsteg som närmade sig den stora granen.

-Hallå, hörde han någon ropa.

Gabriel kikade försiktigt fram. Där stod en pojke i hans egen ålder och som såg sig förvirrat runt.

-Hallå, ropade han igen.

-Hallå, svarade Gabriel försiktigt.

Den andra pojken sprack upp i ett stort leende.

-Är det inte dags att fortsätta? frågade pojken.

-Va? Fortsätta vad? undrade Gabriel.

-Jag trodde att du sökte efter meningen med livet, svarade pojken. Jag är din vägvisare till platsen där svaret finns.

Gabriel nickade och följde pojken som redan börjat gå med raska steg. Vägvisaren var oblyg och pratade på om det mesta men Gabriel sa inte så mycket. Han funderade mest på vad meningen med livet kunde vara. Vägvisaren stannade och tittade upp mot de höga träden.

– Vad gör du? frågade Gabriel.

– Tänker, svarade vägvisaren.

– På vad?

– På allt mellan himmel och jord, svarade vägvisaren.

Gabriel skrattade till, släppte de djupa tankarna då han märkte vägvisaren hade många roliga funderingar. Det skrattade och skojade. Samtalet stannade tvärt när båda pojkarna kände en märklig lukt. Det luktade… rök.

-Vart kommer det i från? frågade Gabriel.

-Därifrån, svarade vägvisare och pekade åt ett håll där skogen blev glesare.

Gabriel märkte att vägvisaren lätt nervös. Båda pojkarna sprang. Lukten blev bara mer och mer intensiv och röken hade fyllt himlen. Där mellan de glesa träden såg de en husgrund. Gabriel förstod till sin stora besvikelse att det här var hans slutgiltiga mål. Ska det här var meningen med livet? tänkte han för sig själv.

Pojkarna stod och gapade.

– Kanske ligger det något i askan, sa vägvisaren.

Gabriel bara nickade och gick fram till högen. Båda pojkarna började gräva intensivt men fann inget som kunde hjälpa dem.

– Det här är ditt fel, skrek Gabriel.

– Mitt? Hur kan det här vara mitt fel? sa vägvisaren sorgset.

– Jag slösade min sista önskan på en irriterande fåntratt, skrek Gabriel och började gå. 

Han hoppades på ett vis att vägvisaren skulle följa efter honom men såg att han hade gått åt motsatt håll. Pojkarna skildes åt.

Gabriel tittade på sina sotiga händer och bestämde sig för att hitta vatten där han kunde skölja av dem. Han kom fram till en källa och började tvätta sina händer. Han var arg, men mestadels ledsen. Alla pärlor var borta. Han var på samma plats i livet som innan. Gabriel

började gråta. När han tittade ner i vattnet och såg sin spegelbild så skämdes han. Han skämdes för att allt hade blivit så fel med vägvisaren. Han hade ju inte gjort något fel. I vattenspegeln så såg han plötsligt ett ansikte bredvid sitt. Det var vägvisarens ansikte. Han log. Då kom Gabriel på det. Meningen med livet.

– Jag förstår nu, ropade Gabriel glatt.

– Vad då? frågade vägvisaren.

– Meningen med livet! sa Gabriel.

– Jaha, så vad är det då? frågade vägvisaren.

– Du! Ja, meningen med livet är ju en riktig vän, inte pengar eller överdrivet med fina kläder. Förstår du? sa Gabriel.

Vägvisaren nickade och pojkarna kramades.

– Förresten, sa Gabriel. Vad heter du?

Nelly Isaksson (7c)

Inga kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Berättelser
”Min dag är kommen” av Lill Vestman (plats 1)

ÅTTOLOGI 20/21. Flaskan vinglade ostadigt när jag försökte balansera den på handen. Att hålla ett löfte är svårt, särskilt när man vet att det aldrig var tänkt att hållas. Ändå vill jag tro att det kan förändras, men det är ju nästan omöjligt? Flaskan gav ifrån sig ett skvalpande ljud …

Berättelser
”Spårlöst försvunnen” av Linnea Karlsson (plats 2)

ÅTTOLOGIN 20/21. Att några timmar. Några få timmar kan kännas som en evighet. Jag kände hjärtat åka upp i halsgropen, paniken spred sig som en löpeld genom kroppen och kvar stod jag, förstenad med en oroskänsla som jag aldrig förut känt.  När alarmet ringde såg jag mig förskräckt om. Det …

Berättelser
”Knutar” av Julie Framnes (plats 3)

ÅTTOLOGI 20/21. Press. Bara en jävla massa press. Varje kväll kantas av bråk. Skrik, gråt och otrygghet. Jag börjar vänja mig vid det men det svider fortfarande. Det bränns. Mamma och pappa har målat upp en bild av mig. De vet exakt hur de vill att min framtid ska se …