”Livesändningen” av Emma Lewin (Åttologin, plats 1)

Berättelser

Everlyn sitter på sin stökiga bäddsoffa i det lilla rum som ska föreställa en lägenhet. Framför henne står den knastrande, lilla Tv:n och med vidöppna ögon och gapande mun reser hon sig långsamt upp. 

Personen hon tvingas dela rum med hulkar och snyftar högt. Men Everlyn har inte tid att bry sig. Hon hade insett att det var dåligt, men så här? Nej, det kunde bara inte vara sant. Hon bestämmer sig för att hon måste göra något åt det. Everlyn halvspringer med snabba kliv mot Juno och hans familjs lilla lägenhet. Hon har precis sett livesändningen. Det råder total kalabalik. Överallt rusar folk omkring, många med panik i blicken. Det råder ingen tvekan om att alla har hört nyheterna. Everlyn når dörren och den slås upp av en mycket vilsen Juno. Hans bruna ögon är fyllda med rädsla och det blonda håret står på ända. 

“Är det verkligen sant, tror du?” 

Everlyn hinner inte svara utan drar med honom ut, ut ur lägenhetskomplexet till gatan, med hennes långa bruna hår fladdrande i vinden. 

“Vart ska vi?”, frågar han tvekande. 

“Till statsministern, han kan vara den enda som faktiskt vet något”, svarar Everlyn. 

Ute på gatan finns småskaliga klungor med folk. De står i spridda grupper med upproriska och rädda miner. Everlyn kan höra att det pågår hetsiga diskussioner överallt. Hon och Juno springer för att hinna nå till stadshuset innan det blir helt omöjligt att ta sig in. När de väl når sitt mål stormar de in i byggnaden. Båda kan känna adrenalinet pumpa medan de lokaliserar sig i den stora entrén. Det är högt i tak och praktfullt inrett, förmodligen byggt innan bristen på resurser. All personal har antagligen avskedats för att få tillbringa sina sista dagar med sin familj, men kvar i receptionsdisken står en kvinna. Hon ser relativt lugn ut med tanke på omständigheterna och frågar om de behöver hjälp. 

“Var finns statsministern?”, frågar Juno. 

Kvinnan ser förvånad ut men pekar uppåt. De rusar upp för trapporna och i ett nedsläckt, sorgligt kontor hittar de statsministern. Han sitter där ensam vid skrivbordet med huvudet begravt i armarna. Försiktigt knackar de på väggen och statsministern tittar förvånat upp. 

“Är det sant, är maten verkligen slut?”, frågar Evelyn. 

“Ja, och det finns inget vi kan göra.”, svarar han. “Det är ingen idé att ni ens försöker, maten och resurserna är slut.” 

Det blir helt tyst. 

“Vad beror matbristen på?”, frågar Juno efter en stund. 

Statsministern verkar ha sagt detta ett flertal gånger för han suckar djupt innan han säger: “Förstörda ekosystem, ett extremt klimat, överbefolkning, ja, i stort sett att tidigare generationer inte har tagit hand om planeten. Vi har försökt tänka ut en lösning, något vi kan göra, och under tiden har folket levt på våra absolut sista resurser, men nu är de slut. Det kändes inte mer än rätt att berätta sanningen för folket och det blev genom livesändningen.” Everlyn känner hur det lilla hopp om att matbristen gick att lösa sakta försvinner, som när den dämpade glöden kvar från elden till slut slocknar. 

Hon kliver fram till ett av de stora fönstren i kontoret. Himlen är mörkt grå och solen täcks av massiva moln. På gatan en våning ner ser hon stora folkmassor. De demonstrerar högljutt och aggressivt mot stadshuset med skimrande vapen i händerna. De försöker ta sig in i den nu låsta byggnaden genom att gång på gång storma mot den låsta porten som arga tjurar. Plötsligt lyckas de bryta upp dörren med ett högt brak och ursinnigt rusar massorna in i Stadshuset. Everlyn vänder sig kvickt om, hon hör sig själv ropa åt dem att springa medan hon själv sätter av ut ur kontoret. Hon springer upp en trappa med Juno och statsministern hack i häl. Över trappräcket lyckas hon få syn på demonstranterna, lika som de får syn på henne. Hon känner rädslan inom henne välla upp medan hon når övervåningen, för där finns inget annat än en dörr. Everlyn rycker uppgivet i handtaget, men utan framgång. Juno och statsministern står bakom henne. De alla förstår att det bara är att ge upp när de hör stegen precis nedanför trappan. Det sista Everlyn ser är Junos bruna, livrädda ögon.

Orden “Game over” poppar upp på skärmen. Everlyn reser sig besviket upp ur skrivbordsstolen. Det spelade ingen roll hur många gånger hon försökte, hon misslyckades alltid. Det var som att det inte fanns någon lösning, men det måste det väl, eller? Men det kanske aldrig fanns något att göra, karaktärernas liv var förutbestämda av tidigare generationers oansvariga handlingar. Everlyn slänger sig i den utnötta soffan och slår på Tv: n. Hon bläddrar bland kanalerna utan någon lycka. Till slut landar det på nyheterna. Nyhetsreportern säger allvarligt: 

“Ännu en skogsbrand utom kontroll, tusentals människor tvingas evakuera och tiotusentals räknas drabbas av branden. Vi går vidare med att forskare räknar med att vi inom hundra år kommer lida av matbrist om vi inte ändrar på vårt levnadssätt.”

Emma Lewin

Inga kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Berättelser
”Min dag är kommen” av Lill Vestman (plats 1)

ÅTTOLOGI 20/21. Flaskan vinglade ostadigt när jag försökte balansera den på handen. Att hålla ett löfte är svårt, särskilt när man vet att det aldrig var tänkt att hållas. Ändå vill jag tro att det kan förändras, men det är ju nästan omöjligt? Flaskan gav ifrån sig ett skvalpande ljud …

Berättelser
”Spårlöst försvunnen” av Linnea Karlsson (plats 2)

ÅTTOLOGIN 20/21. Att några timmar. Några få timmar kan kännas som en evighet. Jag kände hjärtat åka upp i halsgropen, paniken spred sig som en löpeld genom kroppen och kvar stod jag, förstenad med en oroskänsla som jag aldrig förut känt.  När alarmet ringde såg jag mig förskräckt om. Det …

Berättelser
”Knutar” av Julie Framnes (plats 3)

ÅTTOLOGI 20/21. Press. Bara en jävla massa press. Varje kväll kantas av bråk. Skrik, gråt och otrygghet. Jag börjar vänja mig vid det men det svider fortfarande. Det bränns. Mamma och pappa har målat upp en bild av mig. De vet exakt hur de vill att min framtid ska se …