ÅTTOLOGIN 2019/20.

Jag träffar Thea Mikaelsson medan hon har lektion med profilen Redaktionen och ställer några frågor om hennes novell och hur den kom till.

Vi börjar prata om hur hon fick själva idén.

– Det började att jag skrev på något annat men tyckte att det var dåligt. Istället för att försöka komma på en ny handling så kom jag istället på en värld, som jag byggde en historia kring och satte in en huvudkaraktär i.

Hon berättar att hon inte hade så mycket inspiration och skrivlust på lektionstid utan skrev större delen av berättelsen hemma.

– Då satt jag och skrev. Jag gör ju så att jag skriver ett stycke och så skriver jag om det direkt om det inte känns bra. Så jag bearbetar ganska mycket redan under tiden som jag hittar på.

Thea berättar vidare att hon alltid har tyckt om att skriva men har haft svårt att komma igång.

– Jag måste vara tvingad att skriva, annars så tappar jag inspirationen och tar mig aldrig tiden.

Jag frågar om titeln på novellen som är ganska speciell: ”Efter det som var före”.

– Jag undrade om jag kunde ha den för jag tyckte att den lät väldigt konstig och annorlunda. Men jag tyckte att den träffade temat. Alla vet att någonting har hänt, men ingen vet vad som hände. Det här är liksom efter det som hände. Efter världen som var innan. Det har blivit som sagor.

Hon berättar mer om världen som novellen utspelar sig i.

– De lever i en verklighet som utspelar sig efter någon form av katastrof, det kan var ett tredje världskrig eller någon naturkatastrof. Det ligger konstant moln över himlen, luften är jobbig att andas. Det är ingen bra värld. Och kroppen bryts ju ner. Det vet ju inte de i novellen om, men de vet om att man försvinner vid en viss ålder som är runt 20. Då har kroppen brutits ner så då blåser man bort som damm. Så världen är ju inte särskilt hälsosam att leva i.

Vi kommer också in på slutet av berättelsen.

– Jag har ju själv tänkt hur historien ska fortsätta för när allt blir svart är det ju inte som att hon dör utan hon kommer tas till lägret och det hända grejer där. Hon blir ju som en slav då och så har jag lekt med tanken på att ledaren som hade märkt henne bakom örat, att de skulle bli kära, eller att han skulle bli kär i henne i alla fall.

Hon tycker att den digitala releasen av Åttologin funkade bra, men det pratades en del i hennes klass.

– Det skulle nog varit roligare att träffas. I framtiden så tycker jag att man borde träffas istället för att köra digitalt.

Hon berättar också lite om bilden, som pryder omslaget till den första avdelningen ”Samhälle, diktatur och krig” (och också den här artikeln).

– Det var ett bildprojekt, vi skulle redigera en bild. Jag kan ju inte så mycket om det där, så jag tog en bild från Google och ändrade skuggningen och ljuset och sådana saker. Och det syns ju att månen är inklippt.

För presentkortet ska hon köpa några böcker på Akademibokhandeln. Och då kommer vi avslutningsvis osökt in på det här med läsning, som har varit en gemensam nämnare för alla som placerat sig högt i omröstningarna. Både detta år och tidigare år. Att de har varit läsare.

– Det är ju genom intresset för läsning och för olika böcker, olika genrer som man får en bättre fantasi , förmåga att hitta på och förståelse för hur man kan skriva och hur man bygger upp spänningen och miljöbeskrivningar på ett sätt som inte blir långtråkigt. Det är jättekul att läsa, tycker jag. Nu har jag börjat att läsa på engelska för att få samma förståelse när jag ska försöka skriva engelska.

Jörgen Leidebrant