”Efter det som var före” av Thea Mikaelsson (Åttologin, plats 2)

Berättelser

Jag tittade upp mot himlen som så många gånger förr, jag kunde känna hoppet inom mig slockna, som det gjorde varje gång. Ändå fortsatte jag att göra det. Jag vet inte vad jag förväntade mig att se där som jag inte redan sett förut. Men den gråa himlen täckt av mörka moln som aldrig tycktes skingra sig var det enda jag såg. Det var den gråa synen jag alltid möttes av men ändå fortsatte jag att hoppas på ljusets återkomst. Jag hade hört berättelser om små glittrande ljus på himlavalvet under natten och på dagen ett stort runt klot som sken upp hela världen. Men det var allt det var; berättelser, påhitt. För alla utom mig. Jag trodde att det fanns något före, före vad visste jag inte riktigt. Jag bara visste att världen inte alltid hade sett ut så här. Det kunde den inte ha gjort.

Alla visste att någonting hände; vi visste inte vad, inte när, inte hur och inte varför. Allt vi visste med säkerhet var nuet. Den tjocka kvävda luften som var obehaglig att andas in, men man vande sig någorlunda, så länge man inte tog några djupa andetag. Ett visst antal år efter ens födelse försvann man, ingen visste den exakta åldern, men alla visste att det skulle hända. Min gissning låg på runt ett tjog år, jag hade då aldrig sett någon som såg äldre ut än så. Vissa trodde att när någon försvann hamnade de på en bättre plats. Jag trodde att när man försvann var man bara borta för alltid, ensam och bortglömd. 

Den dagliga kampen om att hitta mat och vatten orörda av det frätande regnet. Den inre kampen vi oavbrutet utkämpade, om huruvida det verkligen var värt att leva ännu en dag? Den ständiga rivaliteten mellan gängen, sabotagen som de åsamkade varandra helt likgiltiga över hur det påverkade andra människor. Det var så det var, hjälp dig själv i första hand och trampa gärna ner någon annan i farten. Jag trodde inte på historierna om den så kallade mardrömslika platsen, helvetet. Hade jag gjort det så visste jag att jag hade levt i mitt eget personliga helvete, och det var en alltför dyster, och kanske alltför sann, tanke.

När jag stod där och tittade upp mot himlen hade jag låtit mina tankar vandra iväg, det var dumt gjort. Utan att jag hade märkt det hade jag börjat gå igen, men jag stannade abrupt när de höga rösterna till sist trängde igenom mina tankar. Jag stod med ena foten hängande i luften, jag hade varit på väg att gå rakt ut i en krigszon. Snabbt tryckte jag mig mot närmsta husvägg för att söka skydd. Om man inte tillhörde samma gäng var man fritt villebråd. Mina odds såg inte bra ut, av den lilla glimt jag hunnit se uppskattade jag att de var fyra mot tre. De vanskapta hade övertaget även om de inte var så många till antal. Prärievargarna skulle inte ha en chans mot dem, inte jag heller.

“Vad har tre små lätta villebråd som ni här ute att göra, ni är nästan inne på vårt territorium. Och ni vet väl vad det skulle innebära?” hånskrattade en av killarna med ett ansikte mer vanställt än de andras. 

Jag kunde bara föreställa mig hur de unga pojkarna från Prärievargarna kände sig, öga mot öga mot ett av de värsta gängen i stan. Jag uppfattade hur en av de yngre pojkarna sneglade åt sidan ett par gånger. Tydligen gjorde en av de ärrade också det eftersom han sedan sa:

 “Försök inte att springa, eller för all del prova din lycka, vem njuter inte av en liten jakt?”

De rädda små pojkarna från Prärievargarna tryckte sig mot väggen och slog ner blickarna i ett försök att se kuvade ut. Och det kanske hade lyckats om inte en av dem, den längsta, öppnade munnen. 

“Vi, vi skulle bara spana efter en bortsprungen flicka, ett lätt byte att ta med hem och visa upp”, stammade han fram. 

Jag höll inne en djup suck, i början hade jag blivit rasande så fort jag hörde unga flickor benämnas som ett objekt, men min ilska hade svalnat för länge sedan. Jag kunde inte vara arg längre, jag blev bara sorgsen vid tanken på att vi inte var lika mycket värda som dem. Vi såldes, byttes och stals från gäng till gäng. Bara för att vi hade förmågan att föra vårt släkte vidare, att förse gängen med fler medlemmar.

Jag var på väg bort, längre in i mörkret där jag kunde bli osynlig, när jag hörde en av de vanskapta säga någonting oroväckande:

“Vi letar också efter en flicka, men inte vem som helst, hon är speciell. Och hon får inte under några omständigheter skadas, hans order.” 

Det sista sa han lite missnöjt som om det förstörde allt det roliga. Men hans djuriska grin kom tillbaka så fort han fick se hur vita de tre ynglingarna blev så fort han nämnde honom. 

“Ni kanske har sett henne?” 

Han avbröt sig genast när de började skaka frenetiskt på sina små huvuden. 

“Men ni vet inte ens vem det är jag pratar om, låt mig upplysa er. Hon har ovanligt vitt lysande hår och hon är märkt av honom bakom sitt vänstra öra”. 

Vid beskrivningen kände jag hur jag blev helt torr i munnen samtidigt som jag långsamt förde handen bakom örat, föste undan mitt lysande vita hår och kände på det svarta brännmärket jag fått för länge sedan. En känsla av fruktan spred sig i mitt hjärta och jag befarade att jag inte skulle kunna springa ifrån honom för alltid.

Istället för att börja hyperventilera och kasta upp mitt kvällsmål vid blotta tanken på att han letade efter mig gjorde jag någonting vårdslöst. Jag kikade runt husknuten. Jag vet inte vad jag hoppades på att se, kanske hur de vanställda vek sig dubbla av skratt. Istället mötte ett par ögon mina, ett par nötbruna ögon fyllda av skräck, ovisshet och ensamhet. Jag höll kvar ynglingens blick så länge jag vågade samtidigt som jag skakade på huvudet, som för att säga att han aldrig hade sett mig. Sedan slank jag tillbaka in bakom husväggen och började springa redan innan jag hörde ynglingen gasta att jag stod bakom husknuten. När de vanskapta väl började springa hade jag ett välbehövligt försprång. Men om jag skulle hindra dem från att knappa in skulle jag behöva vara påhittig. 

Efter att ha sprungit runt i olika kvarter, hoppat upp på taken och gömt mig på de mest obehagliga ställena hade jag till slut skakat av mig mina förföljare. Jag bannade tyst mig själv för min vårdslöshet. Men jag kunde inte släppa tanken på att han letade efter mig, att han till slut kommit för att ta mig, som han hade lovat en gång för länge sedan. 

Jag skakade lätt på huvudet i ett försök att få mina tankar att klarna, få mig att sluta tänka på mina dunkla barndomsminnen. Om jag skulle undvika upptäckt måste jag vara vaksam och på min vakt mot allt och alla. Försiktigt spanade jag ut från sidogatan där jag stod för att få en uppfattning om vart jag befann mig för tillfället. Gatan var tom, inget tecken på rörelse men inte heller någon gängmarkering på de halvt raserade husväggarna, vilket var bra. Det sista jag hade behövt i den här situationen var om jag oavsiktligt hade inkräktat på någon annans territorium. Jag hoppades bara att Peyton inte skulle mörda mig för att jag var sen, eller ännu värre, lämna mig ensam i den här världen. 

När jag var ett kvarter från mötesplatsen gick jag långsammare, blev mer vaksam. Jag visste att Peyton aldrig skulle förråda mig med flit, men tänk om något följt efter henne. Det var svårt att bibehålla koncentration när jag sökte igenom området. Tankar på Peyton, om hur hon mådde, om hennes havandeskap hade börjat synas, om hon hade några färska blåmärken, slutade aldrig poppa upp i huvudet. Jag kände mig lite skyldig varje gång jag träffade henne, varje gång jag såg de lilablommande blåmärkena kring hennes hals, våra roller hade så lätt kunnat varit ombytta. Hon var i princip en fånge i de Vanskaptas läger, det var ett under varje gång hon lyckades smita ut. Medan jag var medlem i ett gäng bestående av endast tjejer som såg efter varandra och fick komma och gå som vi ville, dock fanns det regler men bara för vår egen säkerhets skull. Jag skulle säga att livet ibland (eller ganska ofta) var orättvis, men jag trodde inte på att det fanns någon högre makt som skipade rättvisa, delade ut tur och otur. Ingen eller inget hade då någonsin underlättat mitt liv.

Jag gick in i den dunkla gränden, inte för att det någonsin varit upplyst någonstans men ändå tycktes alltid grändernas mörker tätare och mer kompakt. Mina ögon sökte genom gränden tills de nådde Peytons. Jag släppte alla försiktighetsåtgärder och rusade fram till henne. Jag kom inte hela vägen fram, jag stannade två meter bort av chocken. Hennes hår var rufsigt och tovigt, delvis bortryckt med rötterna. Hennes hud var blek, blekare än vanligt och täckt av lila och blåa märken. Hon gick klädd i en vit nattsärk som var nerblodad nertill. Jag släppte ut en suck, hon hade fått ännu ett missfall. När jag återigen mötte hennes blick såg jag att när hon förlorat barnet hade hon förlorat sig själv. Hennes ögon var tomma, inga känslor syntes, inget tecken på liv. Jag tog ett steg närmare, jag vet inte om det var för att krama om henne eller ruska om henne i ett försök att få tillbaka livslusten. Men då såg jag plötsligt någonting i de tomma ögonen, jag såg den oändliga sorgen efter att ha förlorat fler barn än vad man ska behöva. Men jag såg också en annan typ av sorg, en mer stillsam men djup sorg och jag kunde känna att den var riktad mot mig.

Plötsligt hördes en sko som skrapades mot gruset på marken, jag visste att varken Peyton eller jag hade rört oss ur fläcken. Vi var inte längre ensamma, om vi någonsin hade varit det. Jag tog ett djupt andetag, ignorerade min instinkt som sa åt mig att aldrig lämna ryggen blottad åt fienden och fortsatte titta in i Peytons ögon. Med ens förstod jag varför hon var ledsen för min skull. Jag böjde huvudet enligt sed och viskade sedan “Jag förlåter dig” så tyst att jag var osäker på att jag ens yttrat orden högt. Men när jag åter såg in i hennes ögon såg jag en glimt av tacksamhet innan hon åter slöt sig i sitt tomma skal. Hon sörjde inte bara sina barn, utan även för mig, för hur hon hade beseglat mitt öde genom att be mig möta henne här. 

“Må din själ finna ro i den eviga vilan” andades jag med en svag röst samtidigt som jag hörde suset från dolken. Jag duckade inte, vek inte av en tum från där jag stod, den var inte ämnad för mig. Jag ryggade inte till när dolken borrade sig in i hennes bröstkorg, jag blinkade inte när hon föll till marken och en blodfläck bildades runt hennes döda kropp. Jag fällde inte en enda tår, flämtade inte till eller reagerade känslomässigt överhuvudtaget. Jag bara vände mig sakta om med mitt ansikte fruset i en kylig mask, och jag hatade mig själv för det. 

“Var det där verkligen nödvändigt?” sa jag kallt och jag förundrades över min självbehärskning när han steg ut från sitt gömställe. 

“Det vet vi båda två att det var, hon skulle aldrig ha återhämtat sig. Dessutom, vad gör hon för nytta om hon inte kan göra den enda sak hon är skapt för?” 

Jag teg, jag visste att han hade rätt men hon var ändå min vän, min enda vän. 

“Det var länge sedan vi sågs sist, men tro inte att jag har glömt bort dig. Jag kommer fortfarande ihåg den där dagen på marknaden som om det var igår, fast då var du ju mycket yngre och inte lika söt.” 

Han skrattade ett rått skratt som fick mig att rysa och håret på armarna att resa sig. 

“Vad vill du?” sa jag lite trotsigt och insåg att jag lät lika dum som ett småglin. 

“Är inte det uppenbart? Jag vill ha det som är mitt”. 

Jag kunde inte stoppa impulsen att sätta handen på brännmärket bakom vänster öra. Hans flin blev bredare och det fick hans ansikte att se förskräckligt ut, han hade fler och grövre ärr än killen i gränden. Men jag antar att ledaren för de Vanskapta måste vara den mest vanskapte. 

“Från den stunden jag först såg dig har du varit min, bara min. Hur kunde du någonsin glömma det, jag lämnade ju ett märke som en påminnelse om att en dag kommer jag ta det som är mitt. Idag är den dagen”. 

Det blev knäpptyst och även om jag inte kunde se hans mannar kunde jag känna närvaron av åtminstone sex i gränden. Jag blev lite smickrad över att han tyckte sig behöva så många män bara för att ta lilla mig.

“Det finns två sätt vi kan göra det här på, valet är ditt” sa han och betraktade mig noga med sina isblå ögon som skar sig lite mot hans kolsvarta hår. 

“Om du nu vet så mycket om mig som du antyder vet du redan att jag anser att det aldrig finns en lätt utväg ur någon situation”. 

Jag hånlog mot honom och innan jag vände mig om hann jag se hur han spände käkarna vilket fick hans dåligt läkta ärr från ögat till läppen att se ännu mer groteskt ut. 

Trots att jag visste att det var hopplöst sprang jag ändå, jag sprang mot den öppna gatan. Kom jag bara dit skulle jag kanske ha en chans intalade jag mig. Jag visste att jag genom att försöka fly hade förlorat all min värdighet men jag kunde inte ha brytt mig mindre. 

Plötsligt låg jag på marken omringad av de sex svartklädda underhuggarna, jag hade inte hunnit längre än några meter innan den förste hade fällt mig. En av dem tittade frågande på honom innan de började sparka på mig där jag låg på marken. Jag visste att jag inte skulle överleva honom, ingen hade någonsin gjort det. Ingen. Och jag visste att jag inte var ett undantag när allt svartnade för ögonen.

Thea Mikaelsson

Inga kommentarer

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Berättelser
”Livesändningen” av Emma Lewin (Åttologin, plats 1)

Everlyn sitter på sin stökiga bäddsoffa i det lilla rum som ska föreställa en lägenhet. Framför henne står den knastrande, lilla Tv:n och med vidöppna ögon och gapande mun reser hon sig långsamt upp.  Personen hon tvingas dela rum med hulkar och snyftar högt. Men Everlyn har inte tid att …

Berättelser
”Vaken” av Natalie Eriksson (Åttologin, plats 3)

– Hallå klassen! ropade min historielärare Malin när hon kom in i klassrummet. Hennes stora leende lyste upp och värmde det kalla rummet med sina kliniskt vita väggar och hårda stolar.  – Jag vet att ni är lite trötta efter påsklovet, fortsatte hon. Men försök i alla fall att hålla …

Berättelser
Blommorna lyser av Clara Ahlberg (Åttologin, plats 11)

Andas in och ut, in och ut.  Telefonen ringde och bröt hans samtal med sig själv. Han drog en snabb blick på den och gick sedan skakande mot den för att svara. Skärmen lyste upp hans ansikte och på den stod det “Syster”. Utan att känna någonting tröck han på …