”Vaken” av Natalie Eriksson (Åttologin, plats 3)

Berättelser

– Hallå klassen! ropade min historielärare Malin när hon kom in i klassrummet.

Hennes stora leende lyste upp och värmde det kalla rummet med sina kliniskt vita väggar och hårda stolar. 

– Jag vet att ni är lite trötta efter påsklovet, fortsatte hon. Men försök i alla fall att hålla er vakna, för idag ska vi prata om första världskriget. 

Hennes röst försvann sakta och blev ett avlägset och melodiskt mumlande. Jag tittade mot fönstret på den motsatta väggen från bänken där jag satt medan jag snurrade på ringen. Ringen som satt på mitt vänstra långfinger. Ringen av vitt, guldprydd med små stenar som skimrade när morgonsolens strålar lyste på den. Ringen som jag fick av min mormor när jag fyllde 13 år. Min pappa brukade säg…

– Vakna, Alexandra! 

Jag hoppade till av den plötsliga befallningen och såg mig om. Malin var i full gång med lektionen och alla klasskamrater tog in allt hon sa likt små barn fascinerade av ett program på TV. Ingen i min närhet kunde ha sagt det, alla var helt fokuserade på lektionen. Håller jag på att bli galen? tänkte jag. 

Distraherat vände jag mig till fönstret igen och ignorerade den växande klumpen av oro i magen. Solstrålarna målade skuggor av trädgrenar med hängande löv som dansade på väggarna och bänkarna, och den klarblå himlen var helt fri från moln. Först missade jag det, men efter att ha skannat det jag kunde se av utsikten från fönstret så såg jag den igen. Det var ett svart föremål. Litet och svårt att se från min position i klassrummet… 

Flög dessutom alldeles för fort för att vara en fågel och det flög aldrig några flygplan över skolan. Som hypnotiserad stirrade jag på det okända föremålet som föll hejdlöst mot marken, mot skolan. 

– Vad är det där? frågade en av mina klasskamrater. Allas blickar vändes mot fönstren och såg förbryllat på den konstiga saken som föll mot oss. 

Nackhåren reste sig upp. Det fladdrade i magen, som om tusen fjärilar flög omkring där inne. Hjärtat pumpade snabbare än någonsin tidigare. Vad var det som hände?  

Larmsignalerna började ljuda utifrån och panik utbröt i klassrummet. Jag, som satt närmast dörren, reste mig upp och slängde mig mot den låsta klassrumsdörren. Våldsamt vred jag om låset och kastade mig ut i korridoren. 

Allt hände på en millisekund, men det var den värsta millisekunden i mitt liv. Öronen pep så starkt att det kändes som om mitt huvud skulle sprängas. Det sög i magen, varenda cell i min kropp slets itu och jag kraschade ner på marken med en hög smäll. Sedan blev allting svart.  

Jag orkade inte. Min kropp kändes som den skulle vara gjord av betong. Jag öppnade mina tunga ögon och såg mig omkring. Allt var borta, sprängt i småbitar och bara ruiner av Nyköpings högstadium stod kvar. Skalet av vad som en gång varit låg nu vid mina fötter och glasskärvor låg utspridda överallt likt stjärnor som fallit från den kokande röda himlen. Min syn blev suddig av röklukten som brände i mina lungor varje gång jag andades, rök och… järn? Varför luktade det järn? 

Lite längre bort låg en kropp. Den saknade en arm och blodet rann ut ur hålet som armen lämnat efter sig. En vindpust kom och blåste upp mitt röda hår i mitt ansikte och jag höjde min högra arm för att dra tillbaka hårslingan. Men den försvann inte, hur mycket jag än rörde på armen stannade hårslingan. Jag tittade mot min högra axel och såg en varm röd vätska sippra ut ur ett gapande hål i min kropp. Vad i hela…? Jag tittade mot kroppen igen och såg att det satt en ring på kroppens vänstra hand. Min ring. Min hand. Är jag…? 

– Jag ser att du fortfarande har min ring, sa en röst. 

Den varma familjära rösten omfamnade mitt medvetande och jag vände mig om. 

– Mormor? 

Ordet kämpade för att komma ut. Jag ville bara sjunka djupare och djupare och djup…

– Du måste vakna Alexandra, svarade hon. Ge inte upp nu! 

– Nej, jag vill…hem. 

– Alexandra. 

Hon tog mitt ansikte i sina händer. Det är du som ska avsluta det här. Du måste vakna nu! 

Där låg jag, på marken och jag ville bara ge mig in i det mörker som kröp sig närmare mig. 

Jag såg ut över folkhavet av politiker och journalister som satt framför mig. Alla lyssnade så intensivt som de bara kunde, precis som mina klasskamrater hade gjort den där dagen. 

– Men jag kunde inte svika mormor, fortsatte jag. Så nu står jag här, en månad efter denna tragiska attack mot min skola och ännu en hemsk början på ett tredje världskrig. Det är dags att vakna och börja strida!

Natalie Eriksson

Inga kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Berättelser
”Livesändningen” av Emma Lewin (Åttologin, plats 1)

Everlyn sitter på sin stökiga bäddsoffa i det lilla rum som ska föreställa en lägenhet. Framför henne står den knastrande, lilla Tv:n och med vidöppna ögon och gapande mun reser hon sig långsamt upp.  Personen hon tvingas dela rum med hulkar och snyftar högt. Men Everlyn har inte tid att …

Berättelser
”Efter det som var före” av Thea Mikaelsson (Åttologin, plats 2)

Jag tittade upp mot himlen som så många gånger förr, jag kunde känna hoppet inom mig slockna, som det gjorde varje gång. Ändå fortsatte jag att göra det. Jag vet inte vad jag förväntade mig att se där som jag inte redan sett förut. Men den gråa himlen täckt av …

Berättelser
Blommorna lyser av Clara Ahlberg (Åttologin, plats 11)

Andas in och ut, in och ut.  Telefonen ringde och bröt hans samtal med sig själv. Han drog en snabb blick på den och gick sedan skakande mot den för att svara. Skärmen lyste upp hans ansikte och på den stod det “Syster”. Utan att känna någonting tröck han på …