Blommorna lyser av Clara Ahlberg (Åttologin, plats 11)

Berättelser

Andas in och ut, in och ut. 

Telefonen ringde och bröt hans samtal med sig själv. Han drog en snabb blick på den och gick sedan skakande mot den för att svara. Skärmen lyste upp hans ansikte och på den stod det “Syster”. Utan att känna någonting tröck han på den gröna knappen och satte sedan på högtalaren så att han skulle kunna höra över pipet från hans hjärna. 

“Hej…” sa det från telefonen. 

Han ville svara, men inga ord kunde komma ut. Systern fortsatte att prata:

“Jag ringde bara för att berätta att jag ska få ett barn, en flicka”. 

Hans hjärta stannade i några sekunder. Ett stort leende spreds på hans ansikte, och det kändes som allting i hela hans liv hade lett till det ögonblicket. 

“Wow.. n…” 

Han hann inte säga mera innan hans syster fortsatte:

“Du kan komma imorgon och hälsa på om du vill, någon annan dag går också”. 

“Imorgon blir perfekt” svarade han. 

Det blev en kort tystnad mellan dem innan de båda sa hejdå och lade på. 

Det blev värre på natten, rösterna i hans huvud höll honom vaken. De höll på att viska om bebisen. Den skulle göra något hemskt. Världen skulle vara en bättre plats utan den. Han måste rädda den. Till slut kunde han somna. 

Men på natten drömde han en dröm. Den var om bebisen, men hon var runt sexton år. Han stod på en stor, underbart doftande äng. Ungefär 30 meter ifrån honom stod hon. Hon var så vacker, hennes mörkbruna hår låg perfekt mot hennes axlar och hennes ansikte såg ut som det var skulpterat av gud själv. Men det var någonting obehagligt med henne, hon hade som en mörk aura. Man kunde nästan se de nyss så färgrika blommorna som satt på små buskar förlora sin färg och förvandlas till en mycket gråare nyans när hon stod vid dem. Plötsligt kom en massa människor gående mot flickan och en känsla av att någonting dåligt skulle hända slog honom. 

“Nej! Backa undan, sluta! skrek han men ingen kunde höra honom. 

Gå kunde han inte heller göra så hur mycket han än kämpade fick han bara stå och kolla på allting. Människorna var framme vid flickan och de startade en konversation med henne och varandra. Plötsligt stirrade flickan på honom igen, blicken skar rakt in i hans själ, och han visste att det som rösterna hade tjatat om, skulle hända precis här och nu. Hans öron började pipa, och flickan viskade något som inte gick att tyda, men hennes hemska röst fick benen att börja skaka. Pipet höjdes mer och mer för varje sekund som gick förbi. Det blev ännu högre och hennes blick blev ännu mer fruktansvärd. Ännu högre. Ännu högre. Tills han flög upp ur sängen.

Panikattack-känslan hade han kvar hela morgonen, men han visste att han måste kunna låtsas vara okej. Även om han inte var lika exalterad att träffa sin syster som han var igår, såg han fortfarande fram emot det. Eller såg fram emot det var nog att ta i lite, han kände mer att han måste. Han måste lista ut något bra sätt att kunna stoppa det som skulle hända, göra flickan god på något sätt, så han äntligen skulle kunna få sitt efterlängtade barn. Han var helt säker på att det var något fel med flickan.

När klockan slog tolv stod han utanför dörren, och var på väg mot busstationen. Kylan i luften bet i hans kinder, men han märkte det knappt. Han skyndade sig bara mot bussen. Man skulle inte kunna tro det efter allt han hade varit med om det senaste dygnet, men hans huvud var tomt på tankar. Det var nästan som att kylan hade frusit bort dem ur huvudet. Han stod vid busshållplatsen och väntade, efter några minuter kom den fram och han gick på den nästan helt tomma bussen. Han hade aldrig gillat bussar, och den här stank något fruktansvärt, nästan som en lukt av döda möss. Hans huvud stod fortfarande lika stilla som det hade gjort förut, men när bussen for förbi en blomsteraffär klickade hjärnan igång igen. De var ju sådana blommor från drömmen, han hann inte läsa vad de hette men han fick en stark känsla av obehag när han såg på dem. Snart skulle han av bussen, så han gav det inte så mycket mer tanke nu.

Tio minuter senare knackade han på sin systers dörr. Man kunde höra svaga fotsteg komma närmare och närmare dörren, tills handtaget vreds om och dörren öppnades. 

“Hej” sa hon leende, “kom in”. 

Värmen i huset chockade honom men han klagade inte eftersom han nyss hade insett hur kallt det var ute. 

De två syskonens samtal var varken intressant eller personligt, utan mest småprat om hur de båda mådde och mest om bebisen. Det enda värt att minnas var när han skulle få känna på magen precis innan de skulle gå. Bebisen sparkade hårt där han satte handen. 

“Han verkar inte gilla mig” sa han då. 

Systern svarade bara med ett litet framkallat skratt, men på hennes ansiktsuttryck verkade hon nästan rädd för sin bror. Hans röst lät så arg och allvarlig, nästan fundersam till och med. Utan att ens ge henne en blick öppnade han dörren och steg ut. 

Ett par månader passerade. Och så ett par till. Allt i hans liv strävade mot bebisen. Han skulle fixa henne. Hon skulle bli hans lilla tjej. Drömmen han hade kom tillbaka ungefär varje vecka, men varje gång avslöjade den någon ny hemlighet, om hur han kunde hjälpa henne. Blommorna var en av huvuddetaljerna, det visste han. Några dagar efter besöket hos sin syster hade han också gått tillbaka till blomsteraffären där han hade sett dem och fått reda på att de var rosor. Han hade skrattade för sig själv, hur kunde han vara så dum att han inte kunde känna igen rosor? Rösterna fortsatte hjälpa honom också, de berättade om att han behövde få ut det onda ur henne på något sätt, kunna skaka, eller skrämma det ur henne.

Så kom dagen då han fick ett samtal från sin systers mobil. Det hann gå tre signaler innan han svarade, men det var inte systern som pratade, utan det var någon han aldrig hade pratat med. “Hallå?” sa en mansröst lite panikslaget. 

“Hej” svarade han lite tveksamt. 

“Uhm, du… din syster ska eh, föda, hon sa att du skulle vilja träffa barnet” sa mannen då. Världen stannade upp i några sekunder, det var nu det skulle fixas, världen skulle vara perfekt, han skulle göra den perfekt nu. Han var hjälten alla skulle prata om i alla historieböcker. Hjälten alla skulle vilja vara och såg upp till. 

“Jag kommer till sjukhuset direkt” svarade han till mannen i telefonen, som han trodde var pappan till barnet. 

Innan han kom till sjukhuset var han förbi blomsteraffären och köpte femton rosor. Han visste att det var något fel med rosorna, de var gråa precis som i drömmen, den lilla bebisens energi var redan så stark. Under de senaste veckorna hade han gjort en plan med hjälp av rösterna. Vinden skulle skaka och skrämma ut det onda ur bebisen, och rosorna skulle då kunna hjälpa bebisen tillbaka. De skulle kunna lysa.

Timmarna i väntrummet på BB var för långa och för att fördriva tiden vävde han en krans av fjorton rosor, som han skulle rädda bebisen med. Det hade blivit mörkt innan sjuksköterskan kom och sa att barnet var fött. Han gick in i rummet som han längtat så mycket efter. Enligt en vanlig människa skulle det vara ett lyckligt rum, men det enda han kunde känna var samma känsla han hade fått i den så hemska drömmen. Han kunde inte avslöja något, han visste att folk skulle bli misstänksamma på vad han skulle göra, de skulle försöka stoppa honom. Han låtsades vara glad för sin syster, så att han snart kunde hjälpa henne och den lilla flickan. 

Äntligen hade hans syster somnat. Bebisen låg bredvid sängen i en liten bädd, också sovande. Perfekt. Försiktigt tog han upp den dyrbara bebisen. Han kände det hemska i henne, han kunde svära på att det nästan brände i händerna, men det skulle snart bli bra. Rösterna viskade: “Det kommer snart bli bra, snart är allt över, det kommer snart bli bra, snart är allt över” om och om igen, tills han hade tagit sig upp på taket på sjukhuset. Den kalla cementen på taket gjorde hans fötter alldeles frusna och vinden ylade i öronen, han ville därifrån, men han behövde göra det, för universums skull. Han tog fram den gråa tråkiga kransen av rosor, han skulle få dem att lysa, hela världen skulle äntligen få lysa. Han förde kransen till bebisens huvud och satte på den. Taggarna borrades in i den, i verkliga världen, så oskyldiga bebis, och några bloddroppar började formas. Hon började skrika av smärtan och kylan hon utsatts för där uppe. 

“Shhh… det är okej, kolla stjärnorna, de lyser så svagt och ynkligt nu, snart kommer de lysa upp hela världen, shhh vänta och se.” 

Han gick fram till kanten, tog fram den sista rosen som han inte hade vävt in i kransen, höll ut flickan över kanten. Han räknade ner: tre, två, ett. Flickan flög genom luften skrikande, med samma hemska röst han varje vecka hört i drömmen, tills hon nådde marken. 

Hennes svaga kropp splittrades mot asfalten, han hade inte ens märkt att mannen, pappan till barnet hade sett allting. Han log mot mannen som stod som förstenad av skräck. Hans lilla ängel hade blivit mördad, av en man som trodde att han var en hjälte. 

“Kolla” sa han till fadern med det mest hoppfulla och psykopatiska leendet. 

“Blommorna lyser.”

Clara Ahlberg

Inga kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Berättelser
”Livesändningen” av Emma Lewin (Åttologin, plats 1)

Everlyn sitter på sin stökiga bäddsoffa i det lilla rum som ska föreställa en lägenhet. Framför henne står den knastrande, lilla Tv:n och med vidöppna ögon och gapande mun reser hon sig långsamt upp.  Personen hon tvingas dela rum med hulkar och snyftar högt. Men Everlyn har inte tid att …

Berättelser
”Efter det som var före” av Thea Mikaelsson (Åttologin, plats 2)

Jag tittade upp mot himlen som så många gånger förr, jag kunde känna hoppet inom mig slockna, som det gjorde varje gång. Ändå fortsatte jag att göra det. Jag vet inte vad jag förväntade mig att se där som jag inte redan sett förut. Men den gråa himlen täckt av …

Berättelser
”Vaken” av Natalie Eriksson (Åttologin, plats 3)

– Hallå klassen! ropade min historielärare Malin när hon kom in i klassrummet. Hennes stora leende lyste upp och värmde det kalla rummet med sina kliniskt vita väggar och hårda stolar.  – Jag vet att ni är lite trötta efter påsklovet, fortsatte hon. Men försök i alla fall att hålla …