Det börjar som vilken annan dag som helst. Eller, det kanske inte riktigt är sant. Det är sista dagen av mitt näst sista år i skolan vilket betyder att det endast är en vecka kvar tills jag fyller 18, och slipper fosterhemmen för alltid. 

I skolaulan sitter mina klasskamrater motvilligt bredvid sina föräldrar och ser förväntansfullt upp på scenen där alla studenter står. Själv sitter jag ensam och bara önskar att jag hade en vuxen i mitt liv som brydde sig nog om mig för att vara med på min skolavslutning. Klockan är väl runt två när ceremonin avslutas. Som en ström fiskar öser barnen ut, och jag får vara kvick ut för att inte fastna i strömmen. När jag tar mina första steg ut ur skolan kan jag redan se caféet stå och vänta på mig, tvärs över gatan. 

Jag vet precis vad jag ska beställa. Inte är det något annorlunda från förra året, eller året innan det, och det vet även de anställda. En snabb titt på mig och de har en chokladmilkshake klar fortare än vad jag trodde var möjligt. Jag räcker fram tre dollarsedlar men kassörskan bara ler och skakar på huvudet. Jag tar emot drickan och börjar gå mot bordet vid fönstret längst borta i hörnet, vårt bord. Till min förvåning upptäcker jag att bordet är upptaget av en ung kille, ungefär i min ålder skulle jag gissa. Han har blont lockigt hår, och sitter koncentrerat med en bok i ena handen och en kaffekopp i den andra. Han hade även bruna ögon som förvandlades till pölar av honung när solljuset studsade förbi. Plötsligt hör jag en röst avbryta mina tankar, det är ingen mindre än han, killen jag stått och stirrat på i evigheter. 

“Hej!” Säger han med ett lätt leende. Jag svarar inte. 

“Kan jag hjälpa dig med något?” fortsätter killen. 

Jag ser på honom, förvånad över att han ens lagt märke till mig. 

“Eh hej”, börjar jag. “Jag behöver det här bordet.” 

Hans ansiktsuttryck får mig inse hur snobbigt det jag just sagt lät. 

“Jag hade inte suttit här om det inte vore så att jag också behövde bordet”, ler han. 

Utan att säga ett ord vänder jag mig om för att fly situationen, men innan jag hinner lyfta foten känner jag en varm hand ta tag i min handled. 

“Det finns en ledig stol, om du skulle kunna tänka dig att dela bord med en främling såklart”, ler han.

 “Visst” svarar jag till slut efter att ha stått där som en idiot i fem minuter. 

Sedan sätter jag mig ner på stolen han dragit fram åt mig. 

“Jag heter Sebastian” säger Sebastian. 

Vi sitter kvar på caféet i nästan en hel timme och pratar om allt mellan himmel och jord. Jag kollar på klockan och inser att jag är sen till middagen hos mina fosterföräldrar. 

“Shit, de kommer att mörda mig!”

Jag springer ut ur caféet men hinner inte gå mer än fem meter innan asfalten plötsligt börjar skaka. Jag känner hur min puls höjs samtidigt som jag ser hur små sprickor börjar att bildas i asfalten. En stor spricka i marken, minst fem meter bred börjar växa sig över stan. Människor springer för sina liv, jag tar ett språng för att hoppa över ett litet hål i marken men precis som jag landar på marken igen bryts en stor bit av marken av och jag faller med den. Min instinkt säger åt mig att ta tag i något så jag börjar desperat att svänga omkring med armarna tills jag får tag på en del av ett metallrör. Flera människor hänger sig för sina liv fast i föremål som sticker fram ur asfalten. Vissa får inte tag på annat än trådar av asfalten och faller till sin död efter bara några ögonblick. Hålet är så djupt att det inte går att se vart det tar slut. Ramlar jag ner är det slutet för mig. Utan att tänka på det börjar jag skrika på det första namn som kommer till mig: Sebastian. Jag skriker och gråter och skriker ännu mer. Jag är precis på väg att tappa taget när jag ser en siluett närma sig, och en hand sträcks ner.

“Är du skadad?!” skriker Sebastian samtidigt som han drar upp mig. 

“Jag är okej” säger jag utan att släppa hans hand. 

Vi avbryts sedan av ett larm. Det är evakueringslarmet. Ingen av oss har någonsin hör det, men vi alla har läst om det i skolan och varenda en av oss vet precis vad larmet innebär. En tsunami är på väg mot oss. 

“Vi måste härifrån NU!” skriker Sebastian samtidigt som han tar ett hårdare grepp om min hand och börjar springa. 

“Vart är vi på väg? Det finns ingen stans att gå!” svarar jag i två korta andetag. 

Staden är helt platt, varken några höghus eller kullar finns i närheten. 

“Vår familj. Vi äger en privatjet”, säger Sebbe. 

“Ni har VADÅ?!” 

Jag menar, hur ofta stötar man på en 18-åring med en egen privatjet.

“Min familj, vi är rika. Men skit i det, poängen är att vi måste upp, högt högt upp. Och fort innan vågen når hit. Kusten ligger bara några knappa kilometer härifrån.”

Vi är framme vid planet efter bara några minuter. Det är först då jag inser hur rik han verkligen är. Hans familj måste äga halva stan, tänker jag när han berättar att landningsbanan ligger på deras bakgård. Nyckeln till planet ligger tydligen i kassaskåpet inne i huset, och nyckeln till huset ligger… 

“Sebastian vart är nyckeln?” 

Han stoppar ner handen i fickan. 

“Den ligger här, vänta.” 

Han fortsätter att rota ivrigt i båda byxfickorna. 

“Så?” avbryter jag ivrigt. 

“Vänta, vänta” svarar han samtidigt som han går över till att leta i jackfickan. 

“Fuck!” utbrister han till slut.  

Jag stirrar skräckslaget på Sebbe medan hans förut lugna blick övergår i en panikslagen sådan. 

“Vadå?!” vrålar jag. 

“Nyckeln! Jag har tappat den!” skriker han tillbaka och tittar bort från mig, ut i den tysta, fridfulla skogen. 

Träden blommar och fåglarna kvittrar. Det är omöjligt att tänka på vad som är på väg att hända. Helt absurt. Jag blir knäpptyst. Försöker jag prata nu skulle jag brista ut i gråt, det vet jag. Jag sänker blicken i ett försök att gömma mina vattniga ögon, och vänder inte upp blicken igen förrän jag hör ett krasch. 

“Vad håller du på med?!” utbrister jag när jag ser de söndersplittrade glasbitarna utspridda över hela terrassen, samtidigt som jag hör inbrottslarmet tjuta. 

Jag är säker på att det hörs över hela stan, men ingen har tid att lägga märke till det. Innan jag hinner reagera är Sebastian på väg in i huset medan jag står kvar. Det är då jag ser den. En mörkblå, nästan svart skepnad tar sig mot oss. Ett öronbedövande, hjärtskärande illskrik är det enda som hörs. Det är mitt eget. 

Jag vet inte vad jag ska lägga blicken på, Sebbe eller den 20 meter höga vågen som tar sig allt närmare oss. Fastfrusen står jag bara och väntar, för vad finns det jag kan göra mer än att vänta? Vänta på att Sebbe ska komma tillbaka med nyckeln i tid, eller vänta på att vågen ska slunga med mig i sina starka strömmar och föra mig till min död. Fåglarna har slutat kvittra, löven på träden far åt alla möjliga håll och de små buskarna på marken ser ut att kunna blåsa iväg vilken sekund som helst.

“Jag har den!” skriker Sebastian samtidigt som han springer förbi mig och upp till planet. 

“Kommer du då?”

Planet lyfter från landningsbanan och vi är i säkerhet. Under oss ser vi marken falla samman när vågen och de kraftiga jordbävningarna erövrar vår lilla stad. Jag vet inte om jag borde känna lättnad eller ångest över att just vi klarat oss. Han ler och tar min hand och vi blir tysta, ända fram tills ett tickande ljud hörs från den rödblinkande lampan bland de andra kontrollerna. Jag tänker inte mycket på den saken men Sebastians grimas ändrar på det. “Vadå?” frågar jag nervöst. 

Han vänder huvudet och tittar på mig: 

“Jag är så ledsen”. 

Jag ser undrande på honom, och på lampan. På honom igen, och på lampan. Det är då jag ser det. Den rödblinkande, pipande lampan står för bensintanken. Vi hinner inte säga något annat innan planet plötsligt börjar tippa framåt. Jag skriker på Sebbe att landa planet men vet mycket väl själv att det inte finns någonstans att landa. Mer och mer börjar planet att luta tills vi sitter framåtlutade i 90 grader. Hade det inte varit för säkerhetsbältena hade vi båda flugit fram och tryckts mot glasrutan. 

Allt går så fort, vi säger ingenting. Vi håller varandras händer i tystnad, innan mörkret tar över. 

Ester Holmberg