”Aleena” av Alice Beidegård (Åttologin, plats 11)

Berättelser

– Jag hatar dig! Förstår du det! Jävla alkoholistjävel!

Han drämde igen ytterdörren och skejtade iväg på sin skateboard. Han hade Nirvana i lurarna. Den röda flanellskjortan och hans blonda hår fladdrade i vinden när han skejtade ner för backen till skolan. Det var kallt ute, sådär som det bara kan vara på hösten.

Han var framme vid skolan, helvetet. Allt var ett enda helvete. Skolan, hemma, utomhus, inomhus, överallt. Han höjde volymen i lurarna och gick in. Musiken fick honom att känna sig trygg, nästan lite cool på något sätt. Det kändes som om han var med i en film och att musiken i lurarna var hans bakgrundsmusik.

På lunchen satt han på sin vanliga plats, längst in i hörnet. Han skulle precis gå därifrån när han såg henne. Den vackraste tjejen han någonsin hade sett. Hennes stora bruna ögon hade honom i ett järngrepp. Han kunde inte röra sig, han satt där med sin skateboard i handen och bara stirrade. Hon var på väg mot honom. Han panikade lite men försökte spela cool.

– Jag har sett dig skejta.

Hon kollade på honom med en blick som inte gick att tolka.

– Du är ganska jävla dålig faktiskt.

Han var som förstenad. Hon var så vacker. Han försökte säga något.

– Okej.

Det var det enda han fick ut.

– Hej, Aleena.

Hon sträckte ut sin hand.

– H-hej, Alex.

– Sträck ut handen då, Alex.

Hon tog tag i Alex hand och skakade den.

– Gillar du Nirvana?

Hennes blick var fortfarande svår att tolka.

– Mmm.

– Nice.

Hon kollade ut genom fönstret och sedan tillbaka på Alex.

– Kom! Jag ska visa dig något!

Hon tog tag i hans arm och gick med raska steg ut till parkeringen.

När de kom ut till parkeringen så sprang hon till en bil och hoppade in i den.

– Kom då!

Hon vinkade dit Alex. Det var inte kallt ute längre. Han var helt varm i kroppen. Alex sprang och satte sig i bilen.

– Vart ska vi?

– Till ett ställe. Jag berättar när vi är där.

Hon körde upp på ett berg och stannade på en platå. Man såg hela stan därifrån. Det var så vackert men ändå fult på samma gång. ”Hela mitt liv fanns i den här staden, wow”, tänkte Alex. Aleena gick ut ur bilen och satte sig på motorhuven. Det gjorde Alex också. De satt och kollade ut på staden. Det var knäpptyst, inga fåglar som kvittrade, vindstilla och motorvägen var för långt bort för att höras.

– Jag brukar åka hit och bara sitta här när jag mår dåligt eller bara vill bort från den här staden. Det hjälper faktiskt. Jag brukar kolla ner på staden och tänka på hur andra människor har det och var dom gör just nu.

Hon kollade inte på Alex, hon bara stirrade ut över staden.

– Har du också jobbigt hemma?

– Inte lika jobbigt som du.

Hon kollade på Alex. Hennes hand fördes långsamt mot hans. Dom kollade på varandra samtidigt som deras händer flätades samman. För första gången kände sig Alex älskad och brydd om.

– Men hur är det hemma hos dig då? frågade han.

– Min familj hatar mig. De är besvikna på mig. De vill att jag ska vara en typisk girly girl som har bra betyg och som är framgångsrik. Men jag är inte sån. Jag gör mitt bästa i skolan men det är svårt när man inte känner sig älskad av sin egen familj. Nu har jag bara slutat bry mig om dem och jag beter mig hur fuck jag vill.

Alex förstod henne precis.

– Jag förstår hur det känns. Det enda man vill är att börja känna känslor igen.

– Exakt. Och vet du en sak, Alex? Du får mig typ att känna igen.

Alex hjärta gjorde ett litet skutt och han blev varm i kroppen.

– Vet du vad? Reverse card, hehe.

De fnissade till och la sig ner på motorhuven och bara stirrade upp i himlen. Det var helt tyst.

– Fuck den här stan. Vi drar härifrån. Vi kan skapa ett helt nytt liv, vi börjar om liksom. Det finns ju ingen i den här stan som vill ha oss här.

Alex funderade på ifall han ville följa med eller inte. Han ville inte följa med men han ville inte förlora Aleena heller. Hon brydde sig om honom. Alla andra hatade honom ju, Aleena var ju den enda han hade.

– Fuck it. Vi drar.

Hon tog hans hand och de satte sig i bilen och körde iväg. Ingen av dem visste vart de skulle. De bara körde. Efter tre timmar av karaoke, skratt, tystnad och snack så stannade de på en restaurang för att äta. Hon tog Fish n Chips och Alex tog en klassisk hamburgertallrik.

– Var är vi ens?

Han hade munnen full med mat.

– Jag kan kolla.

– Oj, vi är i Russ.

Hon blev förvånad.

– Jävlar, vi är fan långt hemifrån asså.

De fortsatte äta och plötsligt så stannade Aleena upp.

– Asså, har du märkt en sak. Vi är ju typ samma person, fast jag är tjej och du är kille.

– Aaa, det är vi fan.

– Jag skulle inte klara mig utan dig, förstår du det.

Hon lät nästan lite arg.

Hon böjde sig över bordet och gav honom en kyss. Han blev chockad. Det kändes som att det gick lite för fort fram men han klagade inte. “Jag gillar ju henne. Vi är ju samma person, hela vår hemstad hatar oss. Hon är ju den enda jag har och hon skulle inte klara sig utan mig”, tänkte Alex.

– Tycker inte du att vi behöver en revansch?

– Jo. Alla i den där staden förtjänar att dö.

Han var inte säker på om han menade det eller inte. Det bara slank ur honom.

– Men…

Hon lutade sig fram igen och viskade i hans öra.

– Ska vi inte göra det då? Liksom, tänk dig. Alla på skolan, döda, och det är vi som har gjort det.

Aleena kollade på honom med sina vackra ögon. De glittrade av iver och förväntan. Alex blev som inslukad i dem. Han började känna samma hat och iver som hon gjorde.

– Det är lagligt att köpa vapen i den här stan.

Han kollade på henne och smålog. Han blev förvånad att han verkligen sa det där men han visade det inte.

De tog en springnota och sprang ut och satte sig i bilen. Aleena tryckte på gasen och de körde till närmaste vapenbutik. När de kom fram till kassan i vapenbutiken rann svetten i pannan på Alex. Han visste att det var helt lagligt det de gjorde men han var ändå nervös. Det kändes som om han i kassan kunde läsa tankar. Att han visste vad fan de höll på med. De gick fram till kassan med två stora gevär.

– Ska inte ni vara i skolan? frågade mannen i kassan.

– Eee jo, heh, eeeemmm.

Han var så nervös. Det kändes som om han skulle svimma vilken sekund som helst.

– Jo, det ska vi men nu är vi här så ta pengarna och håll käften.

Hon slängde pengarna på bordet, tog vapnen i ena handen och Alex hand i andra och drog.

– Vilken pussy du är, sa hon medan de gick med raska steg till bilen.

De satte sig i bilen. Det var knäpptyst.

– Vad ska vi göra nu då? Vi måste ju ha en plan.

Aleena gav ifrån sig en suck.

– Fuck planer. Skjut alla bara.

De började åka hem, mot skolan. Ju närmare skolan de kom desto mer började Alex ångra det här. “Det är alldeles försent att ändra sig nu” tänkte Alex.

Alex började bli nervös igen. Så där som han blev i vapenbutiken. Han nöp sig i armen och viskade för sig själv: “Skärp dig nu! Du vill ju det här… eller”.

Efter tre timmar av tystnad så var de framme vid skolan. Svetten började pärla sig i pannan på både Alex och Aleena. De gick ut ur bilen med varsitt gevär i handen. De började gå mot entrén. Det kändes som om de var i en film, som att gå i slowmotion till någon cool bakgrundsmusik. De stannade utanför entrén.

– På tre.

Hon kollade på honom med en blick som bara hon kunde ge. Han bara slukades in i den direkt när han kollade på henne.

– Ett, två, tre!

De började skjuta runt sig. Allt som rörde sig sköt de. Det pep i öronen på båda, det var som om de var i en bubbla. Det enda de hörde var skräckslagna skrik och gråt och ljuden från gevären. Sakta men säkert avtog skriken och det blev tystare och tystare. Till slut så hörde man bara lite snyft här och var. Aleena sköt en kropp som redan var död för skojs skull. Aleena kollade på Alex, de hade inte sagt ett knyst till varandra sedan de kom in genom entrén. Båda var helt blanka i pannan av svett. Adrenalinet var fortfarande högt som ett höghus.

– Vi gjorde det, sa Aleena med ett förvånat skratt.

Runt dem låg alla som på hög på varandra, döda. Alla som någonsin hade hatat dem.

– Aaa.

Alex kollade runt sig. Verkligheten började komma ifatt honom. Han kollade på sina händer, på kropparna, på geväret och upp på Aleena igen. Verkligheten hade kommit ifatt honom nu och Alex insåg vad den här kvinnan hade fått honom till att göra.

– Vad fan har vi gjort…? Vad fan har vi gjort!?

Han började andas häftigare, sådär som man andas när man får en panikattack.

– Något helt fantastiskt.

Hon gjorde en liten piruett med ett leende på läpparna. Hon såg så tillfredsställd ut.

– Du är ju sjuk i huvudet på riktigt! Du är ett jävla psykfall förstår du det!

Paniken började blandas med ilska. Det kokade i honom, han ville bara nita till henne riktigt hårt. Han skulle gå fram och nita till henne men han avbröts av sirener.

– Helvete, snuten är här!

Paniken inom honom ökade bara mer och mer. Han kollade på geväret, upp på Aleena som fortfarande stod och njöt och ner på geväret igen.

– Skjut mig, Aleena. Skjut mig!

Han kollade på Aleena med en bestämd och allvarlig blick. Aleena log mot honom.

Okej : )

Det blev svart.


Alice Beidegård

Inga kommentarer

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Berättelser
”Livesändningen” av Emma Lewin (Åttologin, plats 1)

Everlyn sitter på sin stökiga bäddsoffa i det lilla rum som ska föreställa en lägenhet. Framför henne står den knastrande, lilla Tv:n och med vidöppna ögon och gapande mun reser hon sig långsamt upp.  Personen hon tvingas dela rum med hulkar och snyftar högt. Men Everlyn har inte tid att …

Berättelser
”Efter det som var före” av Thea Mikaelsson (Åttologin, plats 2)

Jag tittade upp mot himlen som så många gånger förr, jag kunde känna hoppet inom mig slockna, som det gjorde varje gång. Ändå fortsatte jag att göra det. Jag vet inte vad jag förväntade mig att se där som jag inte redan sett förut. Men den gråa himlen täckt av …

Berättelser
”Vaken” av Natalie Eriksson (Åttologin, plats 3)

– Hallå klassen! ropade min historielärare Malin när hon kom in i klassrummet. Hennes stora leende lyste upp och värmde det kalla rummet med sina kliniskt vita väggar och hårda stolar.  – Jag vet att ni är lite trötta efter påsklovet, fortsatte hon. Men försök i alla fall att hålla …