”Stjärnan i snön” av Annie Väppling (Åttologin, plats 10)

Berättelser

De måste vara så besvikna på mig…

Det var sent på kvällen och det var iskallt. Den kalla vinden blåste i mitt bruna hår och fick mina kinder och min näsa att bli äppelröda. Fluffig snö täckte mina svarta vinterskor och stelnade mina tår till is. 

Jag stod på busshållplatsen för att vänta in bussen som skulle ta mig hem till den varma lägenheten. Den lägenheten där en stor kopp varm choklad väntade på mig. Jag längtade dit. Mamma hade sagt åt mig att ringa när jag gått på bussen så jag hade min mobil i handen för att inte glömma. Jag minns första gången när mamma tillät mig att åka buss själv. Den dagen gick jag med stolta steg mot busshållplatsen. Nöjd över illusionen att jag nu var ett stort barn. 

Kylan nådde in i mina vantar och fick knogarna att bli blå. I min ensamhet blev jag uttråkad och därmed tog jag en kvist från marken för att sedan börja rita i snön. Min fantasi sprudlade och jag började glömma bort hur frusen jag var. Jag ritade en ängel, en snögubbe och en snöflinga. 

När jag nöjt tittade upp från mina snöbilder, såg jag hur någonting glänste på andra sidan vägen. Jag blev nyfiken på vad det kunde vara för något så jag började sakta gå fram mot det för att kolla. När jag kommit fram några steg såg jag att det var en sönderslagen glasflaska som lyste som en lampa i lyktstolpens ljus. Den sken så fint, likt en stjärna. 

Mitt i allt hörde jag något, vände mig om av att bli bländad av något stort som närmade sig snabbt. När mina ögon vande sig vid ljuset såg jag att det var bussen i hög hastighet. Jag blev stel av rädsla och kunde inte röra mig. Min instinkt sa åt mig att springa in till kanten igen, men min rädsla tog över min kropp och jag kunde inte röra mig en millimeter.

Där jag stod, förstelnad, hann jag tänka en hel del. 

Jag undrade vad mamma och pappa skulle säga. De hade ju sagt åt mig att vara försiktig nära vägen. Varför lyssnade jag inte? De måste vara så besvikna på mig. 

Sedan hördes en tvärnit, en smäll och allt blev svart. 

Jag hörde att jag åkte i en ambulans, men jag kunde inte öppna ögonen. 

Sedan blev allt tyst och jag vaknade inte igen…

De måste vara så besvikna på mig…

Annie Väppling

Inga kommentarer

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Berättelser
”Livesändningen” av Emma Lewin (Åttologin, plats 1)

Everlyn sitter på sin stökiga bäddsoffa i det lilla rum som ska föreställa en lägenhet. Framför henne står den knastrande, lilla Tv:n och med vidöppna ögon och gapande mun reser hon sig långsamt upp.  Personen hon tvingas dela rum med hulkar och snyftar högt. Men Everlyn har inte tid att …

Berättelser
”Efter det som var före” av Thea Mikaelsson (Åttologin, plats 2)

Jag tittade upp mot himlen som så många gånger förr, jag kunde känna hoppet inom mig slockna, som det gjorde varje gång. Ändå fortsatte jag att göra det. Jag vet inte vad jag förväntade mig att se där som jag inte redan sett förut. Men den gråa himlen täckt av …

Berättelser
”Vaken” av Natalie Eriksson (Åttologin, plats 3)

– Hallå klassen! ropade min historielärare Malin när hon kom in i klassrummet. Hennes stora leende lyste upp och värmde det kalla rummet med sina kliniskt vita väggar och hårda stolar.  – Jag vet att ni är lite trötta efter påsklovet, fortsatte hon. Men försök i alla fall att hålla …