”Stjärnan i snön” av Annie Väppling (Åttologin, plats 10)

Berättelser

De måste vara så besvikna på mig…

Det var sent på kvällen och det var iskallt. Den kalla vinden blåste i mitt bruna hår och fick mina kinder och min näsa att bli äppelröda. Fluffig snö täckte mina svarta vinterskor och stelnade mina tår till is. 

Jag stod på busshållplatsen för att vänta in bussen som skulle ta mig hem till den varma lägenheten. Den lägenheten där en stor kopp varm choklad väntade på mig. Jag längtade dit. Mamma hade sagt åt mig att ringa när jag gått på bussen så jag hade min mobil i handen för att inte glömma. Jag minns första gången när mamma tillät mig att åka buss själv. Den dagen gick jag med stolta steg mot busshållplatsen. Nöjd över illusionen att jag nu var ett stort barn. 

Kylan nådde in i mina vantar och fick knogarna att bli blå. I min ensamhet blev jag uttråkad och därmed tog jag en kvist från marken för att sedan börja rita i snön. Min fantasi sprudlade och jag började glömma bort hur frusen jag var. Jag ritade en ängel, en snögubbe och en snöflinga. 

När jag nöjt tittade upp från mina snöbilder, såg jag hur någonting glänste på andra sidan vägen. Jag blev nyfiken på vad det kunde vara för något så jag började sakta gå fram mot det för att kolla. När jag kommit fram några steg såg jag att det var en sönderslagen glasflaska som lyste som en lampa i lyktstolpens ljus. Den sken så fint, likt en stjärna. 

Mitt i allt hörde jag något, vände mig om av att bli bländad av något stort som närmade sig snabbt. När mina ögon vande sig vid ljuset såg jag att det var bussen i hög hastighet. Jag blev stel av rädsla och kunde inte röra mig. Min instinkt sa åt mig att springa in till kanten igen, men min rädsla tog över min kropp och jag kunde inte röra mig en millimeter.

Där jag stod, förstelnad, hann jag tänka en hel del. 

Jag undrade vad mamma och pappa skulle säga. De hade ju sagt åt mig att vara försiktig nära vägen. Varför lyssnade jag inte? De måste vara så besvikna på mig. 

Sedan hördes en tvärnit, en smäll och allt blev svart. 

Jag hörde att jag åkte i en ambulans, men jag kunde inte öppna ögonen. 

Sedan blev allt tyst och jag vaknade inte igen…

De måste vara så besvikna på mig…

Annie Väppling

Inga kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Berättelser
”Min dag är kommen” av Lill Vestman (plats 1)

ÅTTOLOGI 20/21. Flaskan vinglade ostadigt när jag försökte balansera den på handen. Att hålla ett löfte är svårt, särskilt när man vet att det aldrig var tänkt att hållas. Ändå vill jag tro att det kan förändras, men det är ju nästan omöjligt? Flaskan gav ifrån sig ett skvalpande ljud …

Berättelser
”Spårlöst försvunnen” av Linnea Karlsson (plats 2)

ÅTTOLOGIN 20/21. Att några timmar. Några få timmar kan kännas som en evighet. Jag kände hjärtat åka upp i halsgropen, paniken spred sig som en löpeld genom kroppen och kvar stod jag, förstenad med en oroskänsla som jag aldrig förut känt.  När alarmet ringde såg jag mig förskräckt om. Det …

Berättelser
”Knutar” av Julie Framnes (plats 3)

ÅTTOLOGI 20/21. Press. Bara en jävla massa press. Varje kväll kantas av bråk. Skrik, gråt och otrygghet. Jag börjar vänja mig vid det men det svider fortfarande. Det bränns. Mamma och pappa har målat upp en bild av mig. De vet exakt hur de vill att min framtid ska se …