BERÄTTELSER.

Jag förbannar tyst Andrew, den självbelåtne skitstöveln, medan jag i smyg spänner fast ett rep runt den lealösa tjejens midja. Jag vet hennes namn men kan inte tänka på det, kan inte tänka på att hon är en människa av kött och blod precis som jag. Hon är en individ med ett eget fantastiskt namn som verkligen speglar hennes inre, Athena. Döpt efter krigets och vishetens gudinna. Hon har visat att hon inte är rädd för att ta till våld och hon är duktig i talets konst, men just nu är hon bara medvetslös och misshandlad.

I hennes ryggsäck finns det inte mycket personliga grejer. När jag rotar i botten hittar jag ett id-kort som berättar att hon är 16 år gammal. Jag hittar även en lärobok som tyder på att hon går i skolan. Jag gömmer snabbt väskan bakom en buske innan jag hoppar upp på motorcykeln (efter att noga sett till att Athena sitter ordentligt fast).

Jag skjuter iväg efter Andrew och känner den slingriga smala vägen under oss när vi är på väg uppför. Mot ett berg.

*

Jag kan höra deras mumlande röster men de låter avlägsna och jag kan inte urskilja deras ord. Det är som om någon har stoppat bomullstussar i öronen på mig. Jag öppnar försiktigt ögonen, genom den lilla springan kan jag se hur Andrew stirrar på mig med en obehaglig glöd i ögonen. Jag stänger genast ögonen men jag vet att han har sett mig.

”Upp och hoppa sömntuta”, ropar Andrew glatt och alla mumlande röster tystnar tvärt. Ingen vill missa den kommande showen.

Jag reser mig mödosamt upp, lämnar bergets kalla yta och står vingligt upp. När jag blickar ut på omgivningen ser jag först bara skog. Men när jag vänder mig åt andra hållet ser jag ett stup. Vi befinner oss högt upp och långt där nere ser jag havet slå mot de uppskjutande klipporna vid bergets fot. Längs min ryggrad känner jag en ilning av rädsla, jag har nämligen alltid varit lite höjdrädd.

”Jag tog med dig hit för att se om du kan stå vid ditt ord.” En kort paus uppstår efter att han hade talat och jag kan höra skrik i vinden. ”Jag kommer ge dig ett val, antingen kan du be om ursäkt till mig, på dina bara knän. Eller…” Han gör en gest mot kanten av berget.

Gruppen av killar sluter sig i en halvmåneformad formation runt mig, de går sakta framåt. Tvingar mig att gå bakåt, närmare stupet.

Jag hör ljudet av det ilskna brusande havet som slår mot klipporna och kan inte tänka på något annat än att jag snart kommer slå mot klipporna.

Jag vet att mitt ansiktsuttryck är en känslolös mask, och det är jag väldigt tacksam för. Jag vill inte att den rädsla och ilska jag känner ska speglas utåt så att den där skitstöveln får se att han har kommit åt min svaga punkt.

En tanke flyger genom huvudet; den är farlig, idiotiskt och arrogant. Men jag tystar inte ner den. Jag omfamnar den och börjar le.

Thea Mikaelsson