Jag sprang, och om det inte hade varit under dessa förfärliga omständigheter skulle jag befinna mig i extas. Jag hade aldrig sprungit förut, det var inte acceptabelt för en fin flicka att springa runt och leka som en simpel pojke.

– Jädrans! Utropade jag när mina tankar fört mig iväg till min dystra barndom medan jag hade fortsatt att springa och därför snubblat över en rot som legat gömd i gräset. Jag slog handen för munnen och blev helt förskräckt över vad jag just hade yttrat. Jag såg mig skyggt omkring, om min mor eller far hade hört mig skulle jag fått stryk för att jag yttrat något så fult i min oskyldiga mun. Men jag visste ju att de satt där uppe i slottet, på den fina middagsbjudningen med kungen och alla adelsmännen, de bryr sig inte ett skit vad som har hänt mig. De brydde sig inte om mig, de brydde sig om hur jag kan gifta mig till mer ära för vårt släktnamn.

Att springa var visserligen en sak som jag alltid hade velat göra eftersom man såg så lätt och fri ut, men jag hade inte på långa vägar förväntat mig att det skulle vara så fysiskt ansträngande. När pojkarna och flickorna hade sprungit runt på marknaderna, visserligen smutsiga och ovårdade men lyckliga, såg det så lätt ut. Jag var tvungen att stanna för att hämta andan, och det hjälpte inte att min mor hade snörat åt korsetten extra hårt ikväll, det kändes som om jag inte fick in någon luft alls. Jag kände hur världen omkring mig började snurra och svarta prickar började invadera mitt synfält. Jag tog tag i korsetten under klänningen och slet allt vad jag kunde i snörena som höll den fast. Efter vad som kändes som flera minuter lossades korsettens järngrepp om mig och jag kunde andas på ett sätt som jag aldrig kunnat förut. Jag slängde av mig saken som förorsakat mig så mycket smärta och lidande. Aldrig mer tänkte jag och stirrade på den fasansfulla saken innan jag fortsatte springa. Jag måste komma längre ifrån slottet innan de upptäcker vad jag har gjort och kommer efter mig.

Jag kunde inte sluta tänka på det, det som fick mig att inse att jag inte stod ut mer, jag kunde inte leva detta liv längre. Det som knuffade mig över gränsen som jag inte ens visste att jag hade dragit förrän jag hade korsat den. Den där klåfingriga hertigen som jag mött i korridoren när jag var påväg från den hemskt tråkiga banketten hade inte varit lite fräck inte. Han hade fått mig och känna mig som ett objekt redan vid första blicken han kastat på mig, den var värderande som när man ska köpa ett dyrbart smycke. Jag märkte att han var full på hans glansiga ögon, hur han vinglade till vid varje steg och på grund av salivet som rann ner för hans haka. Han hade börjat sluddra någont osammanhängande när jag vände mig om för att så diskret som möjligt gå åt det motsatta hållet. Jag skulle hellre gå tillbaka in i bankettsalen än att möta denne fulla man ensam, han hade märkt att jag börjat gå min väg och skrek åt mig att stanna. Och vad hade jag för annat väl än att göra just det, han var ju trots allt hertig. Han hade kommit fram till mig och stoppat in sin ena hand innanför min klänning med avsikt att känna på min byst och innan jag hann skrika kände jag hans andra hand leta sig upp läng med mina ben under klänningsfållen. Jag ryste vid blotta minnet av hur den fulle hertigen hade tagit sig friheter som han inte borde, men log sedan ett leende som förvred mitt annars så söta ansiktet till en kall hänsynslös mask.

I mitt skräckslagna tillstånd fäktade jag med armarna och sparkade överallt där jag kom åt på den rundlagde mannen tills han släppte mig. Jag andas häftigt in men fick knapp in någon luft medan jag såg mig omkring och flämtade till när jag såg hertigen liggandes på golvet helt stilla medan blodet forsade ut ur hans ena öga och täckte det steniga golvet med en skrämmande fart. Och det var då jag började springa, springa bort från slottet och till floden.

När jag återvänt till nuet så stod jag vid kanten av floden med ena foten svävandes över det kalla vattnet,skulle jag ta steget? Steget ner i ån, steget bort från det här hemska livet och steget till livet efter detta? Jag visste inte vad de skulle göra med mig för vad jag hade gjort mot hertigen men ärligt talat brydde jag mig inte. Det här livet hade inte varit till mycket glädje för mig, jag hade blivit uppfostrad att bete mig som en vuxen redan när jag var liten. Jag fick inte vara nyfiken eller ta del av kunskap utan skulle leva i ovetenskap och helt enkelt finna mig i det eftersom det var “så som det ska vara”. Jag hade inga rättigheter, jag  ägdes av min far och när åldern var inne skulle jag bli bortgift med en man som var minst dubbelt så gammal som mig. Varför ska jag stanna kvar?

Jag tog steget ut i ån men upptäckte att den inte var så djup som jag hade trott, jag försvann inte i den virvlande strömmen efter ett litet kliv. Jag fortsatte gå fast besluten trots att jag kände det kalla vattnet sluta sig runt mina ben. Röster från slottet ekade ut över landskapet men jag fortsatte lugnt att vada ut, när jag tog mitt sista steg in till mitten av floden slank min fot på en hal sten och jag föll ner i den isande kylan.

Jag slog upp ögonen och såg luftbubblor lämna min mun, jag trevade längs med botten för att kunna gripa tag i någonting för att hindra mig själv från att komma närmare forsen där jag definitivt skulle krossas mot klipporna. Jag förstod inte varför min kropp trevade efter något att hålla i sig i eller försökte komma upp över ytan, jag ville inte komma upp. Jag ångrade ingenting, förutom att jag föddes som flicka. Men kroppen reagerade av ren instinkt, och min hand grep oväntat tag om ett kallt metalliskt föremål,  en nyckel. Sedan slogs jag mot stenarna i forsen, allt blev svart och nyckeln for ur mitt grepp och sjönk sakta tillbaka ner i åns djup utan att någonsin få se dagens ljus igen.

Thea Mikaelsson