BERÄTTELSE.

Vi satt där, på vårt vanliga ställe, i det stora och kraftiga lövträdet. Det fanns en speciell gren, som satt högre upp än alla andra och hängde ut över den våldsamt forsande och brusande ån. Alldeles nära intill trädet och med vår gren precis rakt under oss.

Vi satt där ofta. Man kunde tänka och fundera där, utan att något eller någon störde ens både grubblande och vilda tankar, som aldrig hade något slut. Man satt bara där och blickade ut över staden längre bort, där alla lyckliga människor bodde i sina varma, prydliga hem, samtidigt som tankarna malde uppe i huvudet.

När jag ibland på kvällen, slet blicken från den lysande staden där borta och tittade på Philip som satt där bredvid mig, såg jag alltid hur hans blick var riktad nedåt. Han sa aldrig något till mig. Nej, han hade faktiskt aldrig sagt ett enda ord till mig, förutom första gången jag träffade honom. Det var i skolan, en torsdagseftermiddag för fem månader sen. Vi möttes en morgon i korridoren vid elevskåpen. Han tittade mig djupt in i ögonen och sa sitt namn:

-Philip.

Sen den gången hade han inte sagt något mer, men det hade aldrig behövts.

Det var så med Philip och mig. Vi behövde aldrig säga något till varandra, för vi förstod ändå vad vi båda tänkte. Visst, vi hade väldigt olika tankesätt och tänkte väl alltid på helt olika saker. Men vi kunde ändå, utan att säga ett enda ord, lätt förstå varandra.

Sen första dagen vi träffades har det varit vi.

Från första gången jag såg honom, visste jag att han var den rätta, men på samma gång den som skulle förstöra mitt liv totalt. Jag förstod det redan då. Men jag visste också att om det inte blev vi, skulle ingen av oss klara sig. Philip och jag behövde varandra, på ett sätt som ingen annan någonsin kommer att förstå.

Philip var den vackraste och mest unika person jag någonsin mött. Han hade mörka, magiska ögon. Hans ögon var så mörka att det var svårt att urskilja pupillerna ur det mörka. Hans käke var skarp och kindbenen buktade mjukt in bakåt mot öronen. Läpparna var smala och alltid torra. Med sin tunga försökte han alltid intensivt göra dem fuktiga, men misslyckades varenda gång. Håret var stripigt och kritvitt, som resten av hans smala kropp.

I andras ögon var han en udda person som inte passade in i samhället. I mina ögon var han den person som fyllde ut tomrummet inuti mig. Att han bara har existerat på denna jord, kommer jag alltid vara evigt tacksam över.

Vi brukade sitta länge på den där grenen, ända tills solen passerat horisonten för länge sen och ån i det avtagande dagsljuset hade blivit mörk och hotfull utan solens ljus. Jag tror att Philip skulle kunnat sitta där dagarna i ända. Bara skita i skolan. Men det lät jag honom inte göra. Jag lovade honom att om han gick på minst tre lektioner i skolan varje dag, skulle jag komma till honom när dagen var slut och sitta på grenen tillsammans med honom, tills jag inte orkade sitta där mer. För så var det. Man orkar inte tänka för mycket alla dagar. Bara Philip skulle ha orkat. Han orkade mycket.

Så var det även idag.

På morgonen när jag kom till skolan träffade jag Philip som vanligt bredvid skåpen. Men idag stod han inte framför mitt skåp, nummer 68, utan framför skåp 73. Jag hade kommit för sent för att hinna se vad som hänt. Min starka gissning var snabbt att någon kastat in honom i skåpen så att han tappat alla sina saker. Bara för att han var som han är. Jag såg hans slitna väska som låg på golvet framför hans röda gamla trasiga skor som han borde ha slängt för länge sen.

När Philip såg mig komma i korridoren vid elevskåpen, gav han mig en lidande blick och jag tittade tillbaka på honom, kändes det i hela min kropp hur dåligt han mådde. Det enda jag där i skolan kunde göra då var att nicka ett hej som svar.

Medan jag öppnade mitt skåp och tog fram mina böcker, såg jag i ögonvrån att Philip närmade sig mig med långsamma steg. Jag märkte direkt att idag var det inte en vanlig dag. Då skulle han som vanligt kommit fram till mig direkt och låtsas som om inget hade hänt, för att han var så van vid att andra gav sig på honom för den han var. Men idag kom han extra långsamt emot mig med sina långa, smala ben dragande efter sig i släpande steg.

Jag orkade inte titta på honom, för jag kände samma smärta som honom. Jag ville av varje fiber i min kropp få Philip att slippa mobbningen, men det fanns inget jag kunde göra för att all misshandel skulle sluta.

Jag minns tydligt vad jag hörde när jag stängde skåpet och vred på kodlåset så att skåpdörren skulle låsas.

-Ån forsar idag.

Jag vände bara på mitt huvud och tittade rakt in i hans mörka ögon. Jag förstod exakt vad han menade. Vi hade genom vår tystnad pratat med varandra innan. Med den smärtan jag såg i Philips ansikte förvånade det mig egentligen inte att det här var den första hela meningen jag någonsin hade hört Philip säga.

Det var klart att jag visste hur ån forsade, det gjorde den varje dag. Varje dag på väg till skolan gick cykelbanan i en bro över ån. Idag var den speciellt upprörd.

Ingenting var sig likt idag. Det kändes överallt. Det kändes i allt som rörde sig. Man förnam det i varenda doft man kände. Men det vara bara vi som kände det, såg det, bara Philip och jag. Alla andra stannade aldrig upp. Var så upptagna med sig själva. Märkte inget. Ingen annan brydde sig.  Plötsligt lämnade Philip mig ensam vid mitt skåp. Jag vred på huvudet och såg honom gå med allt snabbare steg. Han gick rakt mot utgången, genom skolporten och ut från skolan. Det fanns inget val. Jag visste att jag var tvungen att följa efter honom. Bara jag visste vad han tänkte på. 

Fast jag försökte, hann jag inte ifatt honom. Den sista biten fram till trädet gick jag med långsammare steg än vad jag någonsin tidigare gjort. Framme vid den skrovliga trädstammen, såg jag Philip som redan satt där, längst ut på den kraftiga grenen som hade det virvlande vattnet under sig. Han satt alltid precis där. Vanligtvis när jag såg honom sitta sådär, brukade han ha sin blick fästad ner mot ån, som om han såg något i det mörka vattnet som forsade förbi under honom. Nu satt han med sitt huvud vridet och stirrade rakt in på mig. Jag kände hans djupa blick. Det var som om han suttit sådär med ögonen och bara väntat på att jag skulle komma in i hans synfält.

Jag stod stilla vid trädets rot och betraktade honom där han satt. Någonting i hur han satt, högg tag i mig. Skrämde mig. Men ändå inte.

Han hade benen hängande fritt från grenen ner ut över vattnet. Hans armar såg inte spända ut där de övergick i händerna som höll ett löst grepp runt om vår gren. Philip gungade försiktigt åt sidorna. Först åt höger, sedan vänster. Han gjorde alltid så. Jag tror han tänkte bättre när han gjorde det.

Jag var så nära trädet att jag kunde börja klättra upp. Min blick släppte hans, när jag var tvungen se vart jag satte mina fötter. Fort och vant klättrade upp i trädet och ut på den tjocka grenen, där jag satte mig nära Philip, närmare än vad jag någonsin tidigare gjort.

Vi sa inte ett ord till varandra.

Bara det starka susandet och det frenetiska forsandet från åns vatten hördes.

Nu var det jag som stirrade tomt ner i ån. Samtidigt kände jag hur Philip intensivt försökte fånga min blick. Men det var det sista jag ville nu, titta Philip in i hans mörka, plågade, sorgsna ögon.

Någon gång var jag tvungen att möta hans själs djupa blick, det visste jag mycket väl.

Men inte nu.

Jag var tvungen att tänka, och det fort. Hela min tankeverksamhet var fokuserad på att förlänga tiden fram till det avgörande ögonblicket så långt som det var möjligt. Philip förstod mig, det kände jag inom mig. Men den här gången lät han mig inte ta den tid jag behövde. Det brukade han alltid annars göra. Men inte idag.

Han strök mig lätt på kinden med utsidan av sin iskalla hand.

Långsamt, mot min vilja, tvingade jag mig själv att möta hans blick.

På ingen tid alls såg jag alla minnesbilderna i hans ögon. Varenda gång han blivit misshandlad och missförstådd av lärare, elever och till och med sina egna föräldrar. Varje gång som han suttit och tittat ner i ån och tänkt.

Massor med bilder fladdrade förbi i Philips ögon. Som om jag såg hans inre film i ögonen. Alla ögonblick han mindes från sitt liv. Allt hemskt som hade hänt honom.

Min enda tanke var att sista bilden han såg var något bra. Något bra han skulle minnas och ta med sig. Bilden av mig.

Jag blinkade till en gång. En tår klipptes av från tårkanalen och gled kyligt nedför sidan på min näsa. Inom mig fanns en kuslig värme. Ändå kändes kylan från tåren, den gled ner på min läpp och gav mig en förnimmelse av salt smak. Som saltet i hans sår, tänkte jag.

Vi såg på varandra. Philip tog försiktigt och varligt tag om mina händer.

Viskande i dånet från vattenbruset hörde jag honom säga:

”Jag älskar dig, Rasmus.”

Det var den andra mening jag hörde honom säga. Det skulle bli den sista.

I samma ögonblick som han sagt de fyra orden till mig, släppte han taget om mina händer och lät sig falla ut från grenen och ner i den starkt forsande ån.

Jag såg honom som i slowmotion falla genom luften och ner mot valsarna i åvattnet.

Inget hördes när han slog huvudet i den hårda stenen som satt fast i åbotten.

Jag såg hur hans ögon slocknade när han förlorade medvetandet.

Som förlamad följde mina ögon Philips livlösa kropp, när den drogs med i det forsande, kalla vattnet.

Det sista jag såg var när hans kropp försvann ner i djupet och slukades av vattnet som forsande virvlade förbi ovanför, sjönk ner i farten under vattnet.

Då kände jag hur tårar rann nedför mina kinder, ned förbi munnen och sedan droppande lämnade mitt ansikte och ensamma föll i ån under mig, där Philip försvunnit bort, dött. Tillsammans med min gråt, växte en önskan fram inom mig:

Hoppas mina tårar når fram till dig, sätter sig fast på dig. Finns hos dig, så att du alltid kommer ihåg mig. Alltid minns hur mycket du betyder för mig. Kommer att betyda för mig. Även om du är borta nu. För all tid. För evigt.

”Jag älskar dig med Philip”, sa jag rakt ut i luften så viskande lågt, att jag knappt hörde mig själv.

Jag visste att mina ord skulle nå honom.

Philip hade försvunnit iväg i ån, bort från vårt träd, bort från vår gren, bort från mig, bort från allt.

Men hans själ skulle för alltid finnas i mig.

Leva med mig.

Isabelle Karlsson