BERÄTTELSER.

Blodet sprutade ur såret medan han sakta släpade sig mot friheten. Han blev svagare, kunde riktigt känna hur livskraften rann ur honom och hur tomt och ensamt det skulle bli. En tår lämnade ögat, inte för att smärtan kom som naglar under revbenen, utan för hans ovisshet om döden. Vart skulle han nu? Den frågan skulle kunna ta död på honom, om inte det öppna såret gjorde det först. Han som inte hade trott på gud utan som hade gått genom livet med sin egen tro, på sin egen styrka och på vetenskapens teori. Men som nu kände behovet av närhet och någons beskydd. Någon som kunde skydda honom mot det han visste väntade.

Det rann som en bäck ner längs halsen. Innan hade han kunnat känna blodets värme men nu kände han ingenting längre. Det var som om inget hänt, som om alla ljud från olyckan var helt borta. Han såg förvirrade, rädda ansikten runt omkring sig som rörde på läpparna, forma ord han inte kunde höra medan hjärtat bultade energiskt. Han förstod dem inte. Solen lyste igenom trädtopparna och en liten solstråle letade sig fram till honom.

Varför gick det så sakta att krypa, så segt? Det var som att sitta fast, hur mycket man än kämpar händer inget. Hans händer kunde inte längre styra kroppen och hans styrka var som försvunnen, uppäten av döden. Han fattade ingenting.

Han hade kört den lilla blåa bilen som vanligt. Lite för fort men inte tillräckligt för att få böter, bara så där fort som hans barn tyckte var roligt. Han hade korsat Kyrkogatan som han gjort hundra gånger tidigare, sedan hade det smällt. Han hade aldrig kunnat tänka sig att det skulle bli en sådan enorm smäll. Bältet hade lossnat och han hade inte förstått att han flugit genom rutan förrän han såg den grusade marken flera decimeter under sig. Även fast allt hade hänt på ett ögonblick, var det det längsta i hans liv. På några sekunder hade han sett hela sitt liv fladdra förbi hans ögon, 35 år, bortblåst. Han hade hört flera smällar innan allt hade blivit tyst. Så tyst.

Alla nyheter om alla människor som dött eller skadats och alltid har man trott att det aldrig skulle hända en själv. Men nu låg han där med blod över hela kroppen och känslan av knivar i ryggen.

Han kröp sakta på den grusade vägen med ena handen över halsen. Det gick inte att hålla emot längre, blodet rann igenom fingrarna. Han lade sig ner och tittade på människorna som sprang runt honom.  Han vred huvudet och såg sina fötter. Hans ansikte förvreds i chock. De bara låg där. Obrukbara, blodiga och förvridna. Paniken steg honom åt huvudet. Han försökte forma ljud men det kändes som han aldrig hade talat innan, han visste inte hur han skulle göra. Han försökte hålla tårarna inne, men fanns inget han kunde göra. Tårarna rann över i de vattenfyllda ögonen.

Folk sprang över platsen men ingen stannade hos honom. Han hade så gärna velat ha någon hos sig, någon som sa att det skulle ordna sig, även om det kanske inte gjorde det.  Någon som kunde nypa honom i armen och väcka honom. Men de sprang bara förbi.

Han såg en ung flicka ligga livlös en bit bort. En man skakade henne i sitt knä och grät. Hans armar låg runt hennes hals, hon såg så fridfull ut. Han kände sig så dum men han ville skrika åt honom. Hon är död! Hon kommer inte tillbaka! Han lade ner huvudet och vände bort det åt andra hållet, bort från sin gråt. Det är alltså så här det är. Man dör ensam, helt ensam. Ingen vid ens sida att ta farväl av. Han släppte taget med handen för halsen och en stor pöl bildades på asfalten. Var är ljusskenet? tänkte han. Var är han nu då? Tunneln av ljus? Mannen med det långa skägget? Det började svartna för ögonen.

Plötsligt var hon där, slet honom i kragen. Han tittade upp. Hon kom! Hon kom verkligen! Min älskade fru och jag som trodde du lämnat mig att dö själv. Han kunde inte höra henne, men se hennes tårögda ansikte. Hon skrek åt honom och han började på nytt gråta. Med en liten livsgnista formades hans läppar till ett glatt ansikte. Han såg på hennes vackra händer, de händer som så många gånger strukit honom över kinden. Han kunde inte känna dem men fantiserade om hur det borde kännas och log mellan tårarna. Hon kramade honom mot sitt bröst och skrek. Han ville säga åt henne att akta blusen från blodet men han harklade sig bara, han var så glad. Nu kunde han dö, i hennes armar spelade det inte någon roll, hon var hans allt.

Han sträckte upp sin arm och torkade bort hennes tårar som rann ner längs med hennes rosenröda kinder. Han log och formade orden. “Jag älskar dig”, sedan lade han huvudet i hennes knä och ögonen blev som cementblock, som bara blev tyngre och tyngre.

Den lilla flickan mötte honom, tog hans hand, och sa att hon inte ville vara ensam. Han satte sig ner på knäna som var hela. Han kände ingen smärta längre, bara ett enda stort lugn. ”Vi tar hand om varandra du och jag, ditt liv har bara börjat”, sa han och tog hennes hand i sin. Hennes blanka blå ögon tittade in i hans mörkbruna och hennes torra läppar formades till ett leende. Hon visste att det skulle bli okej. De vandrade bort. Det var ingen tunnel av ljus, tänkte han, ingen gubbe i vit rock. Bara en känsla av totalt lugn. Han hade inte ont, han visste hur man pratade och han behövde inte kämpa sig fram med handen över halsen. Han kände bara trygghet, eftersom han visste att det här inte var slutet utan början på något nytt.

Ingrid Jonsson