Ett gäng med idioter, del 3

Berättelser

Jag kommer på mig själv med att stirra fascinerat på tjejen, hon har någonting extra inom sig. Jag beundrar henne för hur hon vågar bete sig mot Andrew, jag har många gånger tänkt att jag ska stå upp mot honom och berätta att det han gör, det vi gör, är fel. Men jag har inte gjort det, jag är för feg.

Medan jag stirrar på henne ser jag hur hennes ansiktsuttryck förändras, från ett oläsligt och kallt till ett utmanande med ett lekfullt flin och en glimt i ögat.

”Det här har ju varit trevligt men om ni ursäktar mig så har jag en tid att passa”, säger hon med ett sarkastiskt tonfall innan hon armbågar de båda killarna som håller fast henne, i ansiktet. När de förbryllat släpper taget om henne passar hon på och sparkar först den ena och sedan den andra mellan benen. Hon börjar springa allt vad hon har mot den lilla ljusa öppningen till torget där det vimlar av människor och där hon blir oåtkomlig för oss.

*

Det känns som om jag springer i en tunnel, desperat efter att komma till ljuset i slutet av tunneln, till friheten. Men jag springer inte i någon tunnel, jag springer i en vanlig gränd men jag springer för mitt liv. Jag är inte den typen av tjej som befinner sig i mörka mystiska gränder som stinker av tobak och vem vet vilka andra droger. Den gränd som jag befinner mig i är helt vanlig och används av många som en genväg. Det är förmodligen på grund av de tjocka molntäckena som konstant ligger över våran stad som får det att se mörkt och hotfullt ut mitt på ljusa dagen. Men jag vet att om jag bara kommer ut till torget så blir allt bra.

Jag spurtar när jag uppskattar att det är fem till tio meter kvar, men jag är väldigt dålig på att uppskatta avstånd så jag har egentligen ingen aning. Jag borde ha gått på de obligatoriska idrottslektionerna för då hade jag kanske haft någon kondition eller styrka, men jag kände inte för det och skolkade helt enkel. Något som jag ångrar nu, men gjort är gjort och man för leva med konsekvenserna av sina beslut.

Något hårt dunsar till mot min rygg och marken kommer rusande mot mig. När huvudet slår i asfalten dansar svarta prickar framför mitt synfält men jag vägrar svimma nu. Jag ryser vid blotta tanken på vad de skulle kunna göra med mig när jag är medvetslös.

Jag tvingar bort de svarta prickarna och ser mig omkring, jag ligger på marken och alla killarna i gänget står runt mig och tittar ner på mig med förväntan i blicken. Jag ser att vi inte är lång ifrån torgets ljusa öppenhet men tillräckligt långt in i gränden för att smälta in som skuggor. Jag ligger stilla ett ögonblick innan jag gör en ansats att resa mig, men det är allt jag hinner innan jag får en hård spark i magen.

”Å vart tror du att du ska? Vi är inte klara med dig än på ett tag”, viskar ledaren innan han ler nästan ömsint och säger ”Det här kommer kanske göra lite ont”.

Plötsligt känner jag hur sparkar haglar över mig från alla håll och kanter, jag sträcker upp armarna över huvudet och kurar ihop mig som en liten boll. De fortsätter sparka i vad som känns en evighet innan min kropp blir slapp och jag faller ner i ett mörkt avgrundsdjupt hål.

*

Jag ser hur hon blir slapp under våra fötter och en förunderlig vrede, större än jag någonsin känt förut griper tag i mig när jag ser henne ligga där helt livlös. Så fort Andrew såg att hon hade förlorat medvetandet höll han upp handen och misshandeln upphörde.

”Det räcker, vi vill ju inte att hon ska gå miste om det roliga som komma skall”, alla utom jag stämmer in i hans vassa skratt.

Jag kallar till mig en av de nyaste rekryterna och ber honom att hämta tjejens tillhörigheter. Inte så att Andrew ska få nöjet att hitta någon information eller riva sönder alltihop utan för att jag måste få veta hennes namn.

Thea Mikaelsson

Inga kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Berättelser
”Livesändningen” av Emma Lewin (Åttologin, plats 1)

Everlyn sitter på sin stökiga bäddsoffa i det lilla rum som ska föreställa en lägenhet. Framför henne står den knastrande, lilla Tv:n och med vidöppna ögon och gapande mun reser hon sig långsamt upp.  Personen hon tvingas dela rum med hulkar och snyftar högt. Men Everlyn har inte tid att …

Berättelser
”Efter det som var före” av Thea Mikaelsson (Åttologin, plats 2)

Jag tittade upp mot himlen som så många gånger förr, jag kunde känna hoppet inom mig slockna, som det gjorde varje gång. Ändå fortsatte jag att göra det. Jag vet inte vad jag förväntade mig att se där som jag inte redan sett förut. Men den gråa himlen täckt av …

Berättelser
”Vaken” av Natalie Eriksson (Åttologin, plats 3)

– Hallå klassen! ropade min historielärare Malin när hon kom in i klassrummet. Hennes stora leende lyste upp och värmde det kalla rummet med sina kliniskt vita väggar och hårda stolar.  – Jag vet att ni är lite trötta efter påsklovet, fortsatte hon. Men försök i alla fall att hålla …