BERÄTTELSER.

Under en kort stund känner jag en så underbar känsla av rädsla. En sådan rädsla som kittlar i magen, som på en berg- och dalbana. När jag landar omringas jag av kallt vatten och jag känner mig så fri. Jag har alltid älskat att simma, men det här är första gången jag dyker från en klippa. Jag kommer ganska långt ner, men vattnet är grumligt och allt jag ser är en blågrön röra. Jag skulle vilja stanna här nere, gå runt på sjöns botten och bara njuta av röran. Men jag kan inte hålla andan hur länge som helst. Så jag simmar uppåt och när mitt huvud kommer över ytan hör jag Milla ropa.

“Bravo Karro! Vi började tro att du drunknat eller något!”

Jag skrattar och skakar på huvudet. Jag simmar ut lite och börjar flyta. Jag hör hur mina andra kompisar hoppar ner för klippan. Det här är nog första gången på länge som jag känner mig så här lugn. Lovet har precis börjat och skolan har varit jävligt jobbig i år. Så känner jag plötsligt hur något under ytan försiktigt stryker mot min rygg som känns precis som fingrar.

“Ha ha Elias! Väldigt kul!” säger jag, och hoppas att han är där.

Men snart ser jag att Elias är borta vid klippan och precis ska hoppa i. Alla andra är där också.

Jag vänder mig snabbt om för att kolla efter vad det nu var som rörde mig, men jag ser ingen där. Jag ryser till och simmar snabbt tillbaka till klippan. Milla börjar skvätta vatten på mig och då struntar jag i det, det var säkert bara sjögräs ändå.

När mörkret faller och vi fixat med tälten gör Elias upp en lägereld och vi sätter oss ner.

“Ska vi berätta spökhistorier?” frågar han.

“Ja!” ropar jag. Milla nickar.

Alla berättar varsin spökhistoria, men ingen är särskilt läskig. Förutom en som Milla berättar. Den handlar om sirener. Farliga varelser som lurar ner människor i vattnet genom att maskera sig som vackra kvinnor. Det var något om en siren som lurade ner ett par tonåringar i vattnet.

Efter det går vi och lägger oss.

“Du Milla?” säger jag.

“Mmm”

“Den där sagan, om sirenen, den var inte sann va?”

“Jag vet inte” säger hon. “Min farmor berättade den för mig.”

“Var hon tjejen som överlevde?”

“Det är vad hon säger. Men jag kan ju inte veta. Gå och lägg dig nu, jag är trött.”

“Okej, godnatt.”

“Natt.”

Men jag kan inte somna. Jag är inte rädd längre, men min hjärna vill bara inte somna. Jag bestämmer mig för att gå ut och få lite frisk luft.

Luften utanför är kall. Stjärnorna lyser på himlen och månen är full. Jag sätter mig i sanden och tittar ut över sjön. Vattnet är helt becksvart. Vågorna rör sig så lugnt, och man hör inget annat än havet och syrsorna. Jag stänger ögonen en stund, och börjar humma.

Jag vet inte när jag slutar, men efter ett tag märker jag att jag inte längre hummar. Fast melodin fortsätter. Jag öppnar ögonen, och ser någon bredvid mig. En tjej i min ålder, med skinn vitt som snö och indigofärgat hår. Hon sitter bredvid mig med ögonen stängda och fortsätter humma. Det känns som att jag borde vara rädd, men jag allt jag kan känna är ett tyst och mjukt lugn. Tills hon öppnar ögonen.

De är becksvarta, precis som havet framför oss. Hon kollar på mig och en del av mig blir livrädd. Men resten fortsätter vara helt lugn. Kroppen märker ingen skillnad.

“Hej” säger hon.

Hennes röst är mjuk, vänlig och underbar. Men det finns en ton där som ger mig gåshud.

“Hej” säger jag.

Hon ler ett leende lika vackert som månen.

“Kom. Jag vill visa dig någonting.”

Jag vill säga nej, det vill jag verkligen. Hon verkar verkligen inte som någon man kan lita på. Men min kropp har slutat lyssna på min hjärna. Hon ställer sig upp och börjar gå. Och som en docka följer jag efter henne.

Hon börjar långsamt leda mig ner i det svarta, iskalla vattnet.

Jag känner hur vattnet stiger uppåt och snart har vattenytan nått mig över huvudet. Min hjärna får panik, men jag stannar som jag är. Flickan går fram mot mig och sätter sina läppar mot mina. Så känner jag hur mina lungor töms på luft.

Och fylls med vatten.

Efter det blir allt mörkt.

Tyra Öqvist