BERÄTTELSE.

Efter många misslyckade kast gav jag upp och satte mig ner på piren. Isak hade fått lite småfisk men inget imponerande, trots det fortsatte han ivrigt. Nu kände jag hur det började blåsa på. Man såg nu som en vägg av mörka moln som snabbt åkte in över viken. Då och då blinkade det till och bara någon sekund senare hördes höga buller. Jag ångrade nu att vi inte gått tidigare. Även Isak hade lagt ifrån sig fiskespöet och började plocka ihop sina saker. Nu kände jag även vattendroppar i ansiktet.

När alla saker var ihopplockade började vi snabbt röra oss mot stugan. På vägen dit hade vi inte tänkt på hur tätvuxen många delar på udden faktiskt var. I regnet och blåsten blev det ännu svårare att ta sig genom tillbaka till stugan. Vi hade precis kommit genom ett av de värsta partierna när ett högt brak hördes framför oss. Ett stort träd hade fallit över stigen. Jag ropade till Isak att vi var tvungna att vända tillbaka och hitta en annan väg. Jag kunde se på honom hur rädd han var och själv var jag inte heller så lugnt.

Det fanns inte många fler vägar att ta eftersom det just var så tätvuxet. Men en väg till fanns det, den var dock mycket längre och på flera ställen var man tvungen att klättra över diverse staket och stenar. Just nu hade vi inget annat val än att ta den vägen istället. Isak tvekade först men efter en kort stund insåg han väl att vi faktiskt inte hade något val. Både jag och Isak var helt genomvåta nu. Vi hade med oss jackor men ingen av de stod emot regn särskilt bra. 

Ända sen vi kom hit hade någonting känts lite konstigt. Uddens känsla brukar vanligtvis vara lugn och välkomnande, men nu var det motsatsen. Man kände sig iakttagen vart man än gick och allt kändes väldigt fientligt. Jag inbillade mig hela tiden att det stod något i snårskogen och mörkret som stormen gav gjorde inte känslorna bättre. 

Efter vi gått en bit till insåg vi att vi inte skulle kunna bära med oss fiskespöna och de andra sakerna mycket längre. Isak kom med idén att lämna allt som inte var viktigt vid en sten, så att vi kunde komma tillbaka och hämta de nästa dag. 

Plötsligt frös Isak till. Jag skulle precis fråga vad det var han höll på med när jag såg den. En siluett av någonting stående på bakbenen stod vid kanten av skogen och stirrade på oss. Innan jag ens hann reagera började den röra sig mot oss. Ju närmare den kom desto mer av den såg jag. Den var minst dubbel så hög som mig och Isak, med långa och smala ben och armar som släpade längs med marken när den gick. Jag hann inte uppfatta något av dens ansikte innan Isak slet tag i min arm och började springa.

Varje gång ett ljud hördes bakom oss ökade rädslan. Mitt ända mål i den stunden var att få mig och Isak så långt bort som möjligt från den där varelsen. Jag vågade inte vända blicken bakåt, eftersom det hela tiden kändes som att den var precis bakom oss.

Vi sprang mot bondens gamla lada som jag visste låg i närheten. Den var sönderfallen och övergiven men i den situationen var det vårt ända alternativ. Den hårda vinden och regnet slog oss fortfarande i ansiktet och gjorde det svårare för oss att se vart vi sprang. Jag gjorde allt för att ingen av oss skulle råka snubbla på någonting, men terrängen var inte den bästa och överallt fanns det rötter eller stenar som var på precis rätt ställe för att fälla någon som inte var uppmärksam.

Framme vid ladan började vi direkt slita och dra i den tunga dörren. Vi insåg snabbt att vi var tvungna att hitta en annan väg in, och vi hade bråttom. Utan att jag märkt det, hade Isak sprungit runt ladans hörn. Han ropade på mig att jag skulle komma och hjälpa honom med något. När även jag kom runt hörnet såg jag vad han hade hittat.

Det fanns ett litet fönster ungefär 3 meter ovanför marken, Isak hade börjat ställa gamla trälådor och annat skrot under fönstret och nu behövde han hjälp med ett stort traktordäck.

När däcket väl var på plats hade vi en tillräckligt stadig hög för att kunna ta oss upp utan några större svårigheter. Jag erbjöd mig att gå först för att testa stabiliteten av den men Isak var redan halvvägs uppe innan jag hann prata klart.

Inne i ladan var det mörkt och fuktigt. Fönstret vi kommit in genom visade sig leda ut från något typ utav loft. Det fann inte jättemycket saker där uppe förutom några gamla höbalar och en och annan råttfälla. Vi gick och satte oss i ena hörnet bakom några av de största balarna.

Varken jag eller Isak vågade säga ett ord till den andra. Vi hade ingen aning om hur länge vi skulle behöva sitta där eller hur vi skulle veta när vi kunde gå. Efter allt som hänt under de senaste timmarna var vi båda två helt slut, Isak hade lagt sig på golvet för att vila en stund och jag ville inget hellre än att följa hans exempel. Trots det valde jag att hålla mig vaken, jag vågade inte riskera att varelsen skulle komma utan att vi märkte det.

Sofia Fröding