C: 2 Del 16 Lumas

Berättelser

BERÄTTELSER.

Del 16 Lumas:

“Tänker du fortfarande inte tala med mig?” frågar jag ut i mörkret i det nedsläckta tält 12. Jag möts av tystnad. Alltid tystnad. “Det har gått veckor nu, vet du”, försöker jag och makar mig närmare sängkanten. Tystnad. Jag suckar och lutar mig tillbaka. Det är hopplöst.

Ända sen medlemmarna från den inre cirkeln besökt lägret, har Jasmine varit så tillbakadragen. Hon har knappt sagt ett ord till mig på veckor, mot alla mina försök att starta en konversation. Jag ser henne prata och skratta med andra i gruppen, men så fort jag närmar mig tystnar hon och drar sig undan. Jag förstår inte vad som hänt som fått henne att undvika mig som pesten.

“Jag tänker inte sluta tills du pratar med mig”, slänger jag ur mig i hopp om en reaktion. Jag får ingen.

Jag blundar i några minuter, tvingar mig själv till sömns, men irritationen håller mig vaken. Jag grymtar och slänger filten av mig. Värmeböljan som dragit genom landet verkar ha kommit för att stanna och jag är i stort behov av frisk luft.

Jag lämnar ljuset släckt när jag smyger ut ur tältet och ut i den mörka natten. Varenda tält i lägret är nedsläckt och det enda ljuset kommer från stjärnorna och den ständigt brinnande lägerelden på andra sidan lägret. Röken från de heta lågorna stiger upp från över tälten som en vällande skogsbrand, men jag tvivlar inte på att den är välbevakad.  

Jag hör klirrandet från trampande stövlar mot marken och inser att de är nattvakten som är ute på sin vanliga rutin. Jag känner inte för att bli påkommen, så jag backar undan, längre och längre in i skuggorna. Knappt en minut senare passerar han och jag släpper ut en lättad suck. Jag känner mig helt utpumpad av någon anledning och mina tankar söker sig till ett bekant blått vatten och forsande vattenfall. Jag kan knappt föreställa mig hur den vackra sjön speglar sig nattetid, upplyst av endast månen och stjärnorna.

Sjön ligger bara några minuter bort från arenan, frestar mina tankar. Jag är tillbaka innan någon ens hunnit inse jag vart borta. Jag behöver ingen mer övertygelse än så och smyger ut i mörkret.

*

Jag borde ha tagit med mig en lykta, eller en fackla. Någonting för att lysa upp den knaggliga stigen. Jag har redan snubblat ett halvt dussin gånger över rötter och stenar och gått in i tillräckligt med träd och buskage för att få mig på synnerligen dåligt humör.

Det är ett under att jag ens hittar till sjön under dessa förhållanden, hur många gånger jag ens besökt den de senaste veckorna.    

Utmattad och mörbultad klär jag av mig. Kläderna lägger jag på en sten nära vattnet och när jag står här, ensam och naken, och i mörker, kan jag inte låta bli att känna mig sårbar och övervakad. En ilning far genom min ryggrad när en känsla av obehag drar genom den svala vinden från bergen. Jag överväger att ta på mig kläderna igen och återvända redan nu, men min envishet håller mig kvar. Jag borstar bort motviljan och kliver i vattnet innan jag hinner ändra mig.  

Jag låter mig sjunka tills fötterna rör vid golvet, ögonlocken stängda så jag lever i komplett mörker under vattnet. Jag stannar tills hela kroppen krampar i behov av luft. De bankande lungorna får mig att kvickna till och jag simmar upp och bryter vattenytan. Jag tar snabba andetag och ser mig omkring. Syrebristen leker med mitt huvud och får mörkret från mellan träden att ta form och väller ut som dimma. Jag blinkar och sekunder senare drar sig mörkret tillbaka.

Jag stannar kvar i några minuter, väntande på att mörkret ska krypa sig närmare igen. När det inte händer går jag tillbaka till min simtur.

Jag flyter på den blanka ytan, påväg dit strömmen tar mig i full harmoni. Precis som jag trott är det här den perfekta utsikten över stjärnorna. De täcks inte av moln eller stigande rök som borta vid lägret, utan lyser som de hetaste av eldar.   

När jag tittar upp mot himlen minns jag en historia min mor alltid brukade berätta, precis innan jag gick till sängs.

Vet du hur stjärnorna kom till på natthimlen? brukade hon fråga. Hur många gånger jag än hade hört historien svarade jag alltid; Nej, hur?

Och det var när hon började berätta. Berätta om en ensam kung som levde i sitt kungarike för länge, länge sedan. ‘Han hade allt han ville ha; rikedomar, makt och land. Men inte en sak, inte kärlek. Lumas, den gamla guden över kärlek, såg hans lidande. Med sina krafter tog han en droppe solljus, lånat från gudinnan Mala, och skapade en kvinna av den. Kvinnan fick namnet Helena, och skickades ut av Lumas till Kungens rike. Kungen blev genast förälskad i kvinnan av solljus, och bad henne att gifta sig med honom. Hon tackade genast ja, och blev krönt drottning snart efter.

De levde sina liv, deras kärlek lika stark för varandra sen dagen de träffades, till deras sista natt tillsammans. Helena hade sjunkit i en svår, obotlig sjuka. Läkare och helare från hela världen hade skickats för att läka henne, men till ingen nytta. Under den natten satt kungen ensam med henne, han såg hur allt liv sakta bleknade från hennes ögon och visste att hon snart skulle vara borta. Han bad en sista bön till Lumas, bad honom att skona hans älskade. Guden kunde inte göra någonting i dödens namn, men när Helenas själ tillslut lämnade hennes kropp, förvandlade Lumas henne till den första stjärnan. Hon skulle för alltid leva vidare på den tidigare tomma natthimlen. Och konungen kunde varje kväll till morgon titta upp mot stjärnan och känna sin soldrottnings närvaro där uppe.

Efter det fortsatte tappra och älskade själar att förbli nya stjärnor på himlen, så att de kunde för alltid finnas kvar och lysa upp natten i det kalla mörkret.’

Att lyssna på historien fick mig alltid att falla in en stillsam frid, men nu…

“Cassendra?”

Fortsättning följer i del 17

Emma Nikula

Inga kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Berättelser
”Livesändningen” av Emma Lewin (Åttologin, plats 1)

Everlyn sitter på sin stökiga bäddsoffa i det lilla rum som ska föreställa en lägenhet. Framför henne står den knastrande, lilla Tv:n och med vidöppna ögon och gapande mun reser hon sig långsamt upp.  Personen hon tvingas dela rum med hulkar och snyftar högt. Men Everlyn har inte tid att …

Berättelser
”Efter det som var före” av Thea Mikaelsson (Åttologin, plats 2)

Jag tittade upp mot himlen som så många gånger förr, jag kunde känna hoppet inom mig slockna, som det gjorde varje gång. Ändå fortsatte jag att göra det. Jag vet inte vad jag förväntade mig att se där som jag inte redan sett förut. Men den gråa himlen täckt av …

Berättelser
”Vaken” av Natalie Eriksson (Åttologin, plats 3)

– Hallå klassen! ropade min historielärare Malin när hon kom in i klassrummet. Hennes stora leende lyste upp och värmde det kalla rummet med sina kliniskt vita väggar och hårda stolar.  – Jag vet att ni är lite trötta efter påsklovet, fortsatte hon. Men försök i alla fall att hålla …