Ett gäng med idioter, del 2

Berättelser

BERÄTTELSE.

Jag hör visslingen men unnar mig inte att titta bakåt för jag vet redan vad jag ska få se. Jag hör fotstegen bakom mig och jag förbannar tyst min cykel för att den inte går fortare. Plötsligt kommer en av killarna in i kanten av mitt synfält och jag försöker trampa ännu fortare än vad jag redan gör. Men istället för att få cykeln att gå snabbare råkar jag tappa fotfästet på pedalen för några sekunder och det är allt killen behöver. Det går inte i slowmotion som det gör på film, ena sekunden är jag på cykeln och i nästa ligger jag på marken och kippar efter luft. Tjockskallen har sparkat undan mitt bakhjul så att jag har kastats handlöst av cykeln. Jag försöker resa mig upp för att kunna ta mig härifrån utan fler skador, men kroppen protesterar vilt mot mina ansträngningar. Jag känner hur tårarna bränner bakom ögonlocken men jag vägrar ge dem tillfredsställelsen att se mig gråta, att se mig svag.

Starka armar grabbar tag i mig och drar upp mig på fötter, inombords skriker jag av smärta. Men utåt sett ser jag bara rasande ut, vilket jag också är. “Släpp mig, jag bits”, morrar jag ursinnigt men får bara hånflin som respons när de börjar dra mig tillbaka till gruppen med idioter. Jag stretar emot, sparkar och muttrar den ena grova svordomen efter den andra i protest. Men killarna är starkare än vad de ser ut och ignorerar mig totalt hela vägen fram till den långe som ställt sig i min väg.

                            *                       

“Inte så tuff nu va?”, säger Andrew och släntrar kaxigt fram till henne där hon i princip hänger i killarnas grepp.

“Jag är ändå tuffare än dig, du vågar ju bara prata med mig om dina vänner håller i mig. Du är rädd för att en tjej ska slå dig, och det borde du vara för jag slår hårt.”

“Ska vi inte gå och snatta lite, vårt högkvarter behöver lite nya prylar” utbrister jag med lätt uttråkad röst.

Jag hoppas att jag kan utnyttja mitt inflytande som Andrews högra hand för att få bort tankarna från tjejen.

“Vi har ju en sån rolig tid tillsammans”, säger han och tar tag om hennes haka. Hon spottar honom rakt i ansiktet. Jag ser hur han lugnt och kontrollerat torkar bort spottloskan ur ansiktet, och jag känner honom så väl att jag vet med säkerhet att han är förbannad.

Tjejen hade korsat en gräns när hon har fått honom att se löjlig ut inför gänget, nu kan ingen prata sans med honom. Jag ber för tjejen, ber att hon inte ska fortsätta vara så upprorisk. Jag vet att han vill kväva hennes låga som brinner så klart, jag har sett det förut, hur mycket han njuter av att se tjejer bryta ihop. Men det är något speciellt med henne, det är som att ju mer han försöker släcka lågan desto starkare brinner den.

                            *                              

Jag såg det inte komma, jag bara kände den brännande smärtan som hans käftsmäll lämnade efter sig. Det gör ont, han hade inte hållit igen med sin styrka men trots att det gör ont ler jag. Jag hånler honom rätt upp i ansiktet. Jag ska inte låta honom få nöjet att knäcka mig så som han säkerligen gjort med många andra.

”Med tanke på hur du behandlar tjejer är det inte konstigt att du aldrig haft några, de praktiskt taget flyr ifrån dig.”

Jag såg hur killen som ville att de skulle snatta drar på munnen, jag hoppas att jag har träffat en öm punkt. Killen, som jag förmodar är den gängliga idiotens högra hand, går under namnet Jasper. Det är någonting speciellt med honom, han verkar inte njuta av ”föreställningen” lika mycket som de andra. Fast det kanske han gör, han är bara bättre på att dölja än de andra i gänget som praktiskt taget knuffar varandra för att få den bästa platsen.

”Du verkar stum, inte van vid att tjejer käftar emot? Inte van vid att de har en egen vilja?”

”Vad jag är van vid är att alla vet vem som bestämmer, men jag kanske kan förlåta dig om du ber”

”Hellre hoppar jag från en klippa än att be om någonting.”

”Det kan vi säkert ordna”

Jag ryser när jag seg in i hans ögon och förstår att han menar allvar, han kommer knuffa ner mig från en klippa om det roar honom. Hans ögon är märkliga, de är svarta som natten och är skrämmande tomma på känslor. Han har inget kvar att förlora vilket gör honom farligare än någon annan jag mött.

Men jag menar också allvar, jag kommer inte be för någonting, inte ens mitt liv.

Thea Mikaelsson

Inga kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Berättelser
”Livesändningen” av Emma Lewin (Åttologin, plats 1)

Everlyn sitter på sin stökiga bäddsoffa i det lilla rum som ska föreställa en lägenhet. Framför henne står den knastrande, lilla Tv:n och med vidöppna ögon och gapande mun reser hon sig långsamt upp.  Personen hon tvingas dela rum med hulkar och snyftar högt. Men Everlyn har inte tid att …

Berättelser
”Efter det som var före” av Thea Mikaelsson (Åttologin, plats 2)

Jag tittade upp mot himlen som så många gånger förr, jag kunde känna hoppet inom mig slockna, som det gjorde varje gång. Ändå fortsatte jag att göra det. Jag vet inte vad jag förväntade mig att se där som jag inte redan sett förut. Men den gråa himlen täckt av …

Berättelser
”Vaken” av Natalie Eriksson (Åttologin, plats 3)

– Hallå klassen! ropade min historielärare Malin när hon kom in i klassrummet. Hennes stora leende lyste upp och värmde det kalla rummet med sina kliniskt vita väggar och hårda stolar.  – Jag vet att ni är lite trötta efter påsklovet, fortsatte hon. Men försök i alla fall att hålla …