BERÄTTELSE.

Jag ser hur ett gäng med idioter till killar står och hänger precis där jag måste cykla förbi, inom mig känner jag en stark lust att bara vända om. Fast varför skulle jag vända om? Jag har lika stor rätt att vara här som de, jag kanske har större rätt eftersom de förmodligen är kriminella och borde vara i fängelset. Jag är ingen ynkrygg som väljer de lätta vägarna i livet, jag står upp för mig själv och min rätt i samhället. Jag börjar trampa snabbare på cykeln, jag är inte rädd jag vill bara ta mig förbi dem så snabbt som möjligt.

                             *                           

“Ser ni den där tjejen på cykeln? Jag slår vad om att om någon av oss ställde sig i vägen för henne skulle han bli påkörd”, säger jag med överlägsen och kaxig röst.

“Vi provar och ser om hon är så tuff som du tror, själv tror jag att att hon är lika mesig, ytlig och omogen som alla andra tjejer i den åldern”, svarar Andrew med ett självbelåtet flin på läpparna.

Killarna i gänget skrattar och verkar gilla idén. Jag kastar en blick på henne och ser hennes beslutsamma min och nästintill krampaktiga tag om styret och jag känner att hon är tuff. Våra blickar möts och i hennes ögon finns ilska och irritation. Jag ler mot henne när jag inser att det är på grund av oss hon känner så men då harhon redan vänt blicken ner mot marken igen.
 

*

Jag ser hur en lång och gänglig kille ställer sig och blockerar den lilla del av cykel och gångvägen som inte blockeras av gruppen med killar. Jag suckar och frågar tyst mig själv varför gud skapade så inkompetenta varelser som männen. Och till skillnad från i berättelserna jag har hört så fick jag ingen uppenbarelse. Jag skrattar befriat för ett ögonblick när jag tänker på att gud förmodligen inte ville erkänna sitt misstag. Men sedan klingar skrattet bort och förs iväg med vinden medan jag bara kommer närmare idioten som står i vägen. Jag vill så gärna köra på honom men jag anar att hans kompisar inte skulle gilla det, fast det vore ju bra kul…

                          *                        

Jag ser hur hon trycker ner bromsen, hårt. Och stannar bara några decimeter ifrån Andrew som vänder sig mot mig med ett självbelåtet flin på läpparna innan han vänder sig mot henne igen.

“Jag och Jasper där borta”, han nickar åt mitt håll, ”slog vad om dig”. Jag ser hur hon himlar med ögonen och jag ler för så brukar jag också reagera på Andrew.

“Han trodde att du skulle köra på mig fast jag visste hela tiden att du inte hade det inom dig”, säger han och tittar nedvärderande på henne med sin blick.

“Jag körde inte på dig för att jag inte ville smutsa ner min cykel med skit”, säger tjejen med betoning på skit och med en upprorisk röst. “Tro inget annat”.

” Vad sa du till mig”? väser Andrew fram mellan tänderna som är hårt sammanpressade.

“Jasså”, säger hon med helt vardaglig röst, du är inte bara oattraktiv utan döv också”.

Jag ser hur chockad Andrew blir av de där orden och innan han hinner reagera har hon vänt cykeln och börjar trampa härifrån. Men han tänker inte ge upp än, han visslar och gör ett tecken med handen som jag känner till väl. Två av killarna ur gruppen spurtar efter tjejen och jag vet att nu kan det bara sluta på ett sätt. Illa.

Thea Mikaelsson