”Yukinoshita, jag kommer in.”

”Har jag inte sagt åt dig att knacka?” suckade Yukinoshita.

”Förlåt, förlåt. Bry er inte om mig och fortsätt med det ni gjorde. Jag tänkte bara att jag skulle titta in och se hur ni hade det.”

Hiratsuka gav Yukinoshita ett generöst leende och lutade sig mot klassrummets vägg. Sen tittade hon fram och tillbaka mellan mig och Yukinoshita. ”Det är bra att ni kommer bra överens!”

Vad fick henne att dra den slutsatsen?

”Hikigaya, fortsätt att fokusera på att rätta till ditt cyniska temperament. Se också till att du behandlar dina ruttna ögon. Jag ska gå tillbaka nu. Se till att ni går hem innan skoldagen är slut!”

”V-vänta!” Jag tog tag i Hiratsukas hand i ett försök att stoppa henne. I den sekunden…

”Aj! Aj aj aj! Jag ger upp! Jag ger upp!” Hon tog något sorts polisgrepp på mig. Och efter att jag gav upp släppte hon mig.

”Åh, det var bara du Hikigaya. Stå inte bakom mig så oförsiktigt eftersom att jag instinktivt kommer använda mina kraftfulla tekniker på dig.”

”Vem är du, Jackie Chan? Är inte du den oförsiktiga? Gör inte det där så plötsligt!”

”Oj vad du var krävande” sa Hiratsuka sarkastiskt. ”Hur som helst, vad är det för problem?”

”Det är du som är problemet, vad menar du ens med ’rätta till’? Det får mig att låta som en juvenil brottsling.”

Hiratsuka tänkte för ett ögonblick.

”Förklarade Yukinoshita inte det för dig? I grund och botten är klubbens huvudsyfte att hjälpa människor lösa sina problem genom att uppmuntra till självförbättring. Jag guidar elever som jag tror kräver självförbättring till denna klubb. Du kan tänka att det är som Hyperbolic Time Chamber från Dragon Ball.”

”Det gjorde det ännu svårare att förstå och visar bara hur gammal du är.”

”Vad sa du precis?”

”Inget alls…” mumlade jag och drog mig tillbaka efter att ha blivit skjuten av det fruktansvärt frostiga ansiktsuttryck hon gav mig.

Hiratsuka suckade medan hon observerade mig.

”Yukinoshita. Det verkar som att du har svårt att rätta till honom.”

”Det är för att han själv inte är medveten om att han har ett problem” svarade Yukinoshita med ett lika kallt ansiktsuttryck som Hiratsuka.

Den här känslan… jag orkar inte vara här en sekund till. Det känns som när mina föräldrar hittade mina porrmagasin i sexan och sa: ’Vi är inte arga, bara besvikna”, vilket kändes värre än om de hade varit arga.

Nej, kanske inte så illa.

”Du har sagt en massa meningslösa saker om att rätta till mig, förbättring, reformation och revolutionära tjejer och lite allt möjligt i ett tag nu, men jag har aldrig riktigt bett om något av det…”

Hiratsuka lade huvudet åt sidan lite i förvirring. ”Hm?”

”Vad säger du? Om du inte förändras kommer du att vara på en nivå som gör det svårt att leva i samhället. ” Yukinoshita tittade på mig som om hennes argument var lika rättfärdigt som ’Kriget är fruktlöst. Lägg ner era vapen.’ ”Det verkar som om din mänsklighet är allvarligt sämre än den hos andra. Vill du inte ändra den delen av dig själv?”

”Det är inte det. Jag vill bara inte ha folk som skäller om att jag behöver ändras, som att de vet vem jag är. Att ändra sig själv på andras ord innebär väl då att man inte längre skulle vara sig själv? Det sägs att jaget är…”

”Att jaget inte är något som kan ses av sig själv objektivt.”

Mitt försök att låta imponerande genom att sno ett ordspråk av Descartes blev avlyssnat och avbrutet av Yukinoshita. Även om jag skulle säga något ganska bra.

”Du försöker bara undvika problemet. Om du inte ändras kommer du inte framåt” sa Yukinoshita. Hon skar ner mig med sina hårda ord. Varför har hon varit så fientlig och retlig? Är hennes föräldrar krabbor eller?

”Vad är det för fel med att undvika? Försök inte att få mig att förändras som en idiot som bara vet en sak. Folk som är så gör saker som att titta på solen och säga: ’Solen som går ner i väster är för intensiv och alla störs av det så snälla, gå ner i öster i framtiden.”

”Du har fel. Var snäll och stanna inom ämnet. Förresten låter du som en imbecill. Solen rör inte på sig – det är jorden som gör det. Känner du inte till den heliocentriska teorin?”

”Det var bara ett talesätt. Om det var en felaktighet så är det du säger också felaktigt. Om jag ändrade mig nu skulle jag väl i slutändan bara förändra mig för att undvika problemet. Så vem undviker egentligen problemet? Om jag verkligen inte försökte undvika problemet skulle jag inte ändra på mig utan vara den jag är just nu. Varför kan du inte bara acceptera mitt förflutna och den jag är nu?”

”…Om det är så skulle det inte lösa några problem eller rädda någon.” När Yukinoshita sa ordet ’rädda’ var hennes ansiktsuttryck av extrem ilska. Jag ryckte till av misstag. Jag var på väg att be om ursäkt genom att ofrivilligt säga ’F-f-f-f-förlåt!’ Att prata om räddning är vanligtvis inget en gymnasieelev gör. Jag förstår verkligen inte vad som driver henne så här långt.

”Lugna ner er båda två.” Hiratsukas lugna ton lättade upp vad som skulle bli, eller snarare, vad hade varit en obehaglig stämning från början. Bara genom att titta på hennes flinande ansikte kunde jag direkt se att hon var fylld av förväntan och glädje. ”Saker har blivit intressanta. Jag älskar plotutvecklingar som den här. Det är lite som en anime, vilket självklart är en bra grej.”

På något sätt var Hiratsuka den enda som var uppspelt. Trots att hon var en ung kvinna var hennes ögon lika exalterade som ett barns. ”Sedan tidernas begynnelse, när två personer kolliderar i rättvisans namn, har det varit vanligt i shounen manga att slåss i en så kallad allt eller inget fight.”

”Men vi är inte i en shounen manga…” Som vanligt brydde sig ingen om att jag var där.

Hiratsuka släppte ut ett rungande skratt, vände sig mot oss och gjorde ett högt tillkännagivande.

”Okej, vi gör det på det här sättet. Från och med nu kommer jag att ta hit elever med problem där de kommer vara under er uppsyn. Båda ni kommer att försöka hjälpa dem på det sätt ni själva tycker är lämpligast. Och det vore bra om ni bevisar er moraliska rättfärdighet mot varandra så gott som möjligt. Vem kan hjälpa flest?! Redo. Kör!”

”Jag vägrar.” Yukinoshita nekade direkt. Hennes ögon hade samma kyla som de som hade blivit riktade mot mig för en liten stund sedan. Men, eftersom att jag höll med henne, nickade jag i samtycke.

Efter att hon hade registrerat vår ovillighet bet hon naglarna i frustration.

”Jag skulle ha sagt dödsmatch…” Hiratsuka hade något dödligt i blicken.

Läskigt.

”Hiratsuka. Sluta bete dig som ett hyperaktivt barn. Det är opassande för någon i din ålder och det är alldeles för olämpligt.” Yukinoshita kastade iskalla, vassa ord som om de var istappar. Jag var inte säker på om Hiratsuka hade lugnat ner sig över huvud taget, men det tog bara en millisekund innan hennes ansikte var färgat rosa i skam. Hon harklade till, som att försöka dölja att hon skämdes.

”O-oavsett! Det enda sättet för att få reda på någons värdighet är genom deras handlingar. Om jag säger att ni ska ha en fight så kommer ni ha en fight. Ingen av er har rätten att säga nej.”

”Det är för tyranniskt…”

Hon är precis som ett barn! Den enda delen av henne som är vuxen är hennes bröstkorg. Och att ha en fight som man förlorar för att det är kul är dumt. Hah. Men om jag får en guldstjärna för mitt försök skulle jag bli nöjd. Att säga att det finns någon mening i att delta i en sån sak är en bekväm och alltför extravagant sak att säga.

Ändå stod det alltför avskyvärda kvinnobarnet med ett sinne fullt av shounen manga och kastade ut sig absurda kommentarer.

”För att ni ska kämpa med era yttersta desperata ansträngning ska jag ge er lite motivation. Vad sägs om att vinnaren kan befalla förloraren att göra vad som helst?”

”Vad, som, helst?!”

Vad som helst kan bara betyda en grej, precis, det. Det kan inte vara något annat än det vad som helst.

Plötsligt kunde jag höra en stol dras bakåt. Yukinoshita hade backat två meter, medan hon omfamnade sin kropp i en sorts defensiv position.

”Att tävla mot den här killen får mig att känna att min kyskhet är i fara. Jag vägrar.”

”Fördomar! Det är inte som att alla gymnasiekillar tänker på sådana olämpliga saker!” Det finns många andra saker som, öh… vänta, jag tänker här! …världsfred? Såna grejer? Annars är det nog inte så mycket annat jag tänker på.

”Ser man på, till och med Yukinoshita Yukino är rädd för något. Är du rädd att du ska förlora?” Sade Hiratsuka med ett illvilligt uttryck. Yukinoshita verkade bli lite kränkt av den kommentaren.

”…Okej. Fast, jag är lite irriterad att jag måste ge upp på grund av ful provokation. Jag accepterar.”

Wow, Yukinoshita är en dålig förlorare. Du kanske undrar hur hon är en dålig förlorare. Jo, faktumet att hon nästan sa: ’Jag kan se rakt igenom dina avsikter’ precis som någon som hatar att förlora.

Hiratsuka flinade brett och ignorerade Yukinoshitas fientliga blick.

”Då är det bestämt.”

”Du har inte frågat om jag accepterar…”

”Jag såg ditt flin och antog att det inte fanns någon poäng i att fråga dig.”

Jag förstår…

”Jag kommer att bestämma vinnaren av den här tävlingen. Självklart kommer beslutet att vara påverkat av min egen åsikt och partiskhet. Tänk inte så mycket på det, utan agera bara följaktligen… det vill säga på ett lämpligt och artigt sätt och gör ert bästa.” Efter att ha yttrat dess ord lämnade Hiratsuka rummet och lämnade en arg Yukinoshita och mig bakom sig.

Det fanns ingenting att prata om. Medan jag stod där, helt orörlig i det tysta rummet, hördes ett ljud som lät som en trasig radio. Det var ett tecken på att en klinga skulle låta. Och efter att en syntetiserad klinga hade låtit stängde Yukinoshita plötsligt sin bok. Det verkade som att den klingan indikerade slutet av skoldagen.

Med det som en signal började Yukinoshita snabbt samla ihop sina grejer för att gå hem. Efter att hon försiktigt placerat sin bok i sin väska ställde hon sig upp. Sedan gav hon mig en hastig blick och gav sig av utan att yttra ett enda ord. Hon sade inte ens ’ses imorgon’ eller ’hejdå’, hon hade bara raskt gått ut. Jag fick inte ens chansen att klaga på hennes extremt kalla mottagning.

Och där satt jag, helt ensam, den enda kvar i rummet. Var idag en dålig dag eller? Jag blev kallad till lärarrummet, tvingad att gå med i en mystisk klubb och blev verbalt misshandlad av en tjej vars utseende är bortkastad på hennes enda gulliga grej av henne – hennes ansikte. Jag har tagit emot väldigt mycket skada.

Borde inte en konversation med en tjej göra en glad? Mitt hjärta sjönk bara i förtvivlan.

Om det ska vara på det här viset borde det vara bättre att prata med gosedjur varje dag istället. De säger inte emot dig och de ler alltid mot dig. Varför föddes jag inte till en hardcore masochist?

Dessutom, varför är jag tvungen att tävla i en sån poänglös fight? Med Yukinoshita som motståndare har jag redan förlorat. Jag undrar om en fight normalt sett skulle anses som en del av klubbaktiviteterna. När jag tänker på klubbaktiviteter tänker jag på någon dålig reality Tv-show.

Om saker fortsätter som de är kommer vi aldrig kunna komma överens.

Hon kommer nog beordra mig på något ohövligt sätt genom att säga något som: ’Din andedräkt stinker, sluta andas i åtminstone tre timmar.’

Som förväntat är ungdomen full inget annat än lögner.

Efter att ha förlorat en basebollturnering under sitt tredje år, gråter de för att verka vackra. Efter att inte ha klarat ett högskoleprov påstår de att misslyckande bara är en livserfarenhet. Efter att de inte klarar att fråga den de gillar om hen vill bli tillsammans drar de sig tillbaka. De lurar sig själva genom att låtsasignorera och säger saker som att de bara tänkte på den andra partens glädje.

En annan grej. Att förutse en romantisk komedi med en osällskaplig, irriterande så kallad tsundere¹ är patetiskt eftersom att det aldrig kommer hända. Min uppsats behöver inga ändringar. Som jag trodde; ungdomen är bara en företeelse, ett bedrägligt ord och svekfull.

__________________________________________________________

¹En tsundere är en person med en kall utsida och en varm insida.

Eskil Åhlander