Tjänsteklubben, del 1-4

Berättelser

BERÄTTELSE.

Som om jag skulle lista ut det med hjälp av det där. Hon kunde och borde ha gjort det enklare. Det liknade ingen gissningslek längre utan lutade åt en gåta.

”Hikigaya. Hur många år sedan var det du senast pratade med en tjej?”

Hon bestämde sig för att fråga en sån plötslig och irrelevant fråga, troligtvis för att krossa mitt resonemang. Vilken tyrann.

Jag litade väldigt mycket på min förmåga att behålla information. Jag kunde komma ihåg den typ av triviala konversationer som de flesta skulle glömma. Till den punkt att tjejerna i min klass började betrakta mig som en stalker. Vid det tillfället var den senaste gången jag hade pratat med en tjej för två år sedan i juni.

Tjejen: ”Det är ganska varmt idag va?”

Jag: ”Mer fuktigt än varmt, skulle jag säga.”

Tjejen: ”Åh… öh… ja, antar jag.”

Slut.

Så gick det ungefär till. Tja, förutom det faktum att hon inte pratade med mig utan med tjejen som satt diagonalt bakom mig. Människor kommer oftare ihåg jobbiga minnen än glada. Varje gång jag låg i sängen och mindes den händelsen ville jag bara dra mitt täcke över huvudet och skrika… det gör jag fortfarande.

Precis som jag mindes den fasansfulla händelsen gjorde Yukinoshita en proklamation.

”De som äger mycket är ofta motiverade av välgörenhet för att ge till dem som inte har det. Människor kallar detta frivilligt arbete. Att ge utvecklingsbistånd till U-länder, att ge skatter och bidrag till hemlösa, att tillåta en impopulär pojke att prata med en populär tjej. Att ge en hjälpande hand till dem som behöver det. Det är vad den här klubben gör.”

Vid någon tidpunkt hade Yukinoshita ställt sig upp och hon såg naturligtvis ner på mig. ”Välkommen till tjänsteklubben. Jag inbjuder dig.”

Det faktum att hon inte lät särskilt välkomnande var tydligt med tanke på att hon sa det rakt i mitt ansikte. Det gjorde mig lite tårögd. Hon fortsatte att strö salt i mina sår, vilket gjorde mig mer deprimerad.

”Enligt Hiratsuka är det givet att de som är överlägsna att rädda dem som leder en ynklig existens. Jag ska se till att jag fullbordar vad hon begärde av mig och att jag uppfyller detta ansvar. Jag kommer att åtgärda ditt problem. Visa lite tacksamhet.”

Det hon hänvisar till är troligtvis ’noblesse oblige’. En fransk fras som säger att det är den ädlas moraliska skyldighet att visa heder och ett generöst beteende. Yukinoshita som står där med armarna i kors bokstavligen stavar ädel. Faktum är att det inte skulle vara en överdrift att kalla henne ädel, med tanke på hennes betyg och yttre utseende.

”Vilken bitch…”

Jag borde använda alla de ord jag hade till mitt förfogande för att förklara att jag inte behövde medlidande.

”… Du förstår, trots att jag säger det, så är jag faktiskt ganska överlägsen själv. Jag kom på tredje plats i den japanska kompetensexamen. Jag ser ganska bra ut. Om du bortser från det faktum att jag inte har någon flickvän eller vänner, är jag i princip bäst i test.”

”Även om jag är säker på att jag hörde dig nämna ett fel mot slutet är det ganska fantastiskt att du kan säga allt det där med sådan säkerhet. Du är konstig. Jag känner mig rädd.”

”Håll käften. Jag vill inte höra något sånt från en konstig tjej som du.”

Hon är verkligen konstig. Det är åtminstone vad ryktena säger. Rykten som jag bara råkade höra eftersom att jag inte kommer ihåg att jag pratat med någon. De säger att Yukinoshita är väldigt annorlunda än vad man skulle tro.

Det betyder förmodligen att hon är en så kallad: kall skönhet. Och just nu hade hon ett kallt leende. Eller, om jag ska använda ett bättre beskrivande ord, ett sadistiskt leende.

”Hmm… baserat på mina observationer verkar det som om din ensamhet är ett resultat av ditt korrupta sinne och cyniska temperament.”

Sade Yukinoshita med iver.

”För det första kommer jag att hitta en plats åt dig i samhället. Med tanke på att du är så ynklig, kan jag bara inte lämna dig ensam. Bara genom att hitta en plats att tillhöra kan man undkomma det tragiska ödet av att brinna upp för att producera en stjärna.”

”’The Nighthawk’s Star¹, eller hur? Det är ganska nördigt.”

Om jag inte var det kulturmedvetna underverket som kom på tredje plats i den japanska kompetensexamen skulle jag inte förstått den referensen. Eftersom det är en historia jag gillar, minns jag den bra. Den var så tragisk att jag faktiskt grät. Det är den typ av historia som alla gillar.

Som svar på min retort utvidgades Yukinoshitas ögon i överraskelse.

”…Jag är förvånad. Jag hade aldrig föreställt mig att en elev som är under medelbetyget skulle läsa ett verk av Miyazawa Kenji.”

”Nedvärderade du precis mig?”

”Förlåt. Jag kan ha överdrivit lite. Bara precis under medelvärdet är förmodligen det korrekta.”

”Menar du inte att du överdrev väldigt mycket? Hörde du mig inte när jag sa att jag rankade trea i betyget?”

”Att vara så stolt över att komma trea är patetiskt. Att tro att resultatet av en undersökning i ett ämne leder till att man har ett skarpt intellekt är också patetiskt.”

Den här tjejen. Det finns en gräns för hur oförskämd man kan vara. Hon behandlar en kille som hon precis träffade som en del av ett underlägset folk. Vidrigt.

”Men ’The Nighthawk’s Star’ passar dig perfekt. Ta till exempel Nighthawks fysiska utseende.”

”Försöker du säga att mitt ansikte är vanställt?”

”Det är inte vad jag försöker säga. Jag säger bara att sanningen gör ont ibland.”

”Är inte det tekniskt sett samma sak?”

Vid denna tidpunkt hade Yukinoshita ett seriöst uttryck på ansiktet medan hon vilade sin hand på min axel. ”Du borde acceptera sanningen. Du behöver bara se in i en spegel för att se den.”

”Ursäkta mig. Även om det är jag som säger det så tycker jag att mina drag är ganska snygga. Tillräckligt snygga för att få min syster att säga: ”Onii-chan², om du bara inte pratade alls…” Vilket är nästan detsamma som att säga att det enda bra med mig är mitt utseende.”

Som förväntat av min syster. Hon har bra smak. Som tjejerna i den här skolan saknar!

Yukinoshita placerade en hand på sin tinning och suckade som om hon hade huvudvärk. ”Är du en idiot? Skönhet är inte något som man kan bestämma att man har subjektivt. Med andra ord, eftersom att vi är de enda personerna i detta rum, är min objektiva åsikt den enda rätta åsikten.”

”T-trots att du är förvirrande så är ditt argument vettigt… på något sätt.”

”Till att börja med skulle ögon som dina som efterliknar en rutten fisk alltid lämna ett dåligt intryck. Jag kritiserar inte dina ansiktsdrag utan snarare ditt ansiktsuttryck, vilket är oattraktivt. Det är ett bevis på din vridna natur.”

Medan hon pratade var Yukinoshitas ansikte verkligen gulligt, men på insidan var det annorlunda. Blicken i hennes ögon var jämförbart med en brottsling. Hon och jag saknar båda charm.

Men, ser mina ögon verkligen ut som en fisks? Om jag var en tjej kunde jag tolka det som ett plus och säga: ”Vad? Ser jag verkligen ut som den lilla sjöjungfrun?”

Precis som jag var upptagen med att distrahera mig med mina funderingar kastade Yukinoshita sitt hår över axeln och sa, i triumf:

”Min poäng är att vara självsäker i ytliga aspekter som betyg eller fysiskt utseende är oattraktivt. För att inte tala om dina ruttna ögon.”

”Sluta med att kritisera mina ögon!”

”Jo, att prata mer om dem skulle ju inte få dem att förändras.”

”Du kan börja med att be om ursäkt till mina föräldrar.”

Jag kunde känna mina mungipor rycka lite i förväntan på hennes svar. Det visade sig snart att även Yukinoshitas uttryck blev förtvivlat när hon reflekterade över sina ord.

”Jag sa verkligen några hemska saker. Det måste vara smärtsamt för dina föräldrar att bo med dig. Jag måste verkligen prata med dem och beklaga sorgen.”

”Snälla sluta, det är mitt fel. Nej, det är mitt ansiktes fel.”

Bönföll jag, på gränsen av att bli tårögd. Då satte Yukinoshita äntligen ett stopp för sina hårda ord. Jag insåg snabbt att det var värdelöst att säga någonting. Och just som jag började få en vision om att jag satt vid foten av Buddhas träd, mediterande och med målet att nå upplysning, fortsatte Yukinoshita konversationen.

”Då så, då slutar den här konversationssimuleringen. Om du kan prata med en tjej som jag borde du kunna prata med vem som helst.”

Medan hon utjämnade sitt hår med sin högra hand, gav hon ett uttryck som gav en känsla av prestation. Sedan log hon positivt.

”Nu har du det här spektakulära minnet. Behåll det djupt i ditt hjärta. Det kommer att få dig att fortsätta i framtiden.”

”Är inte den lösningen bara ett önsketänkande från dig?”

”Om det vore så skulle det inte uppfylla Hiratsukas begäran. Nåväl, jag antar att jag får ta det på grundnivå. Sluta skolan.”

”Det är ingen lösning. Det är bara som att täcka över en fläck.”

”Åh, så du är medveten om att du inte är något mer än en fläck?”

”Är det därför jag får ta emot dessa motbjudande blickar och människor undviker mig?” Jag försökte svara med lite humor, men det funkade inte.

”…Så irriterande.”

Efter att jag hade skrattat åt min något vitsiga kommentar, blängde Yukinoshita på mig med ögon som nästan kunde tala. ”Varför lever du ens?” Var vad de sa. Som sagt, hennes ögon var skrämmande.

Sedan lade sig en tystnad över rummet, så tyst att jag nästan fick ont i öronen. Fast egentligen så är det nog för att jag lät Yukinoshita säga vad hon ville.

Men tystnaden försvann snabbare än den kom, då dörren våldsamt slogs upp med en smäll.

__________________________________________

¹En japansk fabel som handlar om en fågelpojke som blir kallad ful och blir behandlad dåligt. En dag flyger han iväg och dör. Då bildar han en sorts stjärna som lyser starkare än någon annan.

²Onii-chan är ordet för storebror på japanska. Men det är mest unga barn som kallar storebröder det, annars blir det bara Aniki.”

Eskil Åhlander

Inga kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Berättelser
”Livesändningen” av Emma Lewin (Åttologin, plats 1)

Everlyn sitter på sin stökiga bäddsoffa i det lilla rum som ska föreställa en lägenhet. Framför henne står den knastrande, lilla Tv:n och med vidöppna ögon och gapande mun reser hon sig långsamt upp.  Personen hon tvingas dela rum med hulkar och snyftar högt. Men Everlyn har inte tid att …

Berättelser
”Efter det som var före” av Thea Mikaelsson (Åttologin, plats 2)

Jag tittade upp mot himlen som så många gånger förr, jag kunde känna hoppet inom mig slockna, som det gjorde varje gång. Ändå fortsatte jag att göra det. Jag vet inte vad jag förväntade mig att se där som jag inte redan sett förut. Men den gråa himlen täckt av …

Berättelser
”Vaken” av Natalie Eriksson (Åttologin, plats 3)

– Hallå klassen! ropade min historielärare Malin när hon kom in i klassrummet. Hennes stora leende lyste upp och värmde det kalla rummet med sina kliniskt vita väggar och hårda stolar.  – Jag vet att ni är lite trötta efter påsklovet, fortsatte hon. Men försök i alla fall att hålla …