BERÄTTELSER.

Del 6:

TVÅ ÅR TIDIGARE

Saga vandrar planlöst runt på skolgården. Kragen är uppdragen långt över öronen och axlarna slokar. Händerna är instoppade i jackfickorna men hon fryser ändå. Saga blickar gång på gång på den stora lysande klockan på skolans vägg. En kvart kvar tills det ringer in från tiorasten. Några tjejer från nian står utanför dörren. Saga vågar inte gå förbi dem. Hon blickar mot dörren igen. Väntar på att de ska flytta på sig.

Vatten porlar i små bäckar över hela skolgården. Saga går över asfalten mot skogen som gränsar till skolgården. Att skolan ligger så nära skogen är någonting som är konstigt. Alla säger att skogen är farlig. Att den gömmer mörka hemligheter och att den som går in där aldrig kommer ut. Men när Saga tar första steget i den våta mossan känner hon sig genast lugnare. Hon har alltid haft en hatkärlek för skogen. Den skrämmer henne på ett konstigt sätt men samtidigt gör den henne lugnare.

En gren knakar under hennes fot och en ensam talgoxe sjunger i ett träd. Hon är ensam. Alla andra elever är utspridda över den asfalterade skolgården och ingen verkar lägga märket till att Saga inte längre är där.

Saga går fram till en enslig stubbe och sätter sig på den. Tittar ut över skogen som är så väldigt tyst. När hon tittar tillbaka mot skolgården upptäcker hon hur långt bort hon vandrat, det är knappt så att hon kan skymta skolan mellan träden. Saga kan inte minnas att hon tagit så många steg. Då inser hon vad alla de där människorna pratade om. Det är någonting med skogen som inte är bra och Saga vet att hon borde lämna den omedelbart.

Någonting ekar genom skogen och Saga vänder snabbt på huvudet. Ingenting. Hon känner en obehaglig känsla krypa över hela kroppen. Den får henne att vilja fly och inte stanna innan hon är i säkerhet inne i skolan. Men hon rör inte en muskel. Istället sitter hon tyst kvar på stubben.

Ljudet låter igen och den här gången ser Saga någonting. Det ser ut som att någon står bakom ett av träden och tittar på henne. Istället för att känna rädsla för gestalten reser sig Saga från stubben och börjar gå framåt. Det är som om en magisk kraft drar henne vidare. Hon är inte rädd längre.

Det känns som att hon flyter fram. Till slut kommer Saga fram till gestalten som visar sig vara en liten kvinna som står mellan några träd. Hon ser ut som någons mormor. Vad hon gör ute i skogen har Saga ingen aning om men inte ens kvinnans tomma blick skrämmer henne.

”Jag är Dorothea och jag väljer dig”, säger hon dovt. Om Saga skulle varit i sitt sinnes rätta tillstånd skulle hon blivit rädd, sprungit och gömt sig eller bara undrat vad det här egentligen var för en kvinna. Men nu nickar hon bara kort och står kvar. ”Deras framtid vilar på dina axlar nu.”

Dorothea sträcker skakigt fram ena handen och lägger den på Sagas panna. En smärta som Saga aldrig tidigare känt tränger genom hennes huvud och sprider sig igenom hela kroppen. Det känns som att hon är på väg att lösas upp och försvinna. Dorotheas ögon börjar glöda och det starkaste ljus Saga någonsin skådat skiner igenom dem. Sedan försvinner allting.

Saga vaknar av att hon ligger på marken. Den lilla kvinnan sitter med benen korsade på en trädstam i närheten och tittar på någonting som verkat fastna under hennes ena nagel. Hon ser upp när hon upptäcker att Saga vaknat.

”Du är vaken”, konstaterar hon.

”Vem … vad … jag förstår verkligen inte”, stammar Saga och sätter sig upp. Vad kan klockan vara? Hur länge har hon varit borta? Tänk om hon har missat lektionen. Hon skakar i hela kroppen och den dova känslan av att vilja gråta går igenom henne.

Dorothea knäpper med fingrarna och Sagas tystnar abrupt. ”Jag ska förklara för dig, lilla vännen”, säger hon.

Saga försöker öppna munnen men det går inte. Hon famlar med händerna i ansiktet men det är som om den aldrig funnits där. Hon försöker skrika men ingenting hörs. Hon sprattlar och famlar med frenetiskt händerna över ansiktet.

”Oroa dig inte, du måste bara lyssna på mig. Jag ska förklara allting.”

Saga slutar försöka skrika. Hon har panik. Vad är det som händer med henne? Har hon blivit galen? Hon reser på sig. Om det är en dröm borde det inte vara någon fara, men hon måste ta sig därifrån för det här skrämmer henne. Kanske kan hon flyga därifrån.

En stark kraft drar Saga tillbaka och hon landar på rumpan på marken. Hon vänder blicken mot Dorothea som sitter lika stilla som innan.

”Det enda du behöver göra är att lyssna”, säger hon och det känns som att hennes blick tränger in i Sagas själ. ”Du är väktaren och jag har ett uppdrag åt dig.”

Fortsättning i del 7

Kerstin Hillebäck