Definitivt inte en stalker

Berättelser

KÅSERI.

Jag är 13 år, gillar musik och är absolut ingen stalker.

Jag går på vägen. Ett steg efter det andra. Händerna i fickorna och blicken rakt fram. Det är kallt, idiotiskt av mig att ta en så tunn jacka, det är ju fortfarande vinter. Gympadojorna värmer mina fötter lite men jag känner mig ändå lättad när jag ser glasdörrarna. Jag sträcker fram handen och kastar upp dörren.

Väl inne är det tyst. Mina gympadojor gnisslar mot golvet. Jag travar förbi hyllor och hyllor fyllda med böcker. Tusentals. Fötterna är inte längre djupfrysta och jag knäpper upp jackan.

Jag travar förbi ett rum. Tysta rummet, står det på glasdörren och min nyfikna blick letar sig in. Där, på andra sidan glaset, sitter det någon. Så som jag är stannar jag nästan upp och mina stora ögon stirrar. Han tittar inte upp, som tur för mig, och verkar fokuserad på någonting annat. Efter en stund tar jag mig samman och fortsätter in bland de höga hyllorna

Jag måste hem och lämnar de höga hyllorna bakom mig. Jag passerar förbi tysta rummet och mina stora ögon stirrar in genom glasdörren. Han har rest sig upp nu och rafsar ihop sina saker. Jag fortsätter vidare. I förhoppning om att få se honom igen tar jag en liten omväg. Går bland hyllor fyllda med böcker. Pillar på bokryggar på böcker jag aldrig kommer att läsa. Jag vet inte vad jag håller på med.

Steg hörs över linoleumgolvet och jag vänder mig snabbt om. Jag håller nästan på att snubbla. Han passerar i gången utanför. Sätter på sig hörlurarna. Jag följer efter honom. Känner mig som värsta stalkern. Men vi ska ju ändå åt samma håll. Jag drar på mig mina egna hörlurar och sätter på musiken. Det är mörkt ute, fortfarande kallt också. Han går på andra sidan vägen nu. Jag försöker gå bekymmerslöst, det är ju inte ens så att han ser mig.

Jag funderar på hur länge vi ska åt samma håll. Fötterna bär mig fram och tankarna försvinner. Jag svänger in på en gata jag aldrig satt min fot på. Han går en bit fram nu, följer honom med blicken när han hoppar på bussen. Den rullar iväg innan jag hunnit följa efter.

Jag är 13 år, gillar musik och är en stalker.


Kerstin Hillebäck

Inga kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Berättelser
”Min dag är kommen” av Lill Vestman (plats 1)

ÅTTOLOGI 20/21. Flaskan vinglade ostadigt när jag försökte balansera den på handen. Att hålla ett löfte är svårt, särskilt när man vet att det aldrig var tänkt att hållas. Ändå vill jag tro att det kan förändras, men det är ju nästan omöjligt? Flaskan gav ifrån sig ett skvalpande ljud …

Berättelser
”Spårlöst försvunnen” av Linnea Karlsson (plats 2)

ÅTTOLOGIN 20/21. Att några timmar. Några få timmar kan kännas som en evighet. Jag kände hjärtat åka upp i halsgropen, paniken spred sig som en löpeld genom kroppen och kvar stod jag, förstenad med en oroskänsla som jag aldrig förut känt.  När alarmet ringde såg jag mig förskräckt om. Det …

Berättelser
”Knutar” av Julie Framnes (plats 3)

ÅTTOLOGI 20/21. Press. Bara en jävla massa press. Varje kväll kantas av bråk. Skrik, gråt och otrygghet. Jag börjar vänja mig vid det men det svider fortfarande. Det bränns. Mamma och pappa har målat upp en bild av mig. De vet exakt hur de vill att min framtid ska se …