KÅSERI. I brist av ett bättre samtalsämne frågade jag min vän om enhörningar existerade eller inte. Han sa nej. När jag frågade honom varför han tänkte så sa han: “Har du något bevis på att de existerar?” Jag sa att jag inte hade det.

Gick hem och tänkte på enhörningar.

Jag tänkte på att jag inte behövde några bevis för att tro på enhörningar. De kanske var osynliga, de kanske inte ville bli sedda av oss människor. De kanske sprang i himlen, mellan molnen. När jag träffade min vän igen informerade jag honom om min upplysning.

“Om enhörningarna bor på molnen kan de inte vara tyngre än luft, och om enhörningar är lättare än luft skulle de ha försvunnit ur ut atmosfären för länge sedan.”

Jävla nörd, tänkte jag, men orkade inte argumentera emot.

Jag gick hem och tänkte på enhörningar igen.

När jag kom tillbaka till skolan frågade jag honom om han tyckte att enhörningar var snälla varelser eller inte. Han sa att definitionen av enhörningar så som samhället ser på det är att de är snälla varelser. Jag höll inte med. Enhörningar var ju blodtörstiga varelser. Varför skulle enhörningar ha ett horn på huvudet om de inte använde det för att slåss till döds med varandra?

Jag gick hem och tänkte på enhörningar en gång till.

När jag kom tillbaka till skolan frågade jag min vän om han också tänkte på enhörningar så ofta som jag gjorde. Han svarade inte på min fråga men gav mig numret till en psykolog i stan.