BERÄTTELSE.

Min skolbyggnad har en något oregelbunden form. Om man tittar ner på den ovanifrån ser den ungefär ut som kanjin för mun (口). Lägg till den lilla audiovisuella byggnaden längst ner, och det skulle slutföra fågelperspektivet på skolan. Byggnaden som innehåller klassrummen ligger vid sidan av en väg och mittemot den speciella byggnaden. När jag säger speciella menar jag den byggnaden som innehåller olika klubbar. En passage på andra våningen kopplar ihop de två byggnaderna som bildar kvadratformen.

Utrymmet inuti kvadratformen är den heliga gården för de populära och optimisterna. Under lunchen äter både killar och tjejer lunch där tillsammans. Sedan spelar de badminton för att hjälpa matsmältningen. Efter skolan, med det sista ljuset från solnedgången i skolbyggnaden som bakgrund, pratar de om kärlek och kollar på stjärnorna samtidigt som en salt havsbris blåser över dem.

Skojar de med mig?

Ur ett outsiderperspektiv ser det ut som att de är skådespelare i en ungdomsdrama som försöker sitt bästa för att spela sina respektive roller. Tanken gjorde så att jag rös. I en sådant drama skulle jag förmodligen spela ett träd eller något.

När Hiratsukas hälar klickade verkade det som om hon var på väg mot den speciella byggnaden.

Jag känner att det är något lurt med allt det här. Till att börja med kan något som kallas ”Tjänsteklubben” inte vara bra. Ordet ”tjänst” här skulle inte användas i en vardaglig situation; snarare skulle användningen av denna term endast tillåtas i en restriktiv mening. Som när man till exempel hänvisar till en sådan tjänst en fru skulle ge till sin make. Hade det varit en sådan ”tjänst” hade jag utan tvekan skrikit av glädje så att det ekade igenom korridorerna.

Men i verkligheten skulle en sådan sak inte hända. Nej, faktiskt, om man betalar ett bestämt precis skulle det vara möjligt. Och om pengar kan köpa allt du vill ha, även den här typen av saker, så hade jag inga drömmar eller ambitioner i en sådan här rutten värld. I alla fall så är ordet ”tjänst” inte bra. Dessutom hade vi redan nått den speciella byggnaden.

Jag var definitivt tvungen att göra saker som att flytta pianot från musikrummet, städa ut klägget i provrör i biologilaboratoriet, sortera böcker i biblioteket eller något i samma riktning. I så fall var jag tvungen att vidta försiktighetsåtgärder i förväg.

”Jo, jag har denna kroniska sjukdom i min nedre del av ryggen, jag tror den heter… bro… bro… bronkit. Just det, bronkit!”

”Jag tror att du hänvisar till bråck. Du behöver dock inte oroa dig. Det jag ber dig att göra är inte manuell arbetskraft.” Hiratsuka ansåg mig med ett ytterst föraktligt uttryck. Okej då. Var det forskning, eller någon annan typ av skrivbordsarbete? Den typen av arbete betyder ett tanklöst jobb som är mer intensivt än manuell arbetskraft. Det liknar tortyren att fylla ett hål i marken, endast för att gräva ur det igen.

”Jag har denna sjukdom där jag dör när jag går in i ett klassrum.”

”Vilken långnäst prickskytt påminner det mig om? Den från Stråhattsklanen?”¹

Så du läser shounenmanga?

Tja, jag har inget emot att arbeta med mig själv. Om jag övertygar mig själv att jag är en maskin skulle det inte vara något problem. Och sedan skulle jag bli en mördarrobot som mördade papper med min penna.

”Vi är framme.” Det var inget ovanligt med klassrummet Hiratsuka hade stannat framför. Det var inget skrivet på dörrskylten. Medan jag stirrade på dörren med en undrande blick öppnade hon skjutdörren med en smäll.

Det fanns stolar och bord staplade i röriga staplar längs kanten. Kanske användes rummet som ett förråd. I jämförelse med andra klassrum var det inget annat speciellt med innehållet av det. Det var helt enkelt ett väldigt normalt klassrum.

Men det som mest uppenbart skilde sig från allt annat i rummet var en enda tjej. Hon satt och utnyttjade solnedgångens ljus för att läsa en bok. Hon liknade en helig person och jag var säker på att hon inte skulle sluta sitta där och läsa även om världen gick under. Hon såg ut som en scen från en målning.

I det ögonblicket jag såg det frös både min kropp och mitt sinne. Jag blev oavsiktligt fascinerad av det. När hon insåg att hon hade besökare lade hon ett bokmärke i sin pocketbok och tittade upp.

”Hiratsuka. Jag trodde jag bad dig att knacka innan du kom in.” Eleganta anletsdrag. Långt, nästan flytande ebenholtsfärgat hår. Hon bar en uniform som borde likna den som tjejerna från min klass har på sig, men på något sätt såg den helt annorlunda ut.

”Men du svarar aldrig när jag knackar.”

”Det beror på att du stiger in innan jag har tid att svara.” Hon svarade på Hiratsukas ord med en ogillande blick. Hon tittade samtidigt på mig med en blick som sade något i stil med: ’Vem tror du att du är som kommer in i mitt rum?’

Jag visste vem den här tjejen var. Hon heter Yukinoshita Yukino och går i klass J. Självklart kände jag bara igen hennes namn och ansikte, jag har aldrig pratat med henne. Det fanns ingen chans att jag skulle ha gjort det, eftersom att jag sällan konverserade med några personer över huvudtaget.

På mitt gymnasium, förutom de nio standardklasserna, fanns det en klass som vars enda syfte var att vårda begåvade studenter som kunde fullgöra en aktiv roll på den internationella arenan. Denna klass hade en akademisk standard som var två till tre gånger bättre än de andra klasserna. Den bestod mestadels av studenter med ambitioner att studera utomlands. I den klassen fanns det en elev som fångade allas uppmärksamhet och som var notabelt briljant. Den personen var Yukinoshita Yukino. Oavsett om det var en vanlig tentamen eller ett placeringsprov, var hon en högpresterande person som ständigt var högst upp i årskursens alla ämnen. Hon var helt enkelt den mest perfekta och vackra tjejen i skolan och all visste vem hon var.

Jag var bara den där genomsnittliga, helt mediokra eleven. Det var därför, även om hon inte kände mig, jag inte var förolämpad överhuvudtaget.

”Det här är Hikigaya. Han vill börja i den här klubben.” Jag nickade bara i bekräftelse. Vid den tidpunkten var det förmodligen dags att övergå in i en självintroduktion.

”Jag är Hikigaya Hachiman – Årskurs 11, klass F. Förresten, vad menar du med att börja?”

Hiratsuka började prata. Hade hon redan gissat vad jag skulle säga?

”Du måste delta i denna klubbs verksamhet som ett straff. Jag tillåter inte någon motsättning, invändning, protest eller fråga. Betänk dina handlingar!” Hon förklarade sin dom med stor upplösning utan att ge mig utrymme att protestera. ”Med det sagt kan du förmodligen se att hans hjärta är väsentligt korrupt. Som ett resultat är han en sorglig och ensam person.”

Så man kan verkligen förstå genom att bara titta på mig?

Hiratsuka vände sig mot Yukinoshita och sa, ”Om han kunde lära sig att vara sällskaplig kunde han kanske bli en mer respektabel person. Kan jag lämna honom till dig? Jag begär att du rätar ut hans korrupta, tillbakadragna disposition.”

”Om det är så det är tror jag att det skulle vara en bra idé att slå och sparka lite disciplin i honom” svarade Yukinoshita motvilligt. Vilken läskig kvinna…

”Jag skulle om det var något jag kunde göra, men jag har nyligen haft några problem själv. Fysiskt våld är inte tillåtet heller.” Det var som att hon antydde att psykologiskt våld var helt okej.

”Jag avvisar med respekt. Den där killens liderliga ögon är fyllda med dold avsikt som får mig att känna att mitt liv är i fara” sa Yukinoshita innan hon justerade sin krage, som satt rätt, och blängde på mig.

Jag tittade inte på hennes platta bröstkorg alls… Eller vänta, gjorde jag det? Nej, nej det gjorde jag inte, jag tittar verkligen inte där alls. Den uppkom bara i mitt synfält och jag blev tillfälligt distraherad.

”Oroa dig inte Yukinoshita. Eftersom både hans ögon och hjärta är korrupta, så är han ganska erfaren till självbehållande och att beräkna avvägningen mellan fördelarna och riskerna med att göra någonting. Han skulle aldrig göra någonting som skulle leda till en straffavgift. Du kan lita på hans småaktiga natur.”

”Det där är ingen komplimang över huvud taget… har du inte fel? Det handlar inte om självbehållande och analysering av riskfördelar, jag skulle snarare säga att jag kan göra kloka beslut och domar.”

”En småaktig natur… jag förstår…” sa Yukinoshita.

”Du lyssnar inte ens på mig och du samtyckte ändå med henne…” Var Hiratsuka framgångsrik i att övertyga henne eller gjorde min småaktiga natur så att jag vann hennes förtroende? Oavsett vilken det var, så hade Yukinoshita kommit att se mig som allt jag inte ville ses som.

”Tja, om det är en förfrågan från en lärare kan jag väl inte vägra… jag accepterar” sa Yukinoshita med otrolig avsmak. Hiratsuka log med tillfredsställelse.

”Okej. Då lämnar jag resten åt dig!” Och med det lämnade hon rummet med brådska.

Jag blev kvar helt ensam.

Eskil Åhlander

___________________________________________________

¹ Referens till den populära mangan One Piece