Fjädrar av guld (kap 4)

Berättelser

BERÄTTELSE.

Kapitel 4

Medans dom flesta andra i min ålder är ute och festar eller vad dom nu gör vid den här tiden på en fredag kväll så står jag och räknar kassan i en liten butik i utkanten av stan.

Jag suckar och drömmer mig bort till när jag får gå hem och lägga mig på soffan och ta det lugnt när dörrklockan plingar till och någon kommer in i butiken. “Vi har stän… Harper? vad gör du här?” säger jag förvirrat. “Hej, Jag hade ingen att hänga med så jag tänkte att du kanske ville… um… typ hänga med mig?” säger hon och tittar på mig med en osäker blick. “Du bor väl i stan? Har du åkt hela vägen hit för att fråga om jag ville hänga med dig?” säger jag och ler. Hon nickar och tittar ner i golvet. “Jag skulle precis stänga och jag har ändå inget att göra.” säger jag och hon tittar upp med ett leende.

Jag plockar ihop mina grejer och sätter mig i passagerarsätet i hennes bil. Jag sitter tyst och tittar ut genom fönstret medans hon kör. Vi kör in på en dåligt upplyst gata och fram till ett lägenhetshus likt det jag själv bor i. Jag följer efter henne upp för trapporna och in i hennes lägenhet. När jag först klev in kunde jag knappt tro att det var samma hus som jag såg utifrån. Det var städat och fint, bra inrett och belysning som gav en mysig känsla. “Bor du här själv?” “Ja” säger hon och hon ser stolt ut. “Fint” säger jag. Vi går in i vardagsrummet och sätter oss på soffan. “ Vänta lite” säger hon och reser sig upp och går till det rum som jag antar är köket. Hon kommer ut med en flaska vin och två glas: “Gillar du vin?” Jag nickar medan hon sätter ner glasen på soffbordet som står framför oss. Hon sätter sig ner bredvid mig och häller upp den bubblande drycken i båda glasen. Jag tar upp mitt glas och smakar på vinet, en varm känsla går genom kroppen och jag slappnar av lite. “Så, pluggar du något?” frågar jag. “Ja, jag pluggar juridik. Du då?” “Marinbiologi”.

Vi sätter på en film på tv:n och Harper hoppar lite närmre mig och lägger sitt huvud mot min axel. Jag vänder mig mot henne och märker att hon inte längre tittar på filmen, istället tittar hon på mig. Det känns som om hon kan se rakt igenom mig. “Jag måste visa en sak för dig” säger hon och ställer sig upp och drar mig mot balkongen.

När vi kommer ut på balkongen så finns det en trappa som går upp till taket. Vi går upp för trappan och ut på taket. Harper lägger sig ner och tittar upp på himlen. Jag följer hennes exempel och lägger mig bredvid henne. “Visst är det vackert” säger hon och jag nickar. Vackert är bara förnamnet, himlen är fylld av gnistrande stjärnor så långt som ögat kan nå och månen lyser klart på himlen. Harper tar min hand i sin och så ligger vi där, hand i hand, det hela är som taget ur en film.

Jag är på väg att somna när jag känner det, en lukt. Det luktar så vidrigt att jag tror att jag ska kräkas. “Vad fan är det som luktar?” frågar jag. “Um… eh, jag vet inte” stammar Harper. Jag reser mig upp, det verkar som att det kommer från det lilla skjulet som står mitt på taket. Jag börjar gå mot det. “Borde vi inte gå tillbaka nu?” säger Harper. Jag hyschar henne medan jag bryter upp låset på dörren. Till slut lossnar det lilla hänglåset och dörren glider upp. Ut ur skjulet ramlar något, en kropp, min mammas kropp. Jag skriker till och stirrar skräckslaget på henne.

“Det var inte meningen att det skulle bli så här” säger Harper och jag vänder mig om. Jag kunde bara titta på henne, jag ville skrika men jag kunde inte. “Jag gjorde det för din skull” säger hon. “Min skull!? Jävla psycho!” skriker jag. “Jag är inte psycho! Jag älskar dig!” skriker hon och jag backar. Hon tar tag runt min hals och trycker mig neråt. “Jag skulle aldrig göra dig illa” säger hon medan tårar rinner nerför hennes kinder. “Jag älskar dig mer än vad hon gjorde.” Jag försöker knuffa bort henne men hon är mycket starkare än mig, Jag känner hur det börjar snurra i huvudet och svartna för ögonen. Det sista jag hör är: “Jag älskar dig, förlåt” Sen blir det svart.

Ellie Karlsson


Inga kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Berättelser
”Min dag är kommen” av Lill Vestman (plats 1)

ÅTTOLOGI 20/21. Flaskan vinglade ostadigt när jag försökte balansera den på handen. Att hålla ett löfte är svårt, särskilt när man vet att det aldrig var tänkt att hållas. Ändå vill jag tro att det kan förändras, men det är ju nästan omöjligt? Flaskan gav ifrån sig ett skvalpande ljud …

Berättelser
”Spårlöst försvunnen” av Linnea Karlsson (plats 2)

ÅTTOLOGIN 20/21. Att några timmar. Några få timmar kan kännas som en evighet. Jag kände hjärtat åka upp i halsgropen, paniken spred sig som en löpeld genom kroppen och kvar stod jag, förstenad med en oroskänsla som jag aldrig förut känt.  När alarmet ringde såg jag mig förskräckt om. Det …

Berättelser
”Knutar” av Julie Framnes (plats 3)

ÅTTOLOGI 20/21. Press. Bara en jävla massa press. Varje kväll kantas av bråk. Skrik, gråt och otrygghet. Jag börjar vänja mig vid det men det svider fortfarande. Det bränns. Mamma och pappa har målat upp en bild av mig. De vet exakt hur de vill att min framtid ska se …