C:2 Del 15 Guld och vin

Berättelser

BERÄTTELSE.

Del 15. Guld och vin.

Det har nu gått tre månader sen jag kom till lägret. Inte mycket har hänt under den tiden. Nicolas har farit runt på olika uppdrag varje vecka, så jag ser honom ännu mindre än innan. Men jag litar på att han kommer hålla sitt löfte.

Mina stridstekniker har förbättrats mirakulöst. Mycket tack vare Jasmine. Hon har varit på mig som en hök och skällt ut mig varje gång jag gjort någonting fel. Hon är en… um… hård undervisare.

“Du e en snabb lärare”, hade hon till min förvåning sagt igår. Jag hade varit för utmattad och blåslagen för att reagera då, men de orden betydde mycket. Det var skönt att höra att hon inte tycker att jag är ett hopplöst fall.

Andra saker har dock förändrats. Jag har märkt hur ängsliga flera av de äldre rekryterna är. De har varit väldigt tysta och avskilda i flera veckor nu men ingen verkar ta upp det. Till och med flera av lärarna verkar rastlösa under träningarna.

Jag försöker att strunta i det, men det gnager ständigt i mina tankar.

Idag är en söndag. När jag var liten brukade min familj alltid spendera söndagarna tillsammans. Min pappa var alltid upptagen med sitt arbete, med tidiga mornar och sena kvällar och resor runt om och ut ur landet, men han prioriterade alltid söndagen åt sin familj.

Jag försöker stänga ute dem minnena nu. Minnena av en familj som sen länge är borta och begraven. Om en far som lämnade sin familj i sticket när de behövde honom som mest. Det är hans fel att mamma är död. Att min storebror och ofödda lillebror eller lillasyster är döda. Och inget kommer att förändra det.

*

Det var två av dem. En kortväxt man med djupt, nästan vinrött hår, och en något längre kvinna med långt blonderat hår. De såg båda ytterst besynnerliga ut tillsammans med de flertal vakterna de tagit med sig.

De vandrar runt arenan medan vi tränar, inspekterar oss noggrant. De hade dykt upp utan förvarning och omedelbart hade träningen avbrutits. Alla tvåhundrafemtio rekryter på arenan hade vänt sin uppmärksamhet åt paret. Till och med de yngsta av dem verkar förstå vad som händer bättre än mig. Till slut rycker officer Barnér sig ur sin chock och börjar skälla ut oss.

“Fortsätt att sparra!” ropar han och vänder sig mot paret. Vi går alla omedelbart tillbaka till vår träning utan invändningar, men jag kan fortfarande känna av spänningen i luften flera minuter efter.

Efter ungefär en kvart vågar jag glansa över till paret. Den korta mannen talar fortfarande med Barnér strax utanför arenan, omringad av hans livvakter med händerna redo vid svärdskaften. Kvinnan står nervöst en bit bort från honom och granskar oss. När hennes blick drar över åt mitt håll vänder jag mig snabbt bort innan hon hinner ertappa mig med att stirra.

Jag går tillbaka till att fäktas med Locan, som knappt hunnit märka min flyktande uppmärksamhet, men fortsätter att tänka på kvinnans blick. Under den korta sekunden som hennes ögon gläntat åt mitt håll hade jag fått en glimt av hennes fantastiska ögon. Ljusbruna med ringar av guld. Ögon fyllda av liv och hopp så stark det tog andan ur mig. Men också bekymrade. Hennes blick var som en hink med utmattning som sköljde över mig, som fick mitt huvud att kännas tungt.   

Jag skakar utmattningen ur mig och fokuserar mitt bästa på Locans hugg och avvärjanden med svärdet. Jag är lika bra som honom vid det här laget, kanske även bättre? Jag låter honom få in några slag innan jag attackerar. Inom någon knapp sekund slår jag hans svärd till marken och tvingar ner honom på knä. Själv är jag knappt andfådd, men Locan faller ner på alla fyra i utmattning och jag vänder mig bort i triumf för att hitta min nästa motståndare, plötsligt fylld av djärvhet och reda att strida.

Jag hittar en värdig opponent närmare mitten av arenan. En något längre, äldre flicka, stridsklädd med brynja och skydd över knäna och armbågarna. Hon är kortklippt, ett smart val då håret lätt kunde hamna i vägen i en strid. Jag kanske själv bestämmer mig för att klippa håret kort en dag. Men inte lika kort som henne, tänker jag för mig själv. Kanske till axlarna.

Flickan slösar ingen tid och går snabbt till strid. Jag duckar för svärdet hon siktat mot min strupe och drar mitt svärd ur skidan. Våra svärd kolliderar och smärta pulserar genom min arm från slaget. Trots det håller jag stadigt kvar i svärdfästet och fortsätter att slå mot motståndarens. Hon är skickligare än mig och lyckas till slut slå svärdet ur mina händer efter några minuter av fäktande. Hon knäar mig i magen så jag faller på knä i smärta och riktar svärdsspetsen mot min hals.

Andfådd och med rodnande kinder tvingas jag ge segern till henne. Hon ger mig knappt en blick, som om hon vänder sig om för att hitta sig själv en mer utmanande motståndare.

Jag går tillbaka till mina kamrater i tält 12, som en hund med svansen mellan benen. Ingen tar upp mitt försvinnande, och jag är ytterst tacksam över att ingen verkar ha sett mitt pinsamma nederlag.

Jag tittar över till paret igen och finner den blonda kvinnan stirrande helt öppet på mig. Hade hon varit den enda som sett uppfattat min förlust tidigare? Jag ger henne inte mer än en nervös blinkning innan jag vänder mig bort igen.

Jag känner vid flera tillfällen av hennes blick på mig under den sista timmen, men så fort jag vänder mig åt deras håll tittar hon bort.

Jag har dålig känsla om det här, tänker jag och vänder mig mot Jasmine. Hon har, precis som jag, bevakat de två personerna i smyg och nu tittar hon på mig med misstro. Hennes käkar är spända och hon är först med att bryta ögonkontakten. Hon går tillbaka för att sparras med närmaste rekryt och ger mig inte så mycket som en blick resten av dagen.

När träningen är slut känner jag inte för att följa med de andra till sjön. Mitt huvud känns tungt och jag är trött in i märgen.

På väg till tältet passerar jag den blonda kvinnan igen, hennes hår glimmar som av guld och jag behöver bara stanna till för ens en sekund innan den rödhåriga och resten av deras anhängare vänder sin uppmärksamhet åt mig.

Förutom sina vakter är de två i sällskap av officer Barnér och de två vakterna med det orangea håret jag stötte ihop med under min första dag.

Den ena vakten tittar igenkännande på mig, och jag minns honom som genom ett trollslag. Jag stannar inte tillräckligt länge för honom att identifiera mig, utan beger mig med snabba steg tillbaka till tält 12.

*

Senare samma kväll försvann de två Cirkelmedlemmarna i den mörka natten. Och i sällskap av en ung, okänd medlem från tält 11.

Fortsättning följer i del 16.

Emma Nikula

Inga kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Berättelser
”Livesändningen” av Emma Lewin (Åttologin, plats 1)

Everlyn sitter på sin stökiga bäddsoffa i det lilla rum som ska föreställa en lägenhet. Framför henne står den knastrande, lilla Tv:n och med vidöppna ögon och gapande mun reser hon sig långsamt upp.  Personen hon tvingas dela rum med hulkar och snyftar högt. Men Everlyn har inte tid att …

Berättelser
”Efter det som var före” av Thea Mikaelsson (Åttologin, plats 2)

Jag tittade upp mot himlen som så många gånger förr, jag kunde känna hoppet inom mig slockna, som det gjorde varje gång. Ändå fortsatte jag att göra det. Jag vet inte vad jag förväntade mig att se där som jag inte redan sett förut. Men den gråa himlen täckt av …

Berättelser
”Vaken” av Natalie Eriksson (Åttologin, plats 3)

– Hallå klassen! ropade min historielärare Malin när hon kom in i klassrummet. Hennes stora leende lyste upp och värmde det kalla rummet med sina kliniskt vita väggar och hårda stolar.  – Jag vet att ni är lite trötta efter påsklovet, fortsatte hon. Men försök i alla fall att hålla …