Tjänsteklubben, del 1-1

Berättelser

BERÄTTELSER.

“Ungdom är en lögn. Det är inget annat än ondskan själv.

Alla ni som tycker om ungdomen lurar ständigt er själva och de runt omkring er. Ni uppfattar allting runt omkring er i ett positivt ljus. Även om ni gör livshotande misstag, så skulle det fortfarande uppfattas som ett bevis på din ungdom – etsad i en enda sida av era erinringar.

Jag kan ge dig ett exempel. Om sådana människor skulle hålla på med kriminella aktiviteter, som snatteri och massuppror, skulle det kallas för ‘ungdomlig indiskretion’. Om de får F på ett prov skulle de bara skylla på att skolan inte bara var ett ställe att plugga på. Så länge de räknas att vara i sin ‘ungdom’, visar de bara en snedvridning av allmänt hållna övertygelser eller sociala normer.

Deras diskretion, lögner, hemligheter, brott och misslyckande räknas bara som det som kryddar upp deras ungdom. Och på deras korrupta sätt upptäcker de någonting märkligt om misslyckande. Deras slutsats blir att medan deras egna misslyckanden generellt är en del av deras ungdom, så är andras misslyckanden inget annat än misslyckanden och borde inte ses som något annat.

Om misslyckanden kan ses som ett bevis på sin ungdom, borde inte de som misslyckas med att skaffa vänner uppleva toppen av sin ungdom? Självklart skulle inte de som tycker om sin ungdom erkänna det.

Det spelar ingen roll. Hela saken är inget annat än ett resultat av deras opportunism. Därför är det en bluff. Fylld av lögner, bedrägeri och hemligheter som borde dömas.

De är onda.

Det vill säga, ironiskt som det är, de som inte förhärligar sin ungdom är de verkligt rättfärdiga.

Sammanfattningsvis bör optimister bara explodera.”

Min lärare i japanska, Shizuka Hiratsuka, blev så arg att man kunde se en ven i hennes panna när hon läste min uppsats högt. När jag lyssnade insåg jag själv att mina skrivkunskaper var långt ifrån skickliga. Jag trodde att jag skulle se smart ut om jag bara band ihop en massa svåra ord, men det liknade mest en taktik som någon kämpande författare skulle använda. Men är min amatöriska uppsats anledningen till att hon kallade mig till hennes kontor? Det kunde det inte vara. Jag visste redan det. Efter att Hiratsuka hade läst placerade hon en hand på sin panna och suckade djupt.

“Säg, Hikigaya, vad var uppgiften som jag delade ut under lektionen?”

“…det var en uppsats med ämnet ‘Kolla tillbaka och beskriv din gymnasietid’.”

“Exakt. Så varför skrev du ett hotbrev? Är du en terrorist? Eller kanske en idiot?” Hon suckade igen och drog en hand genom sitt hår, förvirrad¹.

När jag väl tänker efter, att använda ordet lärarinna² istället för ‘kvinnlig lärare’ låter mycket mer erotiskt. Då, samtidigt som jag flinade åt mig själv medan jag tänkte på de sakerna, slog någon mig i huvudet med en bunt papper.

“Lyssna på vad jag säger!”

“Okej.”

“Dina ögon är precis som en ruttnande fisks.”

“Är de så omega-3rika? Får mig att låta smart.”

Hennes mungipor ryckte lite uppåt åt min kommentar. “Hikigaya. Vad är det här för osmaklig uppsats? Jag skulle åtminstone vilja höra någon sorts anledning.” Hon tittade på mig med en arg blick och en rynkad panna som fick mig att rygga tillbaka. Bara en kvinna fördömd av skönhet kan göra ett uttryck så kraftfullt att du ofrivilligt skulle dras in och bli fullständigt överväldigad. Det vill säga, det var seriöst läskigt.

“Öh-jag… reflekterade över min gymnasietid, eller hur? Nuförtiden är detta överlägset vad gymnasieelever tänker på förstår du! Min uppsats är ganska lik deras tankar.” Jag fortsatte att fumla med mina ord. Jag blev nervös av att prata med ordinarie människor, men att prata med en äldre kvinna gjorde mig helt hopplös.

“Vanligtvis skulle en sådan fråga kräva att du reflekterar över dina erfarenheter, eller hur?” frågade hon.

“Kan du inte vara snäll och förklara frågan genom att säga det då? Om du hade gjort det skulle jag ha skrivit uppsatsen i enlighet därmed. Är det inte ditt fel att du skrev en sådan vilseledande fråga?”

“Sluta vara så pedantisk, ungjävel.”

“Ungjävel..? Nåväl, från ditt perspektiv är jag väl en unge, med tanke på din ålder.”

Jag kände en kraft av vind. Det var en knytnäve. En näve som, utan någon indikation på rörelse, hade släppts lös. Och om det inte var tillräckligt, var det en imponerande näve som precis snuddade sidan av min kind.

“Nästa kommer att träffa.” Hennes ögon tittade allvarligt in i mina.

“Jag är hemskt ledsen. Jag skriver om den.” För att visa ett visst sken av ånger var jag tvungen att välja mina ord med klokhet. Men just då, av alla saker Hiratsuka var, så var nöjd inte en av dem. Det verkade som att det inte fanns något annat sätt att göra henne nöjd än att buga framför hennes fötter. Jag försökte borsta bort vecken i mina byxor, och medan jag slätade ut de böjde sig mitt högra knä ner och kom i kontakt med golvet. Det var en perfekt och snabb rörelse.

“Jag är inte arg på dig Hikigaya.” Det har visst kommit till det. Den irriterande grejen som de alltid säger. ‘Jag är inte arg, så snälla berätta’. Men sanningen är att alla som säger den exakta meningen är, eller blir, arga. Förvånansvärt så var Hiratsuka inte arg, om man exkluderar tillfället då jag nämnde hennes ålder.

Jag observerade förstulet hennes reaktion när jag lyfte mitt knä från golvet. Hiratsuka tog ut en cigarett från ett paket marlboro ur en bröstficka som var på gränsen av att spricka och knackade filtret hårt mot hennes skrivbord, precis som en gammal man. Efter att ha stoppat cigaretten i munnen och stoppat tillbaka paketet i bröstfickan tog hon fram en 10-kronors tändare som hon tände cigaretten med. Hon tog ett djupt bloss och studerade mig med en seriös blick i ansiktet.

“Du är inte medlem i någon klubb, eller?”

“Nej det är jag inte”

“Har du några vänner?” frågade hon mig som att hon redan visste svaret på frågan.

“Jo, jag… jag vill bara att du ska veta att jag lever av dygden av opartiskhet och som sådan inte kan ha särskilt intima relationer med människor!”

“Så, med andra ord betyder det att du inte har några vänner.”

“N-nej, inte riktigt.”

Det verkade som att hon redan visste vad jag skulle säga för att Hiratsukas ansikte lyste upp med en viss upphetsning.

“Så det är så det är! Du har verkligen inga vänner! Exakt som jag hade diagnostiserat. Jag visste genast det när jag såg dina livlösa ögon!” Så du förstod det bara genom att se mina ögon. Varför ens fråga mig då? Hon nickade med ett ‘mhmm… ja’ och ansåg mig med ett reserverat uttryck.

“Har du en flickvän eller något?” Varför lade du till ett ‘något’? Vad skulle du göra om jag sa att jag hade en pojkvän?

“Jag har ingen just nu” Med lite framtidsförhoppningar betonade jag “nu”, utifall att.

“Jag förstår…” Den här gången tittade hon intensivt på mig med lite blanka ögon. Jag hoppades verkligen att det var på grund av cigarettrök som irriterade hennes ögon.

‘Sluta att titta på mig med den där mjuka blicken. Jag antar ett medlidande i din blick.’ tänkte jag medan jag tittade på hennes dimmiga blick.

I vilket fall, var är alla dessa frågor på väg? Är Hiratsuka en av de där entusiastiska lärarna? Ska hon prata om hur jag är det där ruttna äpplet som skämmer bort fatet snart? Hon kanske var en delinkvent person en gång i livet.

“Okej, vi gör på det här sättet. Du skriver om din uppsats.”

“Okej.”

‘Och jag skulle definitivt göra det. Den här gången skriver jag en mycket lämplig, oavbruten komposition. Nästan som bloggar av gravyridoler och röstskådespelerskor. Vad sägs som: Dagens middag var typ… curry! Hur menar de ens med ordet “typ”? Det finns inget om det ordet som gör överraskningen av att äta curry större.’ Tänkte jag efter att ha svarat. Fram till denna punkt hade allt gått som förväntat. Men vad som följde detta var mer än jag hade föreställt mig.

“Men faktum kvarstår att dina hjärtlösa ord och beteende har skadat mina känslor. Lärde dina föräldrar aldrig dig om att inte nämna en kvinnas ålder? Som ett resultat måste du vara med i ‘Tjänsteklubben’. Felaktigheter måste ju straffas.” Hon verkade inte särskilt sårad, så lite att hon lät befallande. Hon var snarare mer framfusig än vanligt och talade på ett glatt sätt. Med det sagt, ordet framfusig påminner mig oavsiktligt om någonting annat… mina ögon avvärjde från verkligheten och slutade med att slå sig till ro på min 28-åriga lärares bröst som pressade up från under hennes blus.

Jag är en äcklig människa, men vilken typ av människa gillar att ge ut straff? En sadist? Någon skulle kunna skriva en berättelse om en sadistisk lärare.

“Tjänsteklubben, vad tänker du att jag ska göra där?” frågade jag blygt. Jag får en känsla att de kanske skulle kunna tvinga mig att städa ut någon ränna eller till och med värre; kidnappa människor.

“Följ bara efter mig.” Hiratsuka pressade toppen av sin cigarett mot en tätt fylld askkopp och stod upp. Medan jag var rotad till platsen hade jag ingen förklaring eller introduktion till vad hon föreslog så var hon redan vid dörren och tittade bakåt mot mig.

“Skynda dig!” Jag följde motvilligt efter henne med en bister uppsyn på mitt ansikte.

Eskil Åhlander

_____________________________

¹Det japanska ordet för förvirrad kan också betyda förföriskt

²Det engelska ordet för lärarinna är ‘mistress’ vilket också kan betyda älskarinna.

Inga kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Berättelser
”Livesändningen” av Emma Lewin (Åttologin, plats 1)

Everlyn sitter på sin stökiga bäddsoffa i det lilla rum som ska föreställa en lägenhet. Framför henne står den knastrande, lilla Tv:n och med vidöppna ögon och gapande mun reser hon sig långsamt upp.  Personen hon tvingas dela rum med hulkar och snyftar högt. Men Everlyn har inte tid att …

Berättelser
”Efter det som var före” av Thea Mikaelsson (Åttologin, plats 2)

Jag tittade upp mot himlen som så många gånger förr, jag kunde känna hoppet inom mig slockna, som det gjorde varje gång. Ändå fortsatte jag att göra det. Jag vet inte vad jag förväntade mig att se där som jag inte redan sett förut. Men den gråa himlen täckt av …

Berättelser
”Vaken” av Natalie Eriksson (Åttologin, plats 3)

– Hallå klassen! ropade min historielärare Malin när hon kom in i klassrummet. Hennes stora leende lyste upp och värmde det kalla rummet med sina kliniskt vita väggar och hårda stolar.  – Jag vet att ni är lite trötta efter påsklovet, fortsatte hon. Men försök i alla fall att hålla …