Komma ut. Del 1

Berättelser

BERÄTTELSE.

Acceptans.

”Men har du fått en flickvän ännu eller?” frågar mormor och jag får en sådan konstig känsla.

En del av mig har svårt att hålla sig för skratt. Jag, med en tjej? Hur sjukt skulle inte det vara?

En annan del blir rädd. Hur ska jag svara på det där egentligen? Tänk om hon börjar hata mig om jag berättar. Tänk om ALLA börjar hatar mig!

Samtidigt känns det så konstigt att inte berätta. Här går jag och lever ett hemligt liv som ingen inte vet något om. Jag vet ju att hon frågar för att hon bryr sig och vill veta mer om hur jag mår. Hon menar nog inget dåligt, det är bara det att hon har fått växa upp på ett sätt som gör att hon bara antar att jag tycker om tjejer. Det måste inte betyda att hon inte tycker det är okej. Hon har ju aldrig sagt något homofobiskt förut, iallafall inte runt mig.

Jag kanske ska berätta ändå. Det kan väl inte vara så hemskt? Hon kanske inte har något problem med det alls.

”Nä, jag är inte riktigt någon kvinnokarl.”

Nej, inte just nu. Inte med alla här. Jag berättar senare.

***

”Hörru mormor!” ropar jag från mitt rum.

”Vad är det Martin?” ropar hon tillbaka.

”Kan du komma hit en stund?”

Så hör jag fotsteg. Långsamma fotsteg. Jag vet att hon inte kan gå så mycket snabbare, men jag önskar verkligen att hon kunde skynda sig. Jag vill inte dra ut på det mer än vad jag behöver.

”Vad är det gubben?”

Jag kollar upp och ser att mormor står vid dörren.

”Kom hit.” säger jag och hon sätter sig framför mig på sängen. ”Jo, det är något jag ville berätta.”

Hon kollar lite frågande på mig men säger inget. Så jag fortsätter bara.

”Du vet nu under middagen? När du frågade om jag hade fått en tjej?” Hon nickar. ”Anledningen till att jag inte har någon är inte bara att jag inte är en kvinnokarl.”

Jag kollar upp mot henne. Hon ser mest förvirrad ut, men det känns som att en liten del av henne redan vet vad jag ska säga. Jag tar ett djupt andetag. Kom igen, säg det bara!

”Jag är gay.”

Tystnad. Först värkar det som att hon inte riktigt förstod, men efter en sekund tappade hon nästan hakan. Jag såg en massa känslor gå över hennes ansikte och nu var jag nästan säker på att det skulle landa på ilska, avsmak eller en blandning av dem.

Hon ställde sig upp och började gå. Fram och tillbaka, fram och tillbaka. Hon hade fortfarande inte sagt något. Nu orkar jag snart inte mer.

Så plötsligt vände hon sig om, gick fram till mig och kramade mig.

”Det är okej Martin.” sa hon och då brast det.

Jag började gråta. Det var mest av lättnad. Jag hade väntat så himla länge på att berätta. Mer än en miljon resultat hade kommit upp i mitt huvud. Visst var det här en av dem, men jag trodde verkligen inte det skulle gå såhär bra.

”Tack” var allt jag kunde få ut.

”Självklart.”


Tyra Öqvist

Inga kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Berättelser
”Livesändningen” av Emma Lewin (Åttologin, plats 1)

Everlyn sitter på sin stökiga bäddsoffa i det lilla rum som ska föreställa en lägenhet. Framför henne står den knastrande, lilla Tv:n och med vidöppna ögon och gapande mun reser hon sig långsamt upp.  Personen hon tvingas dela rum med hulkar och snyftar högt. Men Everlyn har inte tid att …

Berättelser
”Efter det som var före” av Thea Mikaelsson (Åttologin, plats 2)

Jag tittade upp mot himlen som så många gånger förr, jag kunde känna hoppet inom mig slockna, som det gjorde varje gång. Ändå fortsatte jag att göra det. Jag vet inte vad jag förväntade mig att se där som jag inte redan sett förut. Men den gråa himlen täckt av …

Berättelser
”Vaken” av Natalie Eriksson (Åttologin, plats 3)

– Hallå klassen! ropade min historielärare Malin när hon kom in i klassrummet. Hennes stora leende lyste upp och värmde det kalla rummet med sina kliniskt vita väggar och hårda stolar.  – Jag vet att ni är lite trötta efter påsklovet, fortsatte hon. Men försök i alla fall att hålla …