BERÄTTELSE. “Såå… va gjorde ni?”

“Jag vet inte var du pratar om”, säger jag och flätar klart mitt armbågslånga blonda hår. Alla i tält 12 har kommit tillbaka från middagen och gör sig redo att gå till sängs. Ljuset måste vara släckt precis klockan elva.

Jasmine sitter på sängen bredvid min, med benen i kors och armarna om sidorna.

“Du och officer Falk”, säger hon och syftar på Nicolas.

“Vi pratade bara”, säger jag och sätter mig ner på den hårda madrassen. Jag har gömt axelväskan under kudden och tar nu fram den och börjar rota fram kläder att byta om till. Revolvern lämnar jag kvar i stöveln.

“Visst”, skrockar Jasmine. “Ni ‘pratade’ bara, okey”. Jasmine lägger sig ner på sängen och tittar upp i taket. “Va pratade ni om då?” Jag svarar henne inte, utan drar bara på mina sängkläder.

Jag tittar runt bland resten av rekryterna i tältet. Alla har krupit tills sängs och vissa har redan somnat och snarkar högt. Det är exakt fjorton rekryter i tält 12, tillsammans med mig, men det är femton sängar. Den femtonde sängen ligger tom och bäddad i mitten av rummet och det får mig att känna mig lite tom inombords.

“Varför sover ingen i den sängen”, frågar jag. Jasmine tittar upp från sin säng och kikar över mot den tomma bedden.

“Hon blev antagen till ett annat läger”, säger hon och lägger sig ner på sängen igen.

“Kan man bli det?” frågar jag förvånat. Jasmine nickar. Jag tittar bort mot den tomma sängen igen. “Antagen till vad för läger?” frågar jag och hör Jasmine sucka.

“Du ställer många frågar, eye”, grymtar hon. Jag säger ingenting. Hon grymtar igen. “Om du måste veta”, börjar hon och sätter sig upp. “En gång varje år kommer en grupp officerare från den närmsta cirkeln till lägret. De e ofta väldigt skumma av sej och när de åker tillbaka har de nästan alltid en rekryt me”. Hon fnyser. “De tar inte ens de bästa av oss, isåfall skulle ja ha blivit antagen för länge sen. -Och jag vet inte varför de gör det, så du behöver inte fråga”. Jasmine sjunker frustrerat ner i sängen igen. “Min syster”, börjar hon men slutar när hon inser att hon försagt sig. “De var inget, glöm det”.

“Jasmine?” frågar jag försiktigt.  

“Glöm det!” fräser hon plötsligt och vänder på sig. Hon ligger nu med ryggen mot mig och jag känner en klump av skuld fastna i min strupe. “Strunta i vad ja sa. Glöm att ja nånsin sa nått”.

Jag har ett begär att be om förlåtelse men bestämmer mig för att inte ta upp det igen. Jag har ingenting med hennes förflutna att göra.

“Godnatt”, säger jag istället och kryper ner under den tunna filten. Jasmine svarar inte. Snart släcks ljuset i tältet och sömnen drar över oss.   

*

“Oj”

Jag förstod att de fanns många rekryter i läger 17, men jag hade verkligen ingen aning om hur många de verkligen var. Inte förrän i just det här ögonblicken när jag stod mitt ute på träningsplanen och tittade ut över alla de mästerliga rekryterna som parerade slag och fick sin motståndare att svimma av.

Det är tur att jag inte behöver mäta mig med någon av de äldre, tränade rekryterna, i så fall skulle inte min kunskap om stridsteknik från livet av snatteri och sökande efter mördare räcka. Jag är inte dålig, jag kan grunderna och kan försvara mig själv när jag behöver det, men…  

“Kom igen, oduglingar”, ropar en officerare. Det är en äldre man, knappt några centimeter längre än mig själv, klädd i uniform och med ett kalt huvud och orakade solbrända kinder. Han har ett svärd fäst i slidan i sitt bälte och knivar och dolkar fastspända på höfterna, benen och i skon.

Hans mörka allvarliga ögon berättar en lång historia om krig och smärta. Jag finner mig själv ha en hög respekt för den här mannen, och en motvilja att göra honom besviken.   

“Ni två”, ropar officeren och pekar åt mitt och Jasmines håll. “Kom fram”. Jag slutar andas för en sekund, men ett ögonblick senare börjar två rekryter precis framför oss gå upp mot officeren och mitt hjärta hoppade över ett slag.

Officeren började visa på de två rekryterna hur de skulle parera specifika slag och slå vapnet ur motståndarens händer, och jag bevakar uppmärksamt varenda rörelse. Efter runt en minut av instruktioner började rekryterna (två solbrända pojkar i min egen ålder) slå och parera slag med riktiga svärd. Det tar knappt någon minut innan den något större av pojkarna lyckas slå svärdet ur den andras händer och besegra honom. Flera av rekryterna runt omkring mig börjar klappa händer och jubla för pojkens vinst. Jag ler exalterat.

Men när jag ser mig omkring på arenan, lägger jag märke till två vakter som utmärker sig från resten, och jag slutar le.

De har båda orange, nästan rött, onaturligt färgat hår och är klädda i liknande uniform till vad Nicolas burit kvällen innan. Enda skillnaden är att deras uniformer verkar vara gjord utav brons istället för garvat läder. De har båda en stor bronsplatta över bröstet och på ryggen. Till för att skydda dem mot svärd och skott, men också tillverkat så de fortfarande kan röra sig smidigt. Samtidigt som Nicolas uniform visade auktoritet och styrka, visade dessa människors en skräckinjagande kraft och förmåga att bryta dig på mitten.

Deras uniformer är som sköldar, som om de är beredda på att när som helst bli attackerade. Deras blickar är skärpta och uppvaktar varenda rörelse från alla på den 500 x 400 meter stora arenan och det tar dem inte mer än några sekunder att känna av min blick från alla de andra hundratals. Den enas uppmärksamhet vänds mot mig och jag vänder snabbt bort blicken, försöker förneka min egen existens. Men jag vet att han märkte mig och jag känner hur han skannar mitt ansikte, kommer ihåg det i minsta detalj, och sparar det i någon gömd del av sin hjärna. Och jag känner, när hans blick inte lämnar min del av träningsplanen, att jag satt någonting ostoppbart i rullning. Någonting jag en dag kommer behöva sona för.  

Fortsättning följer…

Emma Nikula