En väktares regler: Del 5

Berättelser

BERÄTTELSER.

Del 5:


”Förr eller senare kommer hon att få reda på sanningen. Hela sanningen.”



Mannen ger ifrån sig ett blodisande skrik när han ser varelsen komma emot dem. Saga försöker förgäves att få tyst på honom igen men han sprattlar och slår vilt omkring sig. Hon måste ta ett kliv bakåt för att slippa få en smäll av hans käpp.

”Vad ska vi göra”, väser Saga till Finn samtidigt som hon försöker hålla i den sprattlande mannen. Hon känner sig dum för att hon inte tog med sig någonting att skydda sig med. Nu är hon helt försvarslös och blottad i det lilla skjulet.

Finn svär bredvid henne. Han tittar sig vilt omkring, i hopp om att hitta en lösning som kan rädda dem. Snart är det för sent. Saga ser fågelns glänsande klor och tänker att de snart kommer att tränga igenom hennes hud.

Varelsen har blicken riktad mot alla tre och störtdyker mot dem i en rasande fart. Saga tittar vilt omkring i skjulet. På jakt efter en vass planka eller vad som helst som hon kan hugga i fågeln. Saga kastar sig fram genom skjulet och rycker loss en lös planka. Hon skyndar sig fram till Finn som fortfarande står i dörröppningen och tittar.

Ett plötsligt tjutande ljud, som får Sagas huvud att dunka, får varelsen att stanna upp mitt i luften. Det set ut som att någon pausat en film. Saga betraktar andlöst hela scenen med plankan i högsta hugg. Monsterfågeln ger dem en sista blick innan den tar av upp mot himmelen igen och försvinner utom synhåll.

”Vad var det som hände?” säger Saga som tar ett kliv ut ur skjulet för att titta efter den.

Finn kliver ut efter henne. ”Den blev kallad på”, säger han kort. ”Det händer ibland.” Han rycker på axlarna, helt obekymrad.

”Hur … vad…?”

”Kom nu, vi har inte tid för det här. Vi måste till slottet nu!” säger Finn och grabbar tag i Sagas arm och drar henne ut från skjulet. De skyndar sig över den övergivna kullerstensgatan och Saga vänder sig om och tittar efter mannen men han har redan haltat bort från skjulet och ut på gatan.

Saga förstår inte vad Finn menar med ”slottet”, men när de vänder runt ett hörn får hon syn på det. Även i dunklet och den färglösa miljön ser det ståtligt ut. Sticket upp över molnen och lyser upp i det gråa mörkret.

Saga försöker hålla jämna steg med Finn, som skyndar sig mot portarna. Någon precis ovanför dem skriker till och Saga vänder snabbt upp blicken. Till sin fasa får hon syn på den enorma spökfågeln och att den kommit tillbaka. Den cirklar över dem med någonting i munnen. Saga kisar upp mot den. Det är en arm utan kropp. Hon har ingen aning om vem som är armens ägare men en obehagskänsla av att det är mannen från skjulet, kommer över henne.

Fågeln cirklar närmare och rött blod droppar ner på Sagas tröjärm. Kväljningarna kommer direkt och det enda Saga vill är att gå och spy i närmaste buske.

Hon ökar farten och känner hur det bränner i benen. Saga vänder snabbt upp blicken mot himmelen och ser att fågeln kommer närmare och närmare. Hon ser slottet och den stora ekporten. Bara några meter kvar. Fågeln glider närmare.

”Skynda”, flåsar Finn precis framför henne.

En glipa i porten har öppnats och nu är Saga så nära att hon nästan kan gripa efter den. Hon känner hur nära fågeln är nu. Känner nästan hur den andas i nacken. Finn slinker in igenom dörren och Saga kommer tätt efter.

Saga vänder sig om en sista gång och ser örnens röda ögon precis bakom sig. Den sträcker ut sina klor efter henne innan porten smäller igen. Hon drar ett skälvande andetag och vänder sig mot Finn. Han har stramat på sin hållning och blicken ser distanserad ut. Två vakter står stilla på var sin sida av porten och ägnar Saga inte ens en sekund.

”Kom”, säger Finn och börjar gå igenom en korridor med högt till tak, kantade med enorma statyer och porträtt av kvinnor och män som ser sura ut. ”Jag kan inte följa dig längre”, säger Finn och stannar abrupt utanför en dörr.

”Du kan inte mena allvar”, säger Saga som lutat sig mot dörren, ”och du menar allvar…” Hon suckar.

”Jag är blott en riddare.” Det verkar inte vara tillräckligt att Finn börjat gå som en stel pinne, nu måste han börja prata i gåtor.

Saga har svårt att ta honom på allvar. ”Kan du sluta prata smörja? Är det för att du har kommit hit som du håller på så här?”

”Jag förstår inte vad du talar om.”

Låset i dörren bakom Saga klickar till och någon trycker ner handtaget. Saga faller handlöst baklänges genom dörren när den öppnas. Hon viftar vilt med händerna men lyckas ändå hamna platt på golvet.

”Fröken Svenning?” En liten man står i dörröppningen. Han lyfter försiktigt på sina runda glasögon och tittar förvånat på Saga.

Saga häver sig upp med armbågarna till sittande läge. Först tittar hon på Finn som står stel och uttryckslös utanför dörren och vänder sig sedan in mot rummet.

Framför henne finns ett långt, u-format bord och kring det sitter en grupp människor. Alla tittar lika förvånat på Saga som den lille mannen vid dörren. Förutom en man och en kvinna vid bordets ena kant. De tittar på Saga med avsmak, som om hon inte vore mer än en möglig brödkant.

”Välkommen.” Kvinnan som sitter vid bordets mitt sträcker ut sina armar mot Saga. Hennes mörka ögon lyser. ”Välkommen Väktaren.” Kvinnans hår hänger i en lång fläta. Hennes klänning böljar när hon reser sig upp.

Saga reser också på sig från golvet men håller nästan på att falla omkull igen. Paret vid bordets kant tittar fortfarande på Saga med avsmak när hon tar några försiktiga steg mot kvinnan som hälsat henne välkommen.

”Välkommen till mitt rike”, säger hon. ”Mitt namn är Tanesha, drottning Tanesha.”

Saga gissar att detta är en vink till henne och skyndar sig att göra ett försök till en nigning, någonting som får en kvinna med en mycket färggrann fjäderboa att rynka på näsan.

”Nej, nej, sådant behövs inte”, säger Tanesha och viftar med handen. Hon tittar uppsluppet på Saga. ”Nå? Jag gissar att du vet varför vi kallade dig?”


Fortsättning i del 6


Kerstin Hillebäck

Inga kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Berättelser
”Livesändningen” av Emma Lewin (Åttologin, plats 1)

Everlyn sitter på sin stökiga bäddsoffa i det lilla rum som ska föreställa en lägenhet. Framför henne står den knastrande, lilla Tv:n och med vidöppna ögon och gapande mun reser hon sig långsamt upp.  Personen hon tvingas dela rum med hulkar och snyftar högt. Men Everlyn har inte tid att …

Berättelser
”Efter det som var före” av Thea Mikaelsson (Åttologin, plats 2)

Jag tittade upp mot himlen som så många gånger förr, jag kunde känna hoppet inom mig slockna, som det gjorde varje gång. Ändå fortsatte jag att göra det. Jag vet inte vad jag förväntade mig att se där som jag inte redan sett förut. Men den gråa himlen täckt av …

Berättelser
”Vaken” av Natalie Eriksson (Åttologin, plats 3)

– Hallå klassen! ropade min historielärare Malin när hon kom in i klassrummet. Hennes stora leende lyste upp och värmde det kalla rummet med sina kliniskt vita väggar och hårda stolar.  – Jag vet att ni är lite trötta efter påsklovet, fortsatte hon. Men försök i alla fall att hålla …