C:2 Del 12 En överenskommelse

Berättelser

BERÄTTELSE.

Del 12

Jag har aldrig tidigare sett så många människor samlade på en och samma plats för mat. Jasmine hade haft rätt om att komma hit tidigt. Vi kommer före resten av rekryterna från tält 12 (som Jasmine berättade att tältet vi tillhör hette), men det är knappt att det finns något kvar till oss vid matplatsen. Jag lyckas sno åt mig en limpa bröd och lite kött att dela med Jasmine och vi slår oss ner intill elden. Flammorna doftar fortfarande kryddigt från grillningen och munnarna vattnas på båda av oss. Vi hugger in och tillbringar kvällen med att prata och äta.   

“Vart är du från?” frågar jag Jasmine vid en tidpunkt men hon svarar inte först.

“Jag har bott på många platser”, berättar hon och byter ämne. Vi börjar prata om annat, men jag bara halvlyssnar. Jag har sjunkit i andra tankar och avbryts inte förrän jag känner någons närvaro bakom mig. Jag vänder mig om och ser Nicolas stå och iaktta oss från knappt en meters avstånd. Han har bytt om från sina vanliga, bekväma kläder till uniform och jag ser vapnet som sitter fastspänt på hans kropp. Jag påminns av revolverns svala metall i stöveln.

“Har ni det trevligt?” frågar han och flinar. Jasmine svarar åt oss samtidigt som hon sliter i sin brödbit.

“Bara utmärkt eye”, säger hon med en nick. Nicolas ler spänt. Han vänder sig mot mig och jag sitter tyst.

“Kan vi prata?” frågar han lugnt och jag överraskas av mjukheten i hans röst.

“Visst”, säger jag men kommer ihåg Jasmine. Jag tittar på henne, men hon ger mig ett godkännande flin. Jag tror till och med att hon blinkar åt mig.

“Tack”, säger Nicolas och hjälper mig upp från marken. Hans hand är nästan dubbelt så stor som min och jag känner styrkan som gömmer sig i hans grepp.

Nicolas leder mig ut från matplatsen och in bland de mörka tälten. Vi behöver inte gå långt innan vi står inne i en stuga, möblerat som ett kontor med ett skrivbord och kartor på väggarna. Nicolas stänger dörren efter oss och ber mig att sitta ner.

“Jag står nog hellre”, svarar jag och ser hur Nicolas spänner sina käkar. Han nickar. “Så vad vill du prata om?” Jag känner mig obekväm ensam med honom och vill bara gå tillbaka till Jasmine vid lägerelden. Men Nicolas verkar inte ha lika bråttom. Han går runt bland möblerna, drar med sina fingrar längs stolsryggar och bläddrar i några böcker. Jag börjar bli otålig, men då vänder han sig mot mig och hans mörka bruna ögon möter mina. Jag blir paralyserad av hans blick och känner hur värmen stiger.

“Jag vill prata om dig”, säger Nicolas.

“Om mig?” frågar jag förvånat. “Varför då?” Nicolas tar ett djupt andetag, väljer sina ord noga.

“Vi kan börja med vad du gjorde på värdshuset”. Jag öppnar munnen för att argumentera emot men Nicolas avbryter. “Sanningen, tack. Jag har inte tid med gissningslekar”. Han verkar trött och irriterad och ilskan stiger inom mig. Jag tar ett djupt andetag. Sen Sandra dog har jag haft problem med min ilska och det har lett till flera ogynnsamma situationer. Jag har inte i tanke att bli ovän med Nicolas just nu.

“Jag letade efter någon”, berättar jag och Nicolas höjer ett ögonbryn för att jag ska fortsätta. Jag biter ihop mina käkar. Jag känner på mig att jag inte kommer få gå innan han är tillfredsställd. “Hans namn är Jonas Flink”.  

“Och vad är han för dig?”

“Det är min ensak”. Nicolas blir tyst.

“Hittade du honom?” frågar han försiktigt.

“Nej!” säger jag barskt. “Jag hade visst glömt det efter att du distraherat och sen kidnappat mig!” Jag känner frustrationen som en klump i magen och jag skäms över att jag låtit mig själv distraheras igår på värdshuset. Jag hade varit så nära att få min information. Nu kommer Sandras mördare fortsätta att gå fri för vem vet hur länge. “Jag var så nära”, viskar jag och vänder mig bort från Nicolas. Jag kan inte ens se på honom. Nicolas tvekar men säger

“Jag kan hjälpa dig att hitta honom… om du skulle vilja det.” Chockat vänder jag mig om. Jag tittar tvekande på Nicolas, försöker se i hans ansikte ifall han skämtar med mig, men han verkar allvarlig.

“Skulle du göra det?” frågar jag. Nicolas kliver fram från bakom skrivbordet med armarna bakom ryggen.   

“Du skulle få göra något för mig i gengäld”, säger han. “Men ja, jag skulle kunna hjälpa dig”.  

Jag kan knappt förstå det.

“Vad skulle jag behöva göra?” frågar jag. Jag skulle göra vad som helst för att få min hämnd.

“Stanna här”, säger Nicolas. Okej, kanske inte det. “Träna till soldat i läger 17. Du kan kvalificera dig till någon av falangerna efteråt om du bestämmer dig för, men det är inget måste, du kan bara vara soldat”. Falangerna? “Och när din träning är klar kommer jag ha hittat den här Jonas Flink åt dig”. Jag börjar fundera.

“Hur lång tid skulle träningen ta?”

“Till soldat? Mellan sex och tolv månader”.

“Ett år?!” utbrister jag. Jag tänker inte låta Flink leva ett år till. Över min döda kropp.

Jag vänder mig om och går ut från stugan. Nicolas ropar efter mig att komma tillbaka men jag smäller dörren efter mig och går muttrande i riktning mot lägerelden. Jag hinner inte långt innan någon griper tag om min arm och drar mig in bakom en stuga.

“Kom igen”, säger Nicolas och släpper min arm. Han har mig upptryckt mot väggen och ilskan stiger i mig från magen och upp. Han står otroligt nära, med sitt ansikte endast ett huvud bort från mitt. Jag tittar in i hans mörka ögon och tänker först nu på hur mörkt bruna de är. Jag märker flera drag av honom som jag inte ens tänkt på fanns där innan och som endast går att upptäcka på nära håll. Som det lilla ärret ovanför hans vänstra öga, eller fräknarna över hans gyllene hud. Han har en stark käke och en välbyggd kropp. Venerna bultar i hans muskulösa armar. Jag tittar tillbaka in i hans ögon och han tittar in i mina. Han känner spänningen mellan oss också och hans andhämtning blir tyngre. Hans blick är fastklistrad med min.

“Backa”, viskar jag. Han tvekar först innan han till slut tar ett steg tillbaka. Vi står fortfarande obekvämt nära mellan husväggarna, men nu kan jag åtminstone andas och samla mina tankar.

“Visst”, säger jag efter en lång utspädd tystnad, och ser hur Nicolas spänner sig. “Vi kan hjälpa varandra. Men efter att du hittat Flink åt mig försvinner jag”. Jag vänder mig tillbaka mot Nicolas, han tänker.

“Avgjort”, säger han och sträcker fram sin hand. Jag tittar på den, sen på Nicolas, sen tillbaka  på hans hand.

“Men då börjar du söka direkt”.

“Jag kommer att ha informerat mina bästa spejare innan veckans slut”. Jag vet inte vad han menar med det, men hans ord verkar pålitliga.

“Avgjort”, säger jag och vi hinner just skaka hand när Jasmine springer upp mot oss. Hon stannar tvärt när hon ser oss gömda mellan husväggarna, i komplett mörker. Jag släpper direkt Nicolas hand.

“Där e du ju”, säger hon och ett leende gömmer sig i hennes mungipa. “Hoppas att ja inte avbröt nått”. Jag skakar förfärat på huvudet.

“Inte alls”, ler jag nervöst och klämmer mig förbi Nicolas. Våra kroppar stöter till varandras för bara någon sekund och min kropp skälver till som från en stöt.

Jag kliver fram till Jasmine, jag ger henne en blick som säger Inte nu. Hon besvarar blicken och vi går tillbaka till tält 12, lämnar kvar Nicolas mellan de mörka stugorna.

Fortsättning följer i del 13.


Emma Nikula

Inga kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Berättelser
”Livesändningen” av Emma Lewin (Åttologin, plats 1)

Everlyn sitter på sin stökiga bäddsoffa i det lilla rum som ska föreställa en lägenhet. Framför henne står den knastrande, lilla Tv:n och med vidöppna ögon och gapande mun reser hon sig långsamt upp.  Personen hon tvingas dela rum med hulkar och snyftar högt. Men Everlyn har inte tid att …

Berättelser
”Efter det som var före” av Thea Mikaelsson (Åttologin, plats 2)

Jag tittade upp mot himlen som så många gånger förr, jag kunde känna hoppet inom mig slockna, som det gjorde varje gång. Ändå fortsatte jag att göra det. Jag vet inte vad jag förväntade mig att se där som jag inte redan sett förut. Men den gråa himlen täckt av …

Berättelser
”Vaken” av Natalie Eriksson (Åttologin, plats 3)

– Hallå klassen! ropade min historielärare Malin när hon kom in i klassrummet. Hennes stora leende lyste upp och värmde det kalla rummet med sina kliniskt vita väggar och hårda stolar.  – Jag vet att ni är lite trötta efter påsklovet, fortsatte hon. Men försök i alla fall att hålla …