Inte som alla andra: del 6 (avslutning)

Berättelser

BERÄTTELSER.

Jag kunde knappt äta frukost på morgonen idag. Mamma åkte till jobbet för en timme sedan och jag låg kvar i min säng och halvsov innan jag med ångest klev upp. Jag hade ingen alls aptit så jag bytte bara om och tog bussen mot Huddinge. 25 minuter senare stod jag utanför ungdomsmottagningen igen. Mina ben skakade och jag kände svettdropparna i pannan. Medan jag gick in genom entrén kunde jag föreställa mig hur ”läkaren” skulle berätta att jag var psykiskt sjuk. Damen i receptionen såg ut att vara i femtioårsåldern men hon såg väldigt pigg ut. Hon välkomnade mig och tog emot mitt ärende som ”Känslor” och skickade vidare mig till en Melissa Ohlsson två korridorer bort.

Melissa såg ut att vara i tjugofemårsåldern och det kändes bra att hon var så pass ung. Jag fick sitta i en mjuk fåtölj mittemot Melissa och nervositeten släppte lite. Melissas gröna ögon såg ut som diamanter och borrade sig in i mina, men på ett väldigt vänligt sätt. Hon lyssnade på mig när jag försökte berätta om min konstiga ”hjärnfunktion”. Jag beskrev det så bra jag kunde och försökte få det att låta så realistiskt som möjligt. När jag berättat klart kom nervositeten igen eftersom det vart tyst i några långa sekunder. Efter vad som kändes som en evighet öppnade Melissa äntligen munnen.

”Inte för att såra dig… men jag tror att det här är som hallucinationer. Alltså jag tror att du funderat så mycket på det här att det blivit mer och mer så att din hjärna tror att du ser och hör saker men det är nog bara en slags period av livet som du upplever”

”Så det är inte en psykisk sjukdom som schizofreni?” Jag ser oroligt in i hennes djupa ögon. Det är något med dem som får mig att känna mig både trygg och osäker.

”Nej, det är förmodligen med största sanolikhet en fas av livet där hjärnan utvecklas så man börjar antingen göra konstiga saker eller som i ditt fall höra eller tro att man ser saker.”

Jag börjar bli yr och illamående. Vadå ”fas” av livet. Rummet börjar snurra och jag tar tag i armstöden på stolen och försöker koncentrera mig när hon pratar men det går inte. Jag hör henne fråga om jag vill ha ett glas vatten men jag kan inte svara och snart känner jag min kropp falla framåt mot golvet och allt blir svart.

Det första jag känner är huvudet som dunkar hårt i mitt huvud. Jag öppnar försiktigt ögonlocken och allt jag ser är vita väggar och en klocka som tickar högt. Jag ligger på en säng men jag har ingen aning om vart jag är. Det känns som klockan tickar i mitt huvud och jag sätter händerna för öronen och gnyr. Jag har ingen kraft i min armar så jag orkar inte resa mig upp. Jag vet inte hur lång tid som gått men det kommer in några i rummet. Det är mamma och hon som jag träffade förut. Hon med gröna, djupa ögon. Vad var det nu hon hette? Melissa?

”Gumman hur mår du?” Mamma har tårar i ögonen och hon smeker mig i pannan.

”Ma…mamma?” jag gäspar trött och ser mot Melissa.

”Jag var tvungen att berätta för din mamma” säger  Melissa och tittar oroat på mig.

Jag suckar och reser mig sakta upp från sängen.

”Ni kan åka hem nu om ni vill, men jag har beställt lugnande tabletter för henne som ni kan hämta ut på apoteket så snart ni kan. Som sagt så kommer de här ”känslorna” gå över, så ta det bara lugnt.” Melissa klappar mig på ryggen.

Jag reser mig upp och går missnöjt men samtidigt undrande mot dörren.

Vadå ”fas” av livet.

Jag är förmodligen inte som alla andra men vad gör det om hundra år tänker jag medan jag hoppar in i mammas varma, svarta, stora bil.

Inga kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Berättelser
”Min dag är kommen” av Lill Vestman (plats 1)

ÅTTOLOGI 20/21. Flaskan vinglade ostadigt när jag försökte balansera den på handen. Att hålla ett löfte är svårt, särskilt när man vet att det aldrig var tänkt att hållas. Ändå vill jag tro att det kan förändras, men det är ju nästan omöjligt? Flaskan gav ifrån sig ett skvalpande ljud …

Berättelser
”Spårlöst försvunnen” av Linnea Karlsson (plats 2)

ÅTTOLOGIN 20/21. Att några timmar. Några få timmar kan kännas som en evighet. Jag kände hjärtat åka upp i halsgropen, paniken spred sig som en löpeld genom kroppen och kvar stod jag, förstenad med en oroskänsla som jag aldrig förut känt.  När alarmet ringde såg jag mig förskräckt om. Det …

Berättelser
”Knutar” av Julie Framnes (plats 3)

ÅTTOLOGI 20/21. Press. Bara en jävla massa press. Varje kväll kantas av bråk. Skrik, gråt och otrygghet. Jag börjar vänja mig vid det men det svider fortfarande. Det bränns. Mamma och pappa har målat upp en bild av mig. De vet exakt hur de vill att min framtid ska se …