C:2 Del 10 Läger 17

Berättelser

BERÄTTELSER.

Del 10.

 

Jag har väntat här inne i en timma redan. Vart är han? Jag frustar till och öppnar persiennerna.

Ingen är där ute.

Ingen alls. Ett flin tränger sig upp i min mungipa och min hand söker sig till dörrhandtaget. Jag rycker, men jag hade glömt bort att den store mannen hade låst droskan innan han gått tillbaka till värdshuset.

Jag suckar irriterat och tittar ner i golvet. Jag tittar på mina höga stövlar och ser något glänsande sticka upp. Det är revolvern. Jag hade köpt den av en köpman något år efter att jag träffade Cassandra. Hon hade tyckt att den var vacker och övertalat mig att köpa den. Den var gjord i glänsande metall och hade flera ingraveringar och utsmyckningar i metallen som fått mig att betala mer för den än vad den säkert var värd.   

Jag tar upp revolvern och tittar till magasinet. Det är bara två patroner kvar i trumman, och jag har inga reserver.

Är det värt att använda mina sista skott på det här låset? Jag vet inte. Jag känner mig inte så hotad att jag behöver använda mig av pistolen mot Nicolas… Men vad ifall jag har fel?

Jag osäkrar revolvern och siktar mot låset i dörren. Jag kommer behöva vara snabb. Det här kommer ge ifrån sig en hög smäll och Nicolas och hans män kommer komma springande på sekunder.

Hans män… Jag tänker på den blonde, Jim, som rotat genom min axelväska och hittat Cassandras kniv. Han hade tagit den. Han har den. Han har Sandras kniv.

Nej, tänker jag och stoppar tillbaka revolvern i skon. Jag måste få tillbaka kniven.

Just som jag lutar mig tillbaka i sätet hör jag knastrande från läderskor mot grusgången. Sekunder senare klickar låset till och droskan öppnas. Nicolas kolsvarta kalufs sticker in genom dörröppningen och hans mörka ögon mattas av när han ser mig sitta i baksätet, som om han är lättad att jag är kvar. Trodde han att jag skulle försöka fly? tänker jag. Självklart trodde han det. Vem skulle inte försöka fly.

Nicolas böjer huvudet och klättrar in och sätter sig på sätet framför mitt. Det hinner bara gå någon sekund efter att han sätter sig ner innan droskan raskt börjar röra på sig. Det går så fort att jag kastas fram i farten och landar på golvet framför Nicolas fötter.

Jag hade inte hört droskföraren klättra upp i fören, vilket betyder att han redan varit här.

Jag hade blivit nerskjuten direkt ifall jag försökt smälla upp låset. Mitt hjärta hoppar över ett slag.

“Ska du ligga där nere hela resan?” muttrar Nicolas och jag grymtar irriterat åt honom. Så fort droskan slutar skaka så kraftigt kastar jag mig upp och sätter mig ner i mitt säte.

Under flera minuter sitter vi tysta och jag har ständigt blicken vänd mot fönstret. Nicolas hade dragit ihop persiennerna, så det enda ljuset kommer från den lilla glipan mellan tygen. Nicolas sitter med blicken mot mig. Jag kan inte se hans ansikte, men han har bevakat mig på samma sätt hela resan. Tillslut klarar jag inte av blicken längre och vänder mig mot honom. Hans ansikte är kallt, med käkarna pressade mot varandra, men hans ögon… Hans ögon har ett annat intryck. Värme? Godmodighet? Han är säkert road av att se mig lida och väntar på att få se mig bryta ihop.

“Vad fan glor du på!” fräser jag och Nicolas stela ansikte rycker upp i ett leende. Ett leende!

“Dig”, svarar han obesvärat och mina kinder hettar av ilska, men Nicolas verkar ta det som en komplimang för han säger “Du är söt när du rodnar”.

“Jag rodnar inte!” fräser jag och tar kontroll över min rödhet, som helt klart är en effekt av all ilska jag har mot honom och INGET annat.

Nicolas svarar med ännu ett överlägset flin.

Jag försöker ignorera honom och börjar tänka på stunden i värdshuset. Han hade följt mig in på damernas för att prata med mig om någonting. Tydligen hade han velat ha lite enskildhet när vi gjorde det. Vi är ensamma nu, så varför vill han inte prata?

“När är vi framme?” frågar jag och tittar bort mot det persienntäckta fönstret igen. Nicolas fortsätter att titta på mig, inte lika kallt eller överlägset längre, utan mer.. nyfiket.  

“Vi borde vara där strax”.

“Hmf”.

*

Två timmar senare stannar äntligen droskan. Två timmar! Ugh.

Nicolas är först med att kliva ur droskan och jag följer efter honom som en lydande hund efter sin ägare.

Vi står uppe på en backe och platsen vi anlänt till ser först ut som ett litet läger med några tiotal uppsatta tält och vindskydd, men när jag ser mig om inser jag att det är närmare ett antal av några hundratal eller tusental tält. Ser man mot marken bortom lägret upptäcker man också den stora markplanen med några hundra svärdsvingande och pistol skjutande män och kvinnor som sparras och tränar. Det finns inga stängsel eller murar runt om, bara öppen, slät öken och berg. Inga träd eller buskar och ingen civilisation på en dag eller två bort med fot.  

“Vad är det här för ställe?” frågar jag Nicolas förundrat.

“Välkommen till Läger 17”, svarar han. “Ett av träningslägren i landet. Alla nya rekryter skickas till ett läger och Läger 17 råkar vara det största och med de skickligaste lärarna”. Jag är som förstenad av förundran. Jag har aldrig varit på en sån här plats innan. Jag ser mig omkring på alla de begåvade svärdfäktare och kommandosoldater och det är som en sten fastnar i min hals.

“Skickas rekryterna hit för att vara med i krig?” frågar jag nervöst och tänker på min bror som skickades ut i krig för fem år sedan. Var det så här han hade tillbringat sina sista veckor i livet?

“Ja”, svarar Nicolas oberört, men när han märker hur tyst jag blir vänder han sig mot mig och ger mig en allvarlig blick. “Ett framtida krig”, säger han och vänder sig mot några vakter.

Vad menade han med det?

 

 

Fortsättning följer i del 11

 

 

Emma Nikula

Inga kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Berättelser
”Livesändningen” av Emma Lewin (Åttologin, plats 1)

Everlyn sitter på sin stökiga bäddsoffa i det lilla rum som ska föreställa en lägenhet. Framför henne står den knastrande, lilla Tv:n och med vidöppna ögon och gapande mun reser hon sig långsamt upp.  Personen hon tvingas dela rum med hulkar och snyftar högt. Men Everlyn har inte tid att …

Berättelser
”Efter det som var före” av Thea Mikaelsson (Åttologin, plats 2)

Jag tittade upp mot himlen som så många gånger förr, jag kunde känna hoppet inom mig slockna, som det gjorde varje gång. Ändå fortsatte jag att göra det. Jag vet inte vad jag förväntade mig att se där som jag inte redan sett förut. Men den gråa himlen täckt av …

Berättelser
”Vaken” av Natalie Eriksson (Åttologin, plats 3)

– Hallå klassen! ropade min historielärare Malin när hon kom in i klassrummet. Hennes stora leende lyste upp och värmde det kalla rummet med sina kliniskt vita väggar och hårda stolar.  – Jag vet att ni är lite trötta efter påsklovet, fortsatte hon. Men försök i alla fall att hålla …