BERÄTTELSER.

Del 3:

”Väktarens resa kommer att fortsätta. Den kommer ej bli enkel. Men hon, den enda, kommer att klara det.”

Saga vaknar med en skarp värk i huvudet. Hon sätter sig yrvaket upp och väktarboken faller från hennes ansikte. Att ligga på rygg och läsa med en tung bok ovanför ansiktet var visst inte det smartaste valet att göra. Hon slår ihop boken, som ger ifrån sig ett litet dammoln, och reser sig upp från sin säng. Vem det än var som skrev boken så tänkte den visst inte på att inkludera någon profetia. Saga ger ifrån sig en djup suck, hon har inte blivit klokare av läsningen. Det enda hon vet säkert är att hon måste ta sig bortom gränslandet. In i den andra världen.

Saga har ingen aning om hur man gör. Det stod visst inte med i hennes jobbeskrivning. Men hon vet någon som kanske gör det. Dorothea. Den lilla gumman, som pratar mer i gåtor än vad Finn gör, har en affär där hon säljer alla olika magiska föremål man någonsin kan drömma om. Den ligger i utkanten av staden och många vet inte ens om att den finns.

Saga drar på sig någonting annat än sina träningskläder, som hon råkat somna i, och packar en sportbag med allting hon tror att hon kan behöva, vapen, vapen och vapen. Hon vet inte vad hon kommer att stöta på när hon väl kommer bortom gränslandet. Där kan det finnas vad som helst. Lika bra att komma förberedd.

Innan hon lämnar huset skriver hon en lapp:

Sticker till Lana. Sover över där. Var inte oroliga.

// Saga

I Dorotheas affär är det dunkelt och varmt. Själva affärsutrymmet är litet men hyllorna från golv till tak ser till att hur många burkar som helst får plats där. Först ser Saga inte Dorothea, hon smälter nästan in i hyllorna bakom sig.

”Välkommen, mitt barn”, säger hon och Saga hoppar till.

”Hej, du, jag har lite bråttom”, börjar Saga. Hon vet inte riktigt hur hon ska fortsätta. ”Jag vet att det är någonting på gång bortom gränslandet och…”

”…du måste ta dig dit”, fortsätter Dorothea åt henne.

”Ja … just det. Och jag tror att du kan hjälpa mig när det gäller att hitta vägen dit.”

”Mitt barn, jag … kan inte. Faror lurar bakom varje hörn. Det vore att förråda makterna.”

”Snälla, Dorothea. Det är mitt jobb. Jag måste dit och hjälpa till och det vet du.” Saga hör hur desperat hon låter.

Dorothea ska just invända någonting när hon får någonting över blicken. Som en slöja. Hon ser ut att flyta långt, långt bort och Saga vet inte riktigt vad hon ska göra. Hon behöver informationen nu.

”Det är nära nu”, säger hon med en dov röst. Den låter inte som hennes. Ögonen är glansiga och verkar se bortom Saga och rummet där de befinner sig. ”Det börjar snart. Mörkret faller och hon är den enda som kan leda oss. Ett orakel skall skickas hennes väg. En tvillingsjäl som kommer att hjälpa henne på vägen. Den ensliga väg hon i slutändan måste gå själv.”

Dorothea faller ihop bakom disken och Saga ska precis ta ett språng över den för att se hur det är med henne när hon sakta reser på sig. Hon borstar av lite damm från sin långa, formlösa klänning och tittar på Saga med sina gamla ögon igen.

”Vart var vi, mitt barn?” frågar hon som om ingenting hänt.

”Du … du fick en syn, tror jag”, säger Saga osäkert.

Dorothea tittar på henne förbryllat.

Hon minns inte, tänker Saga.

”Jag tror att…”, börjar Saga och tar ett steg från disken, ”jag måste dra nu.”

Hon vänder sig om och ska precis gå när Dorothea säger någonting. ”Om väktaren verkligen vill hitta världen bortom gränslandet så kan hon.” Saga stannar inte upp. Hon fortsätter ut ur affären och träffas av solljuset igen.

Även om det är varmt i luften är skogen kall. Den är mörk och tyst. Saga drar ett djupt andetag. Sluter sina ögon och börjar gå. Först trevar hon sig försiktigt fram, snubblar över en sten och slår i armbågen i ett träd. Men snart ökar hon på takten. Vägen känns så självklar, som om den kallar på henne, och hon börjar springa. Till slut stannar hennes kropp och hon öppnar ögonen. Framför henne syns ingenting annorlunda och för ett otränat öga skulle det inte vara några konstigheter men Saga kan se skiftningarna. Att det är någonting framför henne. Hon vet att hon är rätt ute och att det enda hon behöver göra är att träda igenom slöjan och ut på andra sidan.

Saga tar fart och går bestämt framåt. Hon vet inte vad som kommer att hända. När hon nuddar vid slöjan sticker det till i hela kroppen och hon slungas iväg över marken tills hon slår i ett dött träd. Det darrar till, farligt nära att ramla, men står kvar. Saga håller sig om huvudet. Allting snurrar och i någon sekund vet hon knappt vad som är upp eller ner. Hon reser sig snabbt upp och tittar ilsket på slöjan som är på samma ställe som innan.

”Så jag har alltså inte låst upp den här delen än. Eller vad då?” fräser hon. Hon vet inte vem hon vill ska höra det. Kanske Finn. ”Så jag ska bara skydda allt men här är jag visst en inkräktare!”

Någonting prasslar till i en buske bakom henne och Saga vänder sig snabbt om. Det verkar det inte vara någonting där men så prasslar det till igen. Först tror Saga att det kanske kan vara ett av fultrynena som lurar. Och de lärde sig inte någonting från förra gången, tänker hon med en suck plockar upp en kniv från väskan på axeln.

Saga står redo men ingenting hoppar ut ur busken. Efter en stund sticker en flickas ansikte upp därifrån. Hon ser mager och skör ut. Det mörka håret ligger rufsigt runt ansiktet som ser vettskrämt ut.

”Hej … hur är…” börjar Saga men flickan smiter iväg och är plötsligt spårlöst försvunnen.

Saga tittar förvånat efter henne och vänder sig än en gång till slöjan. ”Tro inte att jag är klar med dig.”

Fortsättning i del 4.

Kerstin Hillebäck