BERÄTTELSER.

Del 9.

 

“Jag lovar att jag ska hitta honom. Och jag ska döda honom”.

 

“Tack för skjutsen”. Jag hoppar av hövagnen och borstar bort fastklistrade halmstrån från byxorna.  

“Ingen orsak. -Är du säker på att du kommer klara dig själv?” frågar bonden och tittar bort mot värdshuset. “ Det här stället är känt för att vara rätt tufft”. Jag ger bonden ett uppskattande leende och försäkrar honom att jag är fullt kapabel att klara mig på egen hand.

“Som du vill”. Bonden slår med tyglarna och hästen börjar trava. Jag vänder mig mot värdshuset med de slitna väggarna och skakande takrännor. Innanför hörs det dova mullrandet från höga diskussioner och livemusik.

Jag tar modet till mig och går direkt in innan fegheten hinner få ett övertag.

En lite klocka ovanför dörren plingar efter mig och meddelar hela värdshuset att en nykomling anlänt. Ändå är de enda ögonen som möter mina den smutsiga baristan som skannar mig från topp till tå, innan hon återvänder till att fylla stora ölglas med skummande drycker.

Jag ser mig omkring i baren tills jag börjar uppfatta de flertal ögon som bevakar varje steg jag tar. Då tar jag en ledig stol vid bardisken och lutar huvudet tungt mot handflatan, försöker se trött och utarbetad ut. Blickarna försvinner men jag är fortfarande misstänksam för dem.

“Vad ska du ha?” grymtar baristan och tittar misstänksamt på mig.

“Bara vatten”. Baristan fnyser och går vidare till en annan gäst. Det är en kille, lång och välbyggd med bred bröstkorg och biffiga armar som syns tydligt genom hans uppkavlade skjortärmarna. Hans hår är rufsigt och svart som kol. Någonting med honom gör mig misstänksam. Kanske är det hans mystiska utstrålning. Vem vet. Någonting med honom stämmer inte.

Han tittar åt mitt håll och jag märker att jag stirrat helt öppet. Jag tittar bort och vänder mig mot den äldre mannen bredvid mig. Med killens figur fortfarande synlig i ögonvrån försöker jag starta en konversation med min granne.

“Intressant tatuering”, säger jag och syftar på den ringlande raden av spiraler och olika tecken som löper sig från hans hand, upp genom ärmen och säkert en bra bit upp. Mannen fnyser och tar en klunk ur sitt glas med den tatuerade handen.       

“Om jag var du, fröken, skulle jag vara tyst och hålla mig undan andras egenheter”. Jag fnyser åt hans oförskämda kommentar och återgår till att smutta på mitt vatten.

Killen med de svarta håret tittar fortfarande åt mitt håll. Minuter går förbi men han iakttar mig fortfarande. Efter att fem eller så minuter gått tar mitt tålamod slut och jag reser mig kvickt upp. Så fort att stolen nästan välter under mig. Jag tar min axelväska (mest fylld med de fåtal klädesplagg jag äger samt några småsaker) och lämnar baren. Jag hör hur den svarthåriga reser sig upp och följer mig på avstånd in på damernas.

Jag stannar när jag hör dörren låsas bakom oss. Jag står med ryggen mot den svarthåriga, vi är båda tysta. Vi är ensamma. Inget ljud kommer från båsen som omringar oss. Det är bara jag, han och den jävligt fula blomvasen som står på en pall vid ena väggen.  

När han inte säger någonting för att bryta tystnaden vänder jag mig om för att möta honom.

Det är några meter mellan oss. Den svarthåriga står med ryggen upptryckt mot ett av båsen. Armarna i kors över bröstet, den svarta blicken riktad mot mig.

“Vem är du?” säger jag innan jag hinner hindra mig själv. Den svarthåriges känslokalla ansikte ändras inte.  

“Mitt namn är Nicolas. Du?” Jag hade inte väntat mig att han faktiskt skulle svara. Jag står tyst och paralyserad, försjunken i Nicolas svarta ögon.   

“Vad gör du här inne? Det här är damernas.” Nicolas ger mig ett blygt leende.

“Vi behöver prata”.

“Jag känner inte dig”. Det blir en kort tystnad.

Så vänder han sig om och går ut igen.

Vad var det där?

Jag väntar någon sekund till och följer sedan efter honom.

Jag ser honom gå mot baren, men han sätter sig inte ner. Istället fortsätter han gå till andra sidan rummet. Där stannar han uttråkat en stund och fortsätter sedan ut genom bakdörren. För ett otränat öga hade det inte sett det minsta misstänksamt ut, men för mig som har tränat i år på att uppfatta minsta rörelse omkring mig och varje ljud, märker då hur mannen en bit bort tittar åt hans håll och reser sig upp och följer efter honom bara några sekunder efter att Nicolas försvunnit ut genom dörren.  

Jag vänder mig om och låtsas beundra en ful tavla på väggen någon minut innan jag går ut efter dem.

Dörren leder till en bakgård omringad av ett högt staket i slitet trä. Mot väggen står ett fallfärdigt skjul med krossade takplattor och ett smutsigt krossat fönster. Väggarna hade troligen till en början varit röda, men nu är de bara svagt orangea med små duttar av grundfärgen.

Jag hör röster och gömmer mig bakom skjulet, kikar över kanten för att se vem det är som talar.    

“Chefen kommer inte bli glad över det här, Nico”, säger en bredaxlad man med ryggen mot skjulet.

“Han kommer skjuta skallen av dig -det är vad han kommer göra”, säger en annan.

“Sen kommer han att ge sig efter den där brodern du har i fältet”, säger en blond man som står bredvid Nicolas i cirkeln.

“Chefen kommer inte att få veta något,” säger Nicolas. “Och vad det gäller Nick så kan han ta vara på sig själv. Han är en stor pojke”. Den blonda drar på ett leende och skrockar.

“Det kan jag inte säga emot. Jag såg honom när jag red genom fältlägret för några månader sedan. Han ser mer och mer ut som dig ju mer åren går, Nico”. Nicolas fnyser, men ett leende döljer sig i mungipan på honom.  

”Vad tror du att du håller på med?” Hör jag en mörk röst säga, och känner två stora nävar greppa tag om min midja och vänder mig mot sig.

Jag möter en stor man (säkert över två meter lång) med ett stort yvigt skägg, kalt huvud och små bruna ögon med gröna färgstänk i dem.

Hans händer, stora som tallrikar, släpper taget om min midja. Han lägger armarna tufft över bröstet och betraktar mig misstänksamt.

Bakom oss har männen reagerat på uppståndelsen och tittar mot oss. Nicolas är en av dem. Han tittar igenkännande mot mig, – han verkar inte överraskad som de andra. Han lägger armarna i kors och flinar roat.

Jag förstår då att han visste att jag skulle följa efter honom ut. Jag blev lurad.

”Vad ska vi göra med henne?” Frågar den stora mannen bakom mig.

”Vad menar du ’vad ska vi göra med henne’? Ta ut henne härifrån!” Ropar den blonde argt.

”Vänta!” Alla vänder sig mot Nicolas, men hans uppmärksamhet är riktad mot mig. ”Ta henne till min droska”. De andra männen verkar utdela en kort tanke, men ingen säger emot. Den bredaxlade, stora killen flinar roat, men slutar när den blonde ger honom en mörk blick. Istället tittar han dystert ner på sina skor.

”Ska bli, Nico”. Den stora mannen bakom mig försöker putta in mig i värdshuset men jag stretar emot.  

“Rör mig inte!” skriker jag och sparkar mannen i knäskålen. Han ger ifrån sig en kvävt skrik och försöker gripa tag i mig men jag hoppar undan. Jag vänder för att springa bort, men den blonde mannen dyker plötsligt upp bakom mig och grabbar tag i min nacke och välter mig ner i gruset. Han håller mig nere, halva mitt ansikte i gruset. Jag känner någon slita tag i min axelväska och hälla ut dess innehåll på marken.

Jag är glad att jag gömde revolvern i skon.  

“Inga vapen”, säger den bredaxlade mannen och sparkar runt mina saker. “Bara en massa skräp”. Det blixtrar till för ögonen och jag frustar men den blonde håller mig nere. Mannen plockar ihop mina saker och lägger tillbaka dem i väskan.

Ett par bruna läderstövlar kommer upp framför mig och stannar där.

“Jim, släpp henne”, säger Nicolas lugnt. Den blonde fnyser men tar bort sin fot från min rygg.

“Ställ dig upp”, säger Nicolas, nu till mig. Jag reser mig upp, förödmjukad med rodnande kinder, och sträcker fram handen mot den bredaxlade mannen för att ta tillbaka min axelväska, men den blonde, Jim, hinner före. Han rycker den ur sin kamrats händer. Ett flin lyser upp i hans ansikte och jag blir mörk i blicken. Han rotar runt i väskan, dubbelcheckar den bredaxlades arbete. Han tar upp min pengapung och stoppar in den i sin egen jackficka. Ilskan bubblar upp inom mig, men det är när han tar upp en kniv jag lindat in i lager på lager av strumpor och underkläder som jag börjar skaka i kroppen. Jim ger den bredaxlade en irriterad blick och den bredaxlade blir en aning blek i ansiktet samtidigt som han kliar sig i nacken.

“Jag såg inte den”, ursäktar han sig och jag ser hans öron bli röda.

“Nej, självklart gjorde du inte det”, muttrar Jim och stoppar kniven, Cassandras kniv, i sin jackficka. Mina ögon blir blanka, men jag vägrar att gråta.    

“Ta henne till min droska nu”, säger Nicolas till den store mannen. Sen tittar han mot Jim, som muttrar men kastar tillbaka axelväskan till mig.

Den en stora mannen puttar på mig och jag följer med honom ut ur värdshuset.

 

 

Fortsättning följer i del 10.

 

 

Emma Nikula