Inte som alla andra: del 5

Berättelser
1

BERÄTTELSE.

Ingen av testen funkar. Inte ens mat-testet fungerade. Jag börjar bli trött på det här. Jag försökte till och med på höstlovet. Jag vet fortfarande inte om jag ska prata med de på ungdomsmottagningen. Jag är för feg. De kanske tror att jag hittar på eller något, och mamma och pappa skulle inte fatta något heller. De känns som ingen kan hjälpa mig. Vad ska jag göra?

Hedvig Stenros 8/11-2014

 

Idag på slutet av svenskalektionen berättade vår lärare att klassen skulle besöka en ungdomsmottagning i Huddinge. Det här kanske var min chans, tänkte jag medan läraren fortsatte prata om att vi alltid skulle känna oss välkomna att gå dit.

Tre dagar senare tar jag bussen till Huddinges ungdomsmottagning och mina tankar flyger runt i huvudet som en tornado. Regnet öser ner i det kalla novembervädret och jag skyndar mig in till ungdomsmottagningens lilla, varma entré. De andra i klassen är redan där och en man i fyrtioårsåldern kommer fram och hälsar på alla i klassen och visar sedan vart tjejerna ska gå respektive killarna. Två kvinnor i femtio och trettioårsåldern leder oss in till ett rum och hälsar oss tjejer välkomna. Vi får slå oss ner i en stor soffa framför en whiteboard och se på flera filmer om mobbning och utpressning. Sedan pratar vi om det tillsammans.

”Jag hoppas ni känner er trygga och välkomna att komma hit när ni vill” säger den äldre kvinnan lugnt när tiden närmar sig sitt slut.

”Vi finns alltid här för att hjälpa oavsett vad. Det kan vara allt från mobbning till känslor, till psykisk ohälsa och så vidare. Ni är alltid välkomna här.”

Den yngre kvinnan delar ut några små visitkort för mottagningen och sedan får vi gå och ta oss tillbaka till skolan.

Jag kan inte sova. Jag är rädd för att gå till ungdomsmottagningen men samtidigt vill jag, för jag tror det är bäst. Jag mår så dåligt… Vad kommer att hända med mig?

Natten känns som en evighet. Jag ligger vaken i min säng och stirrar i taket. Min plan är att sjukanmäla mig imorgon så jag kan ta mig till ungdomsmottagningen när mamma och pappa jobbar. Efter flera långa timmar somnar jag och det känns som jag bara sovit i en halvtimme när väckarklockan ringer.

 

Leonora Holst

 

 

Bra skrivet, Leonora! Psykisk ohälsa är ju tyvärr någon som är allt för vanligt bland ungdomar idag. Viktigt med berättelser om det också. Även om just den här flickan har ett väldig speciell problem, som kanske inte är ett problem utan en förmåga.

1 kommentar

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Berättelser
”Livesändningen” av Emma Lewin (Åttologin, plats 1)

Everlyn sitter på sin stökiga bäddsoffa i det lilla rum som ska föreställa en lägenhet. Framför henne står den knastrande, lilla Tv:n och med vidöppna ögon och gapande mun reser hon sig långsamt upp.  Personen hon tvingas dela rum med hulkar och snyftar högt. Men Everlyn har inte tid att …

Berättelser
”Efter det som var före” av Thea Mikaelsson (Åttologin, plats 2)

Jag tittade upp mot himlen som så många gånger förr, jag kunde känna hoppet inom mig slockna, som det gjorde varje gång. Ändå fortsatte jag att göra det. Jag vet inte vad jag förväntade mig att se där som jag inte redan sett förut. Men den gråa himlen täckt av …

Berättelser
”Vaken” av Natalie Eriksson (Åttologin, plats 3)

– Hallå klassen! ropade min historielärare Malin när hon kom in i klassrummet. Hennes stora leende lyste upp och värmde det kalla rummet med sina kliniskt vita väggar och hårda stolar.  – Jag vet att ni är lite trötta efter påsklovet, fortsatte hon. Men försök i alla fall att hålla …