Inte som alla andra: del 5

Berättelser
1

BERÄTTELSE.

Ingen av testen funkar. Inte ens mat-testet fungerade. Jag börjar bli trött på det här. Jag försökte till och med på höstlovet. Jag vet fortfarande inte om jag ska prata med de på ungdomsmottagningen. Jag är för feg. De kanske tror att jag hittar på eller något, och mamma och pappa skulle inte fatta något heller. De känns som ingen kan hjälpa mig. Vad ska jag göra?

Hedvig Stenros 8/11-2014

 

Idag på slutet av svenskalektionen berättade vår lärare att klassen skulle besöka en ungdomsmottagning i Huddinge. Det här kanske var min chans, tänkte jag medan läraren fortsatte prata om att vi alltid skulle känna oss välkomna att gå dit.

Tre dagar senare tar jag bussen till Huddinges ungdomsmottagning och mina tankar flyger runt i huvudet som en tornado. Regnet öser ner i det kalla novembervädret och jag skyndar mig in till ungdomsmottagningens lilla, varma entré. De andra i klassen är redan där och en man i fyrtioårsåldern kommer fram och hälsar på alla i klassen och visar sedan vart tjejerna ska gå respektive killarna. Två kvinnor i femtio och trettioårsåldern leder oss in till ett rum och hälsar oss tjejer välkomna. Vi får slå oss ner i en stor soffa framför en whiteboard och se på flera filmer om mobbning och utpressning. Sedan pratar vi om det tillsammans.

”Jag hoppas ni känner er trygga och välkomna att komma hit när ni vill” säger den äldre kvinnan lugnt när tiden närmar sig sitt slut.

”Vi finns alltid här för att hjälpa oavsett vad. Det kan vara allt från mobbning till känslor, till psykisk ohälsa och så vidare. Ni är alltid välkomna här.”

Den yngre kvinnan delar ut några små visitkort för mottagningen och sedan får vi gå och ta oss tillbaka till skolan.

Jag kan inte sova. Jag är rädd för att gå till ungdomsmottagningen men samtidigt vill jag, för jag tror det är bäst. Jag mår så dåligt… Vad kommer att hända med mig?

Natten känns som en evighet. Jag ligger vaken i min säng och stirrar i taket. Min plan är att sjukanmäla mig imorgon så jag kan ta mig till ungdomsmottagningen när mamma och pappa jobbar. Efter flera långa timmar somnar jag och det känns som jag bara sovit i en halvtimme när väckarklockan ringer.

 

Leonora Holst

 

 

Bra skrivet, Leonora! Psykisk ohälsa är ju tyvärr någon som är allt för vanligt bland ungdomar idag. Viktigt med berättelser om det också. Även om just den här flickan har ett väldig speciell problem, som kanske inte är ett problem utan en förmåga.

1 kommentar

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Berättelser
”Min dag är kommen” av Lill Vestman (plats 1)

ÅTTOLOGI 20/21. Flaskan vinglade ostadigt när jag försökte balansera den på handen. Att hålla ett löfte är svårt, särskilt när man vet att det aldrig var tänkt att hållas. Ändå vill jag tro att det kan förändras, men det är ju nästan omöjligt? Flaskan gav ifrån sig ett skvalpande ljud …

Berättelser
”Spårlöst försvunnen” av Linnea Karlsson (plats 2)

ÅTTOLOGIN 20/21. Att några timmar. Några få timmar kan kännas som en evighet. Jag kände hjärtat åka upp i halsgropen, paniken spred sig som en löpeld genom kroppen och kvar stod jag, förstenad med en oroskänsla som jag aldrig förut känt.  När alarmet ringde såg jag mig förskräckt om. Det …

Berättelser
”Knutar” av Julie Framnes (plats 3)

ÅTTOLOGI 20/21. Press. Bara en jävla massa press. Varje kväll kantas av bråk. Skrik, gråt och otrygghet. Jag börjar vänja mig vid det men det svider fortfarande. Det bränns. Mamma och pappa har målat upp en bild av mig. De vet exakt hur de vill att min framtid ska se …