BERÄTTELSE.

Det är en kall och grå lördag i december. Det är fortfarande långt kvar till jul, men Lucia är om bara någon vecka.

I fönsterna har människor hängt upp julstjärnor och ställt upp adventsljusstakar. Snön som låg på trottoarerna ser mer ut som grå gegga och träden är helt nakna. Staden är nästan helt tyst, allt som hörs är en vindpust lite då och då. Gatorna är öde förutom en flicka med en stor, grå luvtröja och ett par jeans på sig. Hon går där med huvudet sänkt och om man kollar nära ser man en tår rinna ner för hennes kind.

Hon fortsätter gå, det ser ut som att hon är på väg mot lekplatsen. När hon väl är där är allt tomt. Inga barn som är ute och leker, inga vuxna ute på promenad, inte ens en liten fågel i sikte. Det är helt öde. Flickan verkar inte bry sig. Hon sätter sig på en av de snötäckta bänkarna och det ser inte ut som att kylan stör henne. Hon sitter där väldigt länge, och efter en stund börjar hon gråta.

Det är tyst i parken, allt som hörs är några tysta, tysta snyftningar från flickan.

Så börjar människor att gå i parken. Det börjar med en kvinna, runt trettioårsåldern, som går förbi bänken. Hon kollar inte ens på flickan. Sedan kommer det fler. Några av dem har hundar med sig som verkar upptäcka flickan, men deras ägare bara drar i deras koppel och går därifrån. Det kommer fler och fler människor, men ingen verkar bry sig om flickan som sitter på bänken och gråter.

Varför bryr sig ingen egentligen?

Vissa skulle nog kalla dem hjärtlösa, men du vet bättre än det, visst gör du?