BERÄTTELSER.

Del 8.

“Det hjälpte mig förstå vad det var jag behövde göra. Leta upp och straffa min familjs mördare”.

“Är du säker på att det är tomt?”

“Positiv”. Okej.

Jag dyker in genom hålet i bakdörren. Allting här inne är mörkt. Mörkt, spökligt och ensamt. Perfekt.

Mina bara fötter glider fram över det smutsiga stengolvet, fullt av träflisor och så dammigt att spindelväven i hörnen blivit torra.

Luften är kvav och trots att solen knappt gått ner än är det minusgrader här inne.

“Adri?” Cassandras viskning ekar från övervåningen. Jag ser mig omkring efter en väg upp. Trappan dit upp är blekt grå och saknar flera steg. Den knarrar varnande under min tyngd, men håller. Varje nytt steg jag tar är ännu mer skrämmande än det förra.

Tillslut är jag uppe och tvingas söka genom ett halvt dussin rum innan jag hittar Sandra i ett sedan länge övergivet sovrum. Himmelssängen i mitten av rummet håller överraskande bra under hennes vikt där hon svävar med de smutsiga lakanen nerslängda på golvet.

Jag suckar men försöker inte gömma munterheten i min röst när jag ser på henne.

“Jag förstår inte hur du fick mig att gå med på det här”, säger jag och ler. Sandra flinar från sin plats på sängen.

“Åh, kom igen. Du vet att du älskar det”. Vi skrattar.

Sandra gör plats för mig på sängen och jag ansluter mig. Vi ligger bredvid varandra, skrattar åt inget särskilt och tittar upp i taket.

Att komma hit, till ett övergivet spökhus med henne, var en av den bästa saken jag gjort på länge. Att bara kunna känna doften av henne intill mig, höra hennes skratt och känna henne linda mina blonda lockar runt sitt finger, är tillräckligt för att jag ska kunna känna alla mina problem sjunka genom de murkna väggarna och försvinna ut i de hemsöka korridorerna.

Jag och Sandra har ett obrytbart band. Inget kan ta det ifrån oss.

Inte ens döden.     

*

Vi går genom kvarteren. Mörkret omkring oss lyses endast upp av en och en annan gatlykta. Vi skrattar och jag börjar undra ifall vi tog ett glas för mycket vid baren för att fira min fjortonde födelsedag. Jag betraktas nu äntligen som vuxen och kan söka jobb, samt gifta mig när jag är redo. Hade jag bott kvar hemma i min by, med mina föräldrar och Caleb och mina få vänner, hade min hand förväntats vara bortlovad redan. Men som gatubarn utan familj är det inte ett privilegium jag besitter.    

“…men jag visade honom tillslut med att ta alla hans kläder ur hytten när han sov. Den stackarna fick låna kläder av Hans i en vecka! Och låt mig bara säga vilken liten vätte han är!” Sandra skrattar så mycket att tårar börjar bildas i hennes ögon. Själv har jag ingen aning om vad hon pratar om, men jag skrattar ändå.    

“Hörde du det där?” Sandra slutar omedelbart att skratta. Allvarligheten i hennes röst får mig att nyktra till och jag lyssnar efter ljudet.

Strax därpå hör jag det också. Det låter som arga röster. Min första tanke att det är soldater i närheten, men sen tänker jag igen.

Jag börjar gå efter ljudet, men Sandra drar mig tillbaka i armen.

“Vad håller du på med?!” väser hon.

“Vi måste gå och se efter”, säger jag.

Plötsligt hörs flera pistolskott och kanske är det på grund av alkoholen, men jag sliter mig fri från Sandras grepp. Jag springer mot ljudet. Jag hör Sandras fotsteg bakom mig, men jag är för snabb.

Jag rundar ett hörn och springer nerför en smutsig sidogata. Längre bort ser jag flera huvklädda personer. Fem stycken, alla stora som byggnader.

På marken intill dem ligger en figur. Stilla.

Jag hade fortsatt gå närmare dem men stannar så fort jag lyckas urskilja figuren på marken. Det är en kvinna. Ung och vacker, med kastanjefärgat hår och stora röda läppar. Ögonen är stängda och hon håller ena handen intill kroppen, den andra är på magen. Hon är klädd i mörkt siden och bomull. Blodet som flödar ut från hennes bröst och rinner ner genom kloakerna visar tydligt vart hon blivit skjuten.

Jag står som fastfrusen och vet inte hur jag ska reagera. Ska jag skrika, gråta? Vad jag inte ska göra är att stå kvar här och göra ingenting.

Jag rycker till mig och går med tunga steg fram till killarna med huvorna. De står med ryggen mot mig, pratar för tyst för att jag ska kunna höra vad de säger. På vägen tar jag upp ett järnrör som ligger och skräpar och går fram till den närmsta killen. Innan jag själv hinner förstå vad som händer höjer jag järnröret och slår mannen i bakhuvudet med all kraft jag kan uppbåda. -Åter igen skyller jag på alkoholen.

Mannen faller ner till marken och de fyra andra tittar chockat på mig. Den första som sliter sig ur chocken är en av de kortare av killarna som rycker fram en privat gjord revolver ur sitt bälte. Han osäkrar den och riktar den mellan mina ögon. Jag blir som paralyserad av skräck. Och just när jag blir säker på att han tänker trycka av är det något annat som fångar hans intresse.

“Adri!” Jag vänder mig om och ser Sandra springa mot oss genom gatan. Hon hinner knappt två meter till innan mannen skjuter av sin revolver. Ljudet av skottet som skjuts av får mitt hjärta att stanna. Allting går för fort för min hjärna att registrera. Kulan viner genom luften och knappt en sekund senare ligger Sandra nere på marken. Jag skriker och springer fram till henne men det tjänar inget till. Hon är död.

Jag reser mig upp på benen som skakar av vrede och möter Sandras mördares blick. Jag kan knappt urskilja konturerna i hans ansikte, men det lilla jag ser är nog för mig att känna igen om vi någon dag möts igen. Jag fräser, men vägrar låta mig själv gråta. Inte inför honom. Han ser inte ut att ångra en sekund av de hemska brottet han just begått.

“Jag ska döda dig”, säger jag med en röst jag knappt känner igen som min egen. Mörk och kall, nästan ondsint. “Jag lovar att jag ska jaga dig till världens ände om det är vad som krävs. Och efter min död ska mitt spöke hemsöka dig”. Mannen uppfattar allvaret i mina ord och sänker revolvern.        

“I så fall antar jag att vi möts igen”. Mannen ger mig en snabb nick och jag tror att han ska lämna mig och springa bort innan vakterna kommer. Men istället höjer han revolvern igen och skjuter av.  En smärta värre än vad jag någonsin kunnat föreställa mig går genom kroppen. Speciellt i axeln där kulan hamnat. Jag faller ner på marken och skriker. Jag trycker min oskadda hand mot skadan. Jag har tur, kulan verkar ha fastnat i vävnaden och det blöder inte lika mycket som det annars skulle. Ändå behöver det plåstras ihop, och det fort. Jag sätter mig upp och tittar efter mannen, men han är borta.

Jag vänder mig om och ser Sandras stilla kropp. Jag kryper fram till henne och tittar ner på hennes vackra ansikte. Den mörka huden som snart kommer blekna, det svarta axellånga håret som ligger utspritt under hennes huvud. De mörka ögonen tittar ut i luften utan att se någonting. Jag lägger handen för hennes ögonlock och stänger dem.

“Jag lovar att jag ska hitta honom”, viskar jag och gråter. ”Och jag ska döda honom”.

Fortsättning följer i del 9.  

Emma Nikula