En väktares regler: Del 2

Berättelser
2

BERÄTTELSER.

Del 2:

 

 

”Och mörkret skall komma och täcka både skog och land. Hon skall bli ljuset som leder oss igenom mörkret.”

 

 

”Hur känns den här?” ropar Saga innan hon ger närmste varelsen en hård snyting. Den snubblar bakåt men får snabbt tillbaka fotfästet. Hon känner hur blodet rusar och hur hennes krafter kickar in. Lite snabbare, lite starkare.

Finn har på något sätt tagit sig ur varelsernas grepp och kastar iväg hårda slag åt alla håll. Saga ger ifrån sig en spark som får närmaste varelse att flyga en bra bit samtidigt som hon trycker armbågen rakt in i en annan varelses mage och hugger av huvudet på en tredje.

”Hey, fultrynet! Kom hit då”, ropar hon till en fjärde som närmar sig.

Den vandrar fram till henne. Varelsens ansikte formas till ett groteskt leende och Saga bestämmer sig för att aldrig mer klaga på sina tänder på skolfotot. Hon ska just svinga den långa kniven när alla varelser stannar upp. Som om de frusit. Ansiktena formar skräckslagna miner och de vänder snabbt och smiter in i skogen.

”Hallå! Kom tillbaka era fegisar!” ropar Saga efter dem.

Finn lägger ena handen över hennes mun och drar henne in i en dunge en liten bit bort. Saga försöker sprattla sig ut ur greppet och ska precis sätta en armbåge i hans mellangärde när han viskar någonting i hennes öra. ”Jag vill inte träffa vad det nu var de blev så rädda för, och det tror jag inte heller att du vill göra.”

Han är nära. Saga kan känna hur hans andedräkt kittlar hennes kind. Hon fokuserar framåt på den öppna gläntan. även om det är svårt med Finn så nära. Försöker göra sig beredd för vad det är som kommer. Om fultrynena var rädda för det måste det vara illa.

Först ser hon ingenting. Saga tänker precis trycka sig ur Finns krampaktiga grepp när hon hör någonting. Ett konstigt ljud som hon aldrig tidigare hört. Sedan ser hon någonting flyga genom luften. Det är nära att hon missar det. Den enorma varelsen är helt genomskinlig. Svävar spöklikt fram. Saga kan inte riktigt förstå vad som gör den så skräckinjagande men är inte speciellt sugen på att ta reda på det.

Det tar inte lång tid innan varelsen försvinner. Saga vänder sig om mot Finn som har en ny min. Det ser ut som om han precis mött sin största skräck.

”Vad var det där?” frågar Saga och känner sig mer oroad över Finns min är varelsen.

”Det … ååh nej…” Han tar sig för pannan. Pupillerna är vidgade i skräck.

”Kan du prata ur skägget. Vad var det där?” frågar Saga igen och känner hur paniken stiger. Vad som kan göra den uttryckslösa Finn vettskrämd borde skrämma henne också.

”Profetian är på väg att bli sann”, säger han. ”Det står Och mörkret skall komma och täcka både skog och land. Hon skall bli ljuset som leder oss igenom mörkret.” Han rabblar det innantill.

”Och vad ska vi göra?”

Finn får plötsligt bråttom. Han har fått någonting vilt i blicken.

”Jag måste gå”, säger han och vänder sig om.

”Vänta lite nu”, säger Saga och tar tag i hans arm. Hon tänker inte låta honom försvinna bara så där. ”Vart ska du?”

”Jag måste varna mitt folk. Och du måste tillbaka.”

”Vad hände med det du skulle visa mig?” säger hon irriterat. Hon är väktaren. Tror han att hon inte klarar av det? Att hon är något ömtåligt som måste beskyddas?

”Vi måste ta det en annan gång. Ett orakel kommer att sändas din väg.” Han sliter sig loss från henne. Och försvinner iväg. Saga är bra på att springa men så snabb är hon inte. Hon blir rasande när han pratar i gåtor på det viset. Kan han inte använda vanligt språk?

”Okej, men då tar jag mig väl dit själv då!” ropar hon efter honom. Hon vet inte vägen för att ta sig bortom gränsen och det vet Finn om.

Med en suck vänder hon och går tillbaka genom skogen. Hon är fortfarande irriterad på Finn. Att han bara kunde slösa hennes tid så där. Och nu är det mörkt också.

Även om Saga är för arg på Finn för att bry sig om någonting han sagt gnager hans ord i bakhuvudet Ett orakel kommer att sändas din väg. Saga har ingen aning om vad det ska betyda. Och det där mörkret som Finn svamlat om gör henne ännu mer förvirrad.

Saga kommer hem efter en halvtimmes irriterad gång. Hennes föräldrar har inte kommit hem ännu. Hon försäkrar sig om att de inte är det och skyndar sig upp på sitt rum. Med en kraftansträngning flyttar hon ett litet gräddvitt skåp som står mot ena väggen i hennes rum. Under det finns en lös planka som hon lätt lyfter på. Saga böjer sig ner för att lyfta upp någonting som legat under golvet. En bok. Hon fick den då hon fick reda på sitt uppdrag som väktare. Om hon ska vara ärlig så har hon inte ens öppnat boken som ser så gammal ut att hon är rädd att den ska förvandlas till stoft i hennes händer.

Hon öppnar den och börjar bläddra mellan sidorna. Drar en djup suck och börjar läsa. ”Det här kommer att ta hela natten”, mumlar hon för sig själv.

 

 

Fortsättning i del 3.

 

 

Kerstin Hillebäck

2 kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Berättelser
”Livesändningen” av Emma Lewin (Åttologin, plats 1)

Everlyn sitter på sin stökiga bäddsoffa i det lilla rum som ska föreställa en lägenhet. Framför henne står den knastrande, lilla Tv:n och med vidöppna ögon och gapande mun reser hon sig långsamt upp.  Personen hon tvingas dela rum med hulkar och snyftar högt. Men Everlyn har inte tid att …

Berättelser
”Efter det som var före” av Thea Mikaelsson (Åttologin, plats 2)

Jag tittade upp mot himlen som så många gånger förr, jag kunde känna hoppet inom mig slockna, som det gjorde varje gång. Ändå fortsatte jag att göra det. Jag vet inte vad jag förväntade mig att se där som jag inte redan sett förut. Men den gråa himlen täckt av …

Berättelser
”Vaken” av Natalie Eriksson (Åttologin, plats 3)

– Hallå klassen! ropade min historielärare Malin när hon kom in i klassrummet. Hennes stora leende lyste upp och värmde det kalla rummet med sina kliniskt vita väggar och hårda stolar.  – Jag vet att ni är lite trötta efter påsklovet, fortsatte hon. Men försök i alla fall att hålla …